16 mars
2026
LO har tappat 40 procent av sina medlemmar på lika många år och den politiska vänstern anklagas för att sakna visioner. Statsvetaren Bo Rothstein ser ett behov av radikalt nytänkande. Från personalägda företag till en nationell samlingsregering.
Titta på videosidan för en ren videoupplevelse.
Den svenska fackföreningsrörelsen har försvagats kraftigt sedan 1960- och 70-talen. Bo Rothstein gästar Ekdals Perspektiv och pekar på att den tekniska utvecklingen och framväxten av serviceyrken har förändrat arbetsmarknaden i grunden.
Dessutom kommer många arbetstagare idag från länder där facklig anslutning inte är naturlig. Denna försvagning har fått direkta ekonomiska följder.
”Lönerna har inte alls stigit i samma takt som utdelningarna på börsen eller styrkan på börsen”, konstaterar Rothstein. Han kopplar även fackets minskade inflytande till ökande ojämlikhet och en uppgång i psykisk ohälsa på arbetsplatserna.
Se avsnitt 4:
LO-basen erkänner tappet – “Vi behöver synas mer”
Trots ett starkt kapital och ökande klyftor har ingen stark vänsterrörelse vuxit fram som motvikt. Rothstein menar att det beror på en total avsaknad av framåtblickande politik. Vänsterns recept består enligt honom främst av högre skatter och mer bidrag, vilket han beskriver som ”politik i backspegeln”.
”Det är väldigt mycket politik baklänges. Man vill ha en politik ungefär som Sverige såg ut 1980, men det finns väldigt lite politik som pekar framåt”, säger han.
Som en väg framåt lyfter Rothstein fram personalägda företag, en modell som är spridd i bland annat USA och Storbritannien.
Istället för att kapitalet hyr in arbetskraft, är det de anställda som hyr in kapitalet. Enligt Rothstein visar forskning att dessa företag är mer produktiva och erbjuder bättre arbetsvillkor.
Han poängterar att detta inte ska förväxlas med 1980-talets löntagarfonder, som han menar byggde på en traditionell kapitalstyrd logik. Här handlar det istället om representativ ekonomi och demokrati på arbetsplatsen.
Trots fördelarna möts idén om personalägda företag av ett kompakt ointresse i Sverige. Rothstein identifierar tre huvudorsaker: ett mentalt tankeförbud efter löntagarfondsstriderna, fackförbundens rädsla för att bli överflödiga samt en kunskapslucka inom akademin och näringslivets organisationer.
”Den historiska ironin är att när ekonomisk demokrati faktiskt är möjlig, så är det de fackliga organisationerna som säger nej. De är försvarsorganisationer, inte framtidsorganisationer”, säger Rothstein.
Se avsnitt 3:
Hagströmer försvarar miljardärer: ”Ska inte ge allmosor”
Inför det kommande valet ser Rothstein kritiskt på Centerpartiets och Liberalernas agerande. Han menar att de har begått ett grovt strategiskt misstag genom att låsa sig vid block innan de börjat förhandla om sin politik.
”De säljer sig först och förhandlar sen. Det rimliga är att man först förhandlar och sen bestämmer sig för vilken sida man ska stödja för att få mest för den politik man vill föra”, förklarar han. Genom att välja sida i förväg minskar de sitt eget förhandlingsutrymme och därmed värdet för väljarna.
Med ett instabilt internationellt läge, krig i Ukraina och Mellanöstern samt ett sviktande USA, föreslår Rothstein att Sverige bör överväga en samlingsregering. Han drar paralleller till andra världskriget och pekar på Schweiz som ett framgångsrikt exempel på institutionaliserad samverkan.
Avgörande för Sveriges framtid blir att återupprätta tilliten till samhällets institutioner, något som Rothstein menar börjar med kvaliteten i den offentliga verksamheten.
