"Sluta peka finger – textilbranschen saknar digital infrastruktur"

Omöjligt att återvinna

Vi saknar struktur som håller ihop hela kedjan. När kläderna samlades in visste ingen vad som skulle göras med dem. 

Det spelar ingen roll om konsumenten lämnar in trasiga byxor om plagget är konstruerat så att det är omöjligt att återvinna.

Och när kommuner samlar in textilier måste de ha en tydlig väg tillbaka till produktionen. Så länge leden inte talar med varandra förblir kedjan bruten.

Producentansvaret kommer 2028

När jag började arbeta med modeföretag för mer än 20 år såg förutsättningarna helt annorlunda ut. I dag sitter jag i möten där återvinning, data och digitala system är lika viktiga som design och försäljning.  

Ändå fastnar vi i samma strukturer.  

År 2028 införs producentansvaret i hela EU. Den som sätter ett plagg på marknaden måste också ta ansvar när det blir avfall.

Men utan ett fungerande system riskerar vi en repris av textillagen. Skillnaden är att bristerna nu är tydliga – och att lösningen finns inom räckhåll.

Design som kan tas isär

Det avgörande framåt är att förstå värdet av data. Data som byggs in i plagget via QR-koder och följer det genom hela livscykeln, och i företagens system spåra kostnader, flöden och ansvar.

Först när den digitala infrastrukturen binder ihop alla led kan ett cirkulärt kretslopp fungera. 

Utmaningen börjar redan vid ritbordet. Plaggen består ofta av bomull blandat med polyester och elastan, med knappar och dragkedjor. Det blir svårt att sortera och dyrt att återvinna.  

Producenter testar nu lösningar som design for disassembly – plagg som är lika lätta att ta isär som att sy ihop och som sätts ihop med färre materialval. En konstruktion som gör att plagget kan leva flera liv.

Marknadens kortsiktighet

Det finns verktyg som kan stötta i arbetet. Med så kallade PLM-system (Product Lifecycle Management) kan den som ritar upp kläderna simulera materialval och se konsekvenserna direkt. Systemet varnar om ett plagg inte går att återvinna.  

Här kan kalkylen krocka med marknadens kortsiktiga marginaljakt. Ett tyg med 100 procent bomull kostar mer än en billig polyesterblandning.

Men valet kan löna sig längre fram. Snålar man på material riskerar man straffavgifter eller dyrare hantering när producentansvaret träder i kraft. 

Digitalt pass för varje plagg

Nästa led i kretsloppet är konsumenten. Från 2027 måste alla kläder som säljs i EU ha ett digitalt produktpass.

Via en QR-kod kan man se hur och var plagget är tillverkat, och om den innehåller kemikalier. Är det här plagget hållbart? Går det att sortera och återvinna?  

För att fler konsumenter ska bli cirkulenter krävs det incitament. En lösning vore ett pantsystem för kläder, som för petflaskor. Skanna koden, lämna in och få tillbaka en slant. Då vet du att plagget hamnar rätt. Det förutsätter förstås att producenten undviker att blanda material. 

Det blir också enklare för mottagarna. Välgörenhetsorganisationer tvingas i dag lägga en tredjedel av sin tid på att sortera trasiga plagg som ändå går till förbränning. Med en fungerande struktur kan man använda resurserna bättre.

Fabrikerna måste vara med

De flesta varumärken har tillverkning i Asien, vilket gör fabrikerna till en avgörande länk i kedjan. Samtidigt växer återvinningsanläggningar fram i Sverige som plockar isär plagg, spinner fibrer till tråd och väver nytt ofärgat tyg.  

Men för att cirkeln ska slutas måste fabrikerna ta emot råtyget, färga, mönstra och sätta det i produktion igen. Annars blir materialet liggande och återvinningen poänglös.  

Renewcells fall visar vad som händer när kedjan inte håller ihop. Tekniken fungerade, idén var bra, men efterfrågan uteblev.

Varken varumärken eller fabriker köpte in textilierna. Konsekvensen blev lager av fibrer och till slut en konkurs. 

Affärsmodeller som finns redan nu

Emellertid blev det en dyrköpt läxa att enskilda aktörer inte kan bygga ett fungerande system själva. Det kräver ett tydligt ramverk.

Livsmedelsindustrin enades en gång om GS1-standarden för spårbarhet. Textilbranschen behöver något liknande, en gemensam standard som gör information jämförbar och användbar i hela kedjan. 

Omställningen behöver dessutom gå längre än att kapa textilbergen. Nu finns chansen att bygga affärsmodeller för uthyrning, reparation och återbruk om vi tar vara på den data som finns.  

Funktionaliteten för detta finns ofta inbyggd i företagens affärssystem. Men marknadens volymlogik har varit så stark att man missar möjligheter som ligger precis framför näsan.

Så kommer vi i gång

Klockan tickar. Tre år till producentansvaret. Nu måste vi bygga digital infrastruktur som styr materialflöden så textilen återanvänds.  

Tekniken finns. Affärsmodellerna finns. Ändå betraktas cirkulära flöden som en kostnad. I själva verket är det en av vår tids största affärsmöjligheter. 

Kort sagt, här är en åtgärdsplan för att komma i gång med cirkulering av textilier:  

• Designa rätt: Gör plagg enkla att plocka isär. 

• Digitalisera: Bygg system som spårar material och gör det lätt att fördela ansvar 

• Ge incitament: Inför pant på kläder. 

• Involvera fabriker: Utan dem stannar kretsloppet. 

• Sätt standard: Skapa ett GS1 för textil. 

• Ge stöd: Rikta investeringar till sorteringsteknik och digital infrastruktur. Kräv samtidigt reparerbarhet och återvinnbart material. 

Helene Behrenfeldt
Chefsstrateg för mode på Infor