Erik Lallerstedts bästa oneliner lever vidare

Måndag

Kör vår gala Perfect Weekend Awards på Clarion Sign för första gången. Knappt 200 personer i lokalen och ingen surar för att jag misslyckats med att hitta sponsorer och att alla måste betala sina drinkar själva. Alla vinnare är på plats utom Ett Hem, men det är klart att det snobbigaste stället inte kommer trots att man lovat. Här kan du läsa om vinnarna och ja, vi är snart tillbaka med fler galor. Vill bland annat göra Hemmakontorsgalan, Snusgalan och Klockgalan. Och förstås utveckla vår första gala till Sveriges bästa rese- och upplevelsegala. Detta ska göras med min nygamla projektledare Emmelie Johansson.

Hinner även med att hänga en stund på Erik Lallerstedts minnesstund på Nationalmuseum. Skrev en text om Erik för Fokus för några veckor sedan som jag återpublicerar i original här:

Restauratören Erik Lallerstedt hade många oneliners. Min favorit var: ”Hur känner man igen en journalist? Han är full. Och han har ingen penna.”

Mitt svar på detta är: ”Hur känner man igen en kock? Han är full. Och han vet inte vad en penna är.”

Följaktligen blev det ingen studentexamen för överklassbarnet Erik Lallerstedt på Solbacka, den internatskola som Jan Guillou bidrog till att stänga efter sina artiklar i Fib Aktuellt och med boken Ondskan.

I stället fick Erik åka lastbåt över Atlanten till New York, där han fick jobb på Waldorf Astoria. Han trivdes i världens häftigaste stad och funderade på att bli amerikansk medborgare. Men så kom Vietnamkriget, och Erik hade ingen lust att åka till Asien och slåss ”with the yellow man” (citat Bruce Springsteen).

Så det blev en återkomst till Stockholm och en kockutbildning på restaurangskolan på Hasselbacken. Därefter drev han ett hotell, jag tror det var i Värmland.

Men att ta hand om människor som sov var inte Eriks melodi. Han gillade vakna människor, och det slutade med att han tog över fiskrestaurangen Gerdas i Östermalmshallen. Den tidens jetset bestod av Eriks bästa kompisar Noppe Lewenhaupt och Aje Philipson. De blev förstås stammisar på sin bästis krog. Och fick förstås dit sina kompisar.

En återkommande gäst var vår nuvarande statschef. Han hade ibland med sig sin hemliga tyska flickvän, maskerad till biträde i fiskdisken med galon.

Exakta detaljer om detta är något dunkla, eftersom detta berättade Erik för mig under påverkan av sin favoritdrink Kungens Special, ett glas champagne och en Gammel Dansk.

Nu är vi framme vid tiden då Jan Stenbeck förstod att han var tvungen att återvända från New York till gamla Svedala och ta hand om familjeföretaget Kinnevik. Jan gick då till sin gamla vän Erik och förklarade att man ville ha en riktigt bra krog i samma hus som sitt blivande kontor på Skeppsbron.

Erik, som då drev Sveriges första Guide Michelin-beströdda stjärnkrog på en båt längs Strandvägen, flyttade verksamheten till Gröna huset i Gamla stan. Eriks i Gamla stan blev Sveriges första riktiga lyxkrog. Hjärtat, och kanske ännu mer magen, i Jan Stenbecks föränderliga imperium.

Middagarna och festerna i denna kuvös för de riktigt rika är legendariska, men efter ett tag tror jag att Erik tröttnade. När Gondolen-lokalen i Slussenkomplexet blev tillgänglig gav Erik lyxlådan på Österlånggatan till sin efterträdare Pontus Frithiof. Med stöd av Stenbecks finanser förstås.

Ja, sådan var han, Erik. Generös mot dem han tyckte om, men även mot dem han inte kände. Om en sprutnarkoman från Stadsmissionen kom upp till Gondolen och ville ladda sin mobil var det självklart att han skulle få göra det i baren.

Ungefär vid den här tiden, alltså i början av 00-talet, började jag hänga på Gondolen och blev stamgäst. Jag gjorde ett reportage i DN På stan där jag följde Erik från tidig morgon till sen kväll. Den arbetsdagen avslutades vid midnatt på Eriks Bakficka på Östermalm med några glas Kungens Special innan Erik gick några trappor upp och somnade hos sin älskade hustru Kerstin.

Vi hade förstås träffats många gånger tidigare, eftersom Erik hade för vana att gå runt i matsalen och prata med sina gäster. Minst en gång per lunch, två gånger per kväll. Hans standardfråga till sina gäster om maten var: ”Gick det att använda?”

Denna fråga passar in i Eriks devis ”under promise, over deliver”. Detta gjorde han alltså på sina tre krogar i Stockholm, måndag till fredag, under lång tid. Men han hann också med att bli tv-kock i Stenbecks många kanaler och hos konkurrenten TV4.

Såser gjorde Erik till McDonald’s. Förutom pengarna lärde han sig logistik hos Donken. Det sista blev värdefullt när han och Fredrik von Essen öppnade såsfabrik. Den senare köptes med tiden upp av Kalvi.

Detta är min skröna om Erik, men det finns förstås många andra. För Erik hade ett öga för oroliga själar som behövde ett mål mat eller en karriär. Exempelvis Erling Persson, grundare av H&M, eller Fredrik Eriksson, som var kökschef hos Erik och med tiden blev en av Sveriges bästa restauratörer i Långbro.

Vi kan alla säga tack för maten. Den gick att använda.

Viggos dagbok: Sveriges stelaste programledare har fått ett eget tv-program

Viggos dagbok om fotbollskrisen i Malmö, statsministrar på scen, färjor över Stockholm och en sågning av SVT:s nya programledare

Tisdag

Richard Juhlin som jag högaktar presenterar sina alkoholfria viner på GAT. En väldigt trevlig presslunch med bland annat paret Shimoda, men tyvärr måste jag säga att alkoholfria viner är lika svårbegripliga som båtar utan roder. Alltså smakerna och lukterna fladdrar runt utan en fast riktning i munnen och näsan. Ett gott vin ska dofta. Och smaka. Alkoholen i vinet knyter ihop de ofta disparata smakerna.

På vägen hem blir jag gripen av polisen eftersom jag cyklar mot rött. Slipper straff eftersom jag erkänner mitt brott och är beredd att betala böterna på 1 500 kronor. Polisen gillar också att jag tittar honom i ögonen och ler. När han har försökt uppfostra mig i några minuter får jag cykla vidare. Hela mitt liv har chefer och ordningsmakten försökt uppfostra mig och lära mig saker. Snart fyller jag 57 år och jag gissar att detta kommer att fortsätta till min död.

På kvällen blir jag och Anna och ytterligare två par uppläxade på en vinprovning på Eataly. Det är ungefär som kyrkan, någon mässar obegripligheter i stället för att bjuda in till en fest. Lokalerna på Biblioteksgatan var fräscha när de öppnade för tio år sedan, men i dag känns de nedgångna och lite trötta. Minns premiären som om det vore i går, men det var det inte.

Onsdag

Har möte med Emmelie Johansson. Vi drar upp planerna för 2027 års stora event. Spelar även in vår podcast med Claes de Faire i en soffa på Villa Valentina. Claes lovar att aldrig återvända till krogen. Så talar en äkta snobb från Motala och Östermalm.

Köper en partyhögtalare på Webhallen i Farsta. Inser snabbt att jag gillar att dansa med den.

Torsdag

Äter lunch på Calle P. Stockholms mysigaste uteservering. Kan inte hålla mig från Steak Minute. Kompromissen blev sallad i stället för pommes. Klipper håret på Gamla Brogatan. 345 kronor är ett väldigt bra pris för denna tjänst som bara tar 20 minuter.

Gamla Brogatan är en av mina favoritsträckor i Stockholm. En gång i tiden låg min gamla arbetsgivare Resumés redaktion här. Det var på den tiden man fortfarande sa redaktion. Numera säger man kontor.

Fredag

Läser ut del 2 i Ken Folletts romansvit om 1900-talet: Världens vinter. Jag gråter ofta när jag läser Kens böcker. Kalla mig gärna blödig men det är sån jag är. Modiga människor – alltså karaktärerna i boken – fyller mig med hopp och ibland tårar.

Kastar mig direkt över Evighetens rand som fortsätter i samma anda.

Lördag

Vi firar min älskade Anna som fyller 50 år. Kul att bo i ett radhus i Sköndal som kan svälja en rejäl fest utan minsta problem.

Viggos dagbok: Skandal på 3Arena: Vi som betalar missar det absolut viktigaste!

Viggos dagbok denna vecka går mellan fotbollsilska, hotellbarer, medienostalgi och romanarbete. Från kortsidan på 3Arena