Punken inte död

Punk-eran är föremål för en rad bakåtblickar just nu. Det spottas ut böcker i ämnet, från biografier över Joe Strummer och Adam Ant via essä-samlingar till rena uppslagsböcker.

På svenska har vi dock inte särskilt mycket att bita i. Unni Drougge skrev redan för över tiotalet år sedan i halvfiktiv form om de tidiga punkåren i romanen Jag, jag, jag. Robert Lagerströms biografi över punkfarfar Freddie Wadling kom 2005 och var en matnyttig Göteborgs-skildring.

Samma år släpptes också Svensk punk 1977-81- Varför tror du vi låter som vi låter? Ett försök till samlat grepp över den första svenska punken enligt samma oral history-upplägg som den stilbildande amerikanska Please kill me. Naturligtvis serverade de svenska ögonvittnena inte lika snaskiga anekdoter och skildringar som de amerikanska kusinerna. Trots sina brister är dock boken läsvärd. Det finns ju nästan inget annat.

Nu tänker Göteborgsförlaget Reverb råda bot på situationen. I dagarna landar Hej, det är vi som är Vem bryr sig? En två tre fyr! på bokdiskarna. Henrik Westons punkroman finns redan att tillgå i vissa butiker och via nätet, men nu kommer en billigare pocketversion försedd med en rad tidigare osedda foton.

I boken finns en hel del foton av historiskt intresse. En fräsande Thåström vid micken i Ebba Grön. Ett kaotiskt, svettdroppande Grisen Skriker. Och så de övervintrade halvhippiesarna i Dag Vag.

Främst är det dock Lidingö som är i fokus. Bilder på författarens gamla band och andra ”scenesters” på den ö där punken fick ett tidigt fäste. Alla punkare är knappast av arbetarklassbakgrund, trots den bild som kommer fram på vissa håll. Men de här unga killarna som hänger på Bowlingen och puttrar fram på en trimmad moppe mellan Mosstorp och Gångsätra är inte heller direkt någon överklass.

Stilistiskt är boken knappast något litterärt mästerverk men om du är sugen på att få lite tidsfärg och stämningar från skiftet mellan 1970- och 1980-talen är detta kul läsning. Det äts bullar och saft (Torsvik var trots allt Ria Wägner country), det grillas och drick öl, det spelas handboll och spanas på brudar och det görs inbrott i källarförråd där mäsken bubblar.

Musiken bubblar också. De tonåriga grabbarna drar in till city för att gå på skivbörsrundor och se hjältar och glada amatörer spela på numera insomnade klubbar. Stockholm – och världen – har förändrats mycket sedan dess. Det är tydligt vid en läsning av denna underhållande bok om bandet Vem bryr sig?

Henrik Weston var på 80-talet med och drev fanzinet The Eye. Där, liksom här, är det viktigaste den glädje musiken kan sprida. Den oförstörda naiviteten och den upptäckaranda som präglade tiden tränger genom trycksvärtan.

Jag undrar hur en bok om samma situation trettio år senare skulle te sig? Med tanke på dagens uppskruvade mediaklimat lär vi inte behöva vänta till 2037 på den boken.

Här går det att beställa boken och få bonuskassetter med rariteter från bland annat The Nomads:

http://www.theeyeproduction.com/index.html

Reverb Förlag ger ut en ny upplaga i dagarna:

http://www.reverb.nu/

Nya skivor

Smashing Pumpkins: Zeitgeist (Virgin/EMI)

Billy Corgans karriär som ’en del av’ gruppen Zwan och solo under eget namn gick inget vidare. Så nu är han tillbaka under gruppnamnet Smashing Pumpkins; namnet som var så framgångsrikt under 90-talet. Sju efter senaste Pumpkins-plattan är det meningen att ett av alternativrockens flagskepp ska vinna tillbaka sin forna publik och förhoppningsvis skaffa sig en massa nya vänner. Kritiska samtidskommentarer och Pumpkinstrummisen Jimmy Chamberlain till trots känns det dock som om Corgan går på tomgång. Terry Date (Soundgarden, Pantera) och Roy Thomas Baker (Queen etc) har fixat till produktion och ljud.

Bad Religion: New maps of hell (Epitaph/Bonnier Amigo)

Ett av världens bäst säljande punkband släpper sitt fjortonde album. Bad Religion var med och öppnade dörren för alla andra kommersiellt framgångsrika, punkiga band som Green Day och The Offspring. Gitarristen Brett Gurewitz driver också skivbolaget Epitaph som kommit att definiera en stor del av just den här delen av genren sedan 1990-talet. Efter diverse drogproblem och annat är Gurewitz nu i form på nya plattan. Ett album där det mesta känns välbekant. Melodierna är precis lika inställsamma som vanligt.

Kelly Willis:Translated from love (Rykodisc/Bonnier Amigo)

Alltid lika trevligt när Kelly Willis släpper ny skiva. Särskilt när hon, som här, har gamle Green On Red-mannen Chuck Prophet med sig. Prophet producerar, spelar gitarr och är medkompositör till flera spår på alternativcountry-damens nya. Jules Shear, välkänd låtskrivare, bidrar också – och så gör Willis covers på Adam Green och Iggy Pop. Efter fem års paus släpper Kelly Willis ett album som lägger sig precis mellan country och rock a´ la The Pretenders och Maria McKee på ett helskönt sätt.

Interpol: Our Love To Admire (Capitol/EMI)

Joy Divisions största amerikanska fans är tillbaka med en ny, mörk, melankolisk platta. Publiken som stod och diggade på Accelerator-festivalen för två veckor sedan lär nog le brett (i smyg?) även när den här discen snurrar. Den här gången tillåts keyboarden ta större plats vilket är kongenialt med tanke på hur deras inspirationskällor utvecklades för ett kvarts sekel sedan.

Gogol Bordello: Super taranta! (Side One Dummy/Sound Pollution)

Gogol Bordello spelade för två veckor sedan på Pier pressure-festivaldagen i Göteborg, med My Chemical Romance och Avril Lavigne. Det New York-baserade bandet bjuder alltid på hejdlöst partyröj på scen. Punk möter The Pogues möter Manu Chao möter balkanbrass möter romsk musktradition i en salig blandning.

Lip Service: Copy kill original (Devotchka/Dead Frog)

Debutalbum från Stockholmsbaserade Lip Service. När en grupp dedicerar sin skiva till Frank Tovey, eller Fad Gadget som hans artistalias löd, vet du att det är synthbaserad musik med insikt och rötter i sin egen tradition. Mycket riktigt hörs kallt kärleksfulla ekon av DAF, Front 242, belgiskt 80-tal, Kraftwerk och annat elektroniskt. Ganska hårt, snarare än synthpop. Lip Service bildades sent 2006 så det här är snabbt jobbat.

Johnny Casino and The Secrets: New clothes old shoes (Off The Hip)

Johnny Casino och hans kumpaner satsar allt på en stadig rockplatta med tryck och ös. Casino är en kultfigur i Australien genom band som Asteroid B-612 och Easy Action (icke att förväxla med Kee Marcellos och Nordea-mannens svenska glamrockband). Melodiskt och metodiskt arbetar sig det löst sammanhållna bandet The Secrets sig igenom Casinos låtar, plus en Dylan och en Alejandro Escovedo. Musiker från Hoodoo Gurus, Celibate Rifles och Eastern Dark borgar för bra komp på albumdebuten. Nick Royale i The Hellacopters torde digga detta skarpt.

Tim Armstrong: A poet´s life (Hellcat/Bonnier Amigo)

Rancids frontman Tim Armstrong presenterar sitt första soloalbum. På Armstrongs eget skivbolag Hellcat och med komp av de till etiketten kontrakterade The Aggrolites. Det är ett skaband och här får de visa vad de går för i ett nytt sammanhang. Alla som önskar att Rancid skule ägna sig mer åt det sound vi känner från hitlåten Time bomb kan gotta sig åt A poet´s life. För det här är ska a´ la Armstrong med hammondorgel och itti-itti-takt färgad av 2Tone-rörelsen. Den tjocka digipacken innehåller också en bonus-cd med musikvideor till samtliga låtar plus en dokumentär om skivans tillblivelse.

Candye Kane: Guitar´d and feathered (Ruf/Soundcarrier/Bonnier Amigo)

En konsert med kaliforniska ex-strippan Candye Kane liknar ingen annan. Den stadiga damen kan avsluta låten Masturbation blues för att plötsligt slänga fram bysten och börja spela keyboards med dem. Något sådant hörs dock inte på nya, gitarrdominerade albumet. Bland gästgitarristerna märks namn som Junior Watson och Sue Foley. Musiken är bluesig som tusan och rootsrockig på ett barvänligt vis. Candye Kane är allt annat än en plojakt.

Joe Shithead Keithley: Band of rebels (Sudden Death)

Joe Keithley sjunger i D.O.A., Kanadas genom tiderna främsta punkband. En influens på stora namn som Green Day, Red Hot Chili Peppers och Rancid. Han är så kreativ att han måste göra skivor i eget namn också. På Band of rebels kombinerar Joe Keithley, eller Joe Shithead som han också kallar sig, den karakteristiskt lättanammade punken med ska, rockabilly, metal och på något ställe till och med en gnutta funk. Keithleys texter har något att berätta och här gör han det på ett lättsamt partyhumör med en rad kända Vancouver-musiker.

Tiger Army: Music from the regions beyond (Hellcat/Bonnier Amigo)

Tiger Army blandar punk, rockabilly och vanliga rockmelodier på ett sätt som vunnit dem legioner av fans världen över. En trio med sättningen sång/gitarr, ståbas och trummor som inte bara är retro-rockabillies utan kan blanda in melodiarvet som finns hos Morrissey, Chris Isaak och Manic Street Preachers. Music from… är gruppens fjärde album och bjuder på ett par gästvokalister: Alain Whyte (Morrissey), Davey Havoc (AFI) och Brendan Schieppati (Bleeding Through). Klar och ren produktion signerad Jerry Finn som hjälpt Green Day, Blink 182, Rancid och Pennywise tidigare. Japp, detta är en kommersiellt gångbar variant.

Clorox Girls: J´aime les filles (BYO)

Tredje albumet från detta band från Portland, Oregon som skapar punk i stil med det sena 1970-talet. Så kommer de också från samma marker som givit oss band som Wipers, Poison Idea och Dead Moon. Gammaldags rock´n´roll och pop ryms också i Clorox Girls influenspåse. För att inte tala om en cover på franska popstjärnan Lios gamla hit Le Banana split. En grupp att spana in om du brukar läsa Denimzine religiöst.