Från Riche och Amex Lounge till Essaouiras medina i Afrika, böneutrop i gryningen och billig öl vid Atlanten. Viggos dagbok läser Mats Olsson, försöker förstå Carina Bergfeldts roll i svensk kriminal-tv och får beskedet att den kommande boken skjuts upp. Samtidigt surfar sonen, Ryanair levererar nattklubbskänsla och Afrika visar sig vara betydligt lugnare än Stockholm.
Viggos dagbok i Afrika: Böner i gryningen, DNA på kvällen och en bok som får vänta
Det här är Perfect Weekends redaktör Viggo Cavlings dagbok från arbetsveckan. Åsikterna som framkommer är skribentens och återspeglar inte nödvändigt redaktionens uppfattning.
Söndag
Läser ut Mats Olssons ”Sluta aldrig skriva”. En underbar bok om en svunnen tid och samtidigt kanske lite för mycket MO-krönika. Det var väldigt många ordvändningar som jag läst förut. Jag hade velat ha ännu fler och lödigare stories om det som inte redan stått i Expressen.
Bäst är boken i början, när vi är hemma hos Mats föräldrar vid Dalaplan i en liten tvåa. Men jag tror inte att det går att sammanfatta ett liv i bara en enda bok. Följaktligen har jag förståelse för de författare som skriver ett gäng självbiografier. Det lovar jag att försöka göra när dagen kommer.
Måndag
Cyklar in till Riche och äter lunch med Ib och sedan spelar jag och Claes in vår podcast. Vi sitter i Lilla baren, precis mittemot DJ-båset där jag har dansat många nätter med bland andra Ebba Adielsson. Det är väldigt kul att dansa i en bar, det känns lite förbjudet.
Det var länge sedan jag var här efter midnatt. Det sägs att det är Sturehof och Nosh & Chow som gäller just nu. Att vara hipp är ett heltidsjobb och man måste vara singel för att bli framgångsrik. Eftersom jag är lyckligt gift är jag permitterad sedan länge. Sist jag var på nattklubb var på min första dejt med Anna. Det är snart nio år sedan.
Packar och sedan blir det Bolt till Arlanda Express. Fuskar och säger att min 19-åring är 17 och sparar 640 kronor.
På Arlanda står vi i kö jättelänge för att lämna in en surfbräda. Ryanair öppnar incheckningen två timmar före avgång. Dock löser sig allt och vi får en timme i Amex Centurion Lounge.
Världens vänligaste servitris ger oss cannelloni, renstek, Toast Skagen, flamberade äpplen och lingonpaj. Det blir femmor till cannellonin och pajen. Men stämningen är också fem plus. Detta är lyx i min gastronomiska faders anda, jag pratar alltså om Erik Lallerstedt.
I helgen hade DN en idiotisk artikel om Jan Stenbecks hotell för ensamma män. Den sa ingenting. Kanske hade skribenten kommit längre om man hade pratat med dem som gav servicen i stället för dem som fick den.
Amex Lounge har ritat om kartan för hur man ger service på en flygplats. Det har jag skrivit om här och här.
Tisdag i Afrika
Vi är framme i Essaouira. Flyget var två timmar försenat och det var svårt att sova i kabinen eftersom ljuset var på högsta nivå, liksom stimfaktorn hos en stor del av pojkarna ombord. De verkade tycka att Ryanairplanet var en sorts nattklubb.
Kopplar in appen Yesim som ger mig ett globalt eSIM utan att ruinera mig. Det gör att jag slipper +46, min operatörs, avgift på 17 kronor i minuten. Gör detta när vi landar.
När jag var i Georgien senast körde jag på mitt svenska abonnemang medan vi taxade in till flygplatsen. Den korta resan kostade mig 1 500 kronor innan 3 stängde ner…
Väl framme i Marrakech dök vår taxi upp som planerat och därefter följde tre timmars bilresa till Giraff Hostel i medinan. Sista biten fick vi gå eftersom bilar är bannlysta innanför stadsmuren.
Det gör att det är underbart stilla här. Man hör röster och ibland en moped, man anar Atlantens vågor och känner lukten av hav. Jobbade några timmar och sedan lunch på en restaurang utan alkohol. Färskfångad fisk är det godaste som finns.
Jag förstår varför Mick Jagger och Jimi Hendrix hängde här på sextiotalet. Det finns ett lugn här som är unikt. Medinan i Essaouira är lagom stor och människorna inte lika hetsiga som i miljonstaden Marrakech.
Fem gånger om dagen ekar böneutroparens röst över hustaken. Allahs ord börjar klockan fem, det vet vi säkert eftersom det var precis då vi fick vårt rum på fjärde våningen.
Viggos dagbok: Grand Hôtel slopar den tvingande dricksen
Grand Hôtel slopar den tvingande dricksen – Viggos dagbok applåderar beslutet. Veckan innehåller också hemkomst från Apulien, tre krogbesök
Onsdag
Vi äter middag på Restaurant Mogador som ligger utanför medinan utmed strandpromenaden. Det är fler locals som röker och stirrar ner i sina mobiler än turister. Vi får två stekheta grytor som har en textur som bäst beskrivs som rörlig.
Till detta tar vi några öl och notan slutar på 320 kronor för två personer. Att hitta ett budgetställe som serverar alkohol är inte det lättaste i Essaouira, som fram till 1954 hette Mogador.
Kvällen före åt vi på Dar Baba, ett hipsterställe som känns som en perfekt mix av Mellanöstern och Södermalm. Får en utmärkt svart paella med räkor och bläckfisk. Här slutar notan på 920 kronor plus 100 i dricks.
Torsdag
Skriver dessa rader på L’Atelier Essaouira. Det är här man hänger om man är en digital nomad. Ljuvligt kaffe och en perfekt pressad apelsinjuice. Servicen slår fiket på Villa Dagmar med hästlängder.
Ib går i surfskola och jag skriver roman och läser ”Berättelsen om Tidö”, som Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson har döpt till ”L’amour toujours”. De två har en känsla för detaljer som är fantastisk. Men ibland är det för många träd så att skogen blir en smula otydlig.
Dock fattar jag vilket helvete det måste vara att få ihop en regering med SD i ena ringhörnan och Liberalerna i den andra.
På kvällen efter en billig pizza försöker jag följa nyhetsutvecklingen i Sverige via SVT Play, men de vägrar att visa det rödgröna gängets terapiprogram Aktuellt i Marocko, så jag ser ”DNA-spåret: Dubbelmordet i Brattås” i stället.
Carina Bergfeldt har fått förnyat förtroende i public service efter sitt klavertramp med serien ”Alla mina bokstäver”. Då anklagades hon för att ta in ”experter” som egentligen var lobbyister för läkemedelsindustrin och ”oberoende läkare” som drev egna kliniker där man kunde få sin ADHD bekräftad för bara 30 000 kronor. Att hon dessutom gjorde serien med sin äkta hälft som producent blev lök på laxen för kritikerna.
I den här serien agerar Bergfeldt själv expertkommentator, förutom att hon är reporter. Hon är i bild minst 30 procent av programtidens tre avsnitt. Rollen som expert i kriminalfall brukar i vanliga fall i svenska medier bäras av Leif GW Persson, men i denna dokumentär är han reducerad till bad guy.
GW läckte enligt programmet hemliga uppgifter om dubbelmordet i Brattås till medierna, vilket riskerar att göra att mördaren eller mördarna kan gå fria. Nu blev det fällande dom i tingsrätten och jag gissar att detta håller även i hovrätten.
Det intressanta med ”Dubbelmordet i Brattås” är att mördaren är den svarta vålnad vi känner igen från skräckfilmer. Han dyker upp från ingenstans och försvinner lika snabbt. Lokala poliser på vischan brukar alltid skylla på denna hemliga person eftersom det väl ändå inte kan vara någon som vi känner här i Ångermanland som har gjort det…
Som tur är finns det numera DNA-grävare anställda hos polisen som letar rätt på skurkarna och sätter dem bakom lås och bom.
Och ja, jag har självfallet DNA-testat mig och finns i ett arkiv i USA, så nu vet ni att jag inte är mördaren i något av de runt 500 ouppklarade mordfall som finns i Sverige.
Fredag
Exakt vem som kom på det här med böneutrop vet jag inte, men det är ett väldigt smart sätt att hålla religionen närvarande i vardagen. Det börjar klockan tolv över fem på morgonen och sista gången de förkunnar att det är dags att be är klockan halv åtta på kvällen.
Just idag är det fredagsbönen, Jumu’ah. Då känns det som att böneutroparen tar i extra mycket, men affärerna håller öppet ändå, så det är inte som en söndag.
Får ett deppigt besked om att utgivningen av min kommande bok skjuts upp till nästa år. Sånt är alltid obegripligt, men man får hoppas att de som bestämmer vet vad de gör.
Känner att jag borde bli mer av en bitch när jag hör Alex Schulman beklaga sig i sin podcast. Kritikerna har gett hans nya film höga betyg och jämfört honom med Ingmar Bergman, men samtidigt kallat honom för ”riksmobbare” och liknande. Det sista är inte okej.
Alex tar varje oförrätt som en enorm kränkning, inklusive om någon tränger sig före i kassakön på ICA. Här har jag mycket att lära. Jag är alldeles för snäll.
På kvällen äter vi middag på en riktig turistfälla. Sådana känner man igen på att inga locals går hit. Stället heter Salut Maroc och har fantastisk utsikt mot Atlanten, undermålig mat och förvirrad service. Jag blir sällan tokig, men när varmrätten kommer in före vinet händer det. Dyrt är det förstås också, som på alla turistfällor.
Men fördrinken var god. Alltså finns det anledning att gå dit, bara man inte äter.
Lördag i Afrika
Trots att jag inte kan titta på SVT Plays nyhetsprogram i Marocko har jag förstått att Centerns omskolningsläger på Lidingö inte ledde fram till en ny regering. Det ante mig redan i måndags, men jag uppfattar till min fasa att hösten har kommit till Sverige.
Så är inte fallet i Essaouira. Här skiner solen och det firar jag med att skriva klart en bok med arbetsnamnet Mina drömmars hotell.
Den handlar alltså inte om stället där vi bor. Detta är Mina drömmars fritidsgård. På takterrassen trängs unga människor från hela världen och röker jazztobak. Själv ligger jag en trappa ner i sängen och försöker hålla mig vaken till Cyklopernas land.
Viggos dagbok: Därför tror jag att Alex Schulman kan vinna en Oscar
En vecka kan rymma mer än man tror: riksdagspolitik, nyöppnad saluhall, polsk konst, krogsnack, Alex Schulman
