Veckan börjar i kunglig miljö på Rosersbergs slott och slutar på Riche och Hotel Kung Carl. Däremellan blir det skogsbruk, Waterboys, presslunch, romanprat, bratminnen och fortsatt dricksbojkott, alltså krig mot giriga dricksterminaler. Som vanligt rör sig Viggos dagbok obehindrat mellan slott och koja – och gärna via en välfylld bar.
Dricksbojkotten går vidare: Inte en krona utan 5 procent
Det här är Perfect Weekends redaktör Viggo Cavlings dagbok från arbetsveckan. Åsikterna som framkommer är skribentens och återspeglar inte nödvändigt redaktionens uppfattning.
Söndag
Jag vaknar på Rosersbergs slott, som är en budgetvariant av Drottningholms slott. I går fick vi en underbar visning i denna tidskapsel från 1800-talet, utan centralvärme och elektriskt ljus.
Sen blev det trerätters middag i den södra flygeln med mat från 90-talet. Gillar speciellt servicen och min dry martini.
Vi sov över i den norra flygeln. Det är första gången som jag är gäst med pressbiljett på ett kungligt slott. Jag kan verkligen rekommendera en utflykt hit. Det är så långt man kan komma från ett hotell i ESS-gruppens universum. Plus även för parken, som påminner om parkerna i Bo Widerbergs film Elvira Madigan. (I flyglarna finns det förstås både centralvärme, fräscha badrum och el.)
På vägen hem undrar jag i vilket hus Henrik Schyffert växte upp. Och vad som fick honom att söka praktikplats hos Kjell Alinge när han var 12 år gammal.
Måndag
Cyklar in till stan och går på visning på Grand Hôtel. Sanna Nathanson har renoverat några rum och sviter. Det är väldigt elegant och ganska girly utan att bli för töntigt.
Jag gillar att rummen är stora och badrummen gigantiska. Det enda som jag tycker är jobbigt är prislappen för att bo i dessa sviter.
Förutom Grand jobbar Sanna med att se till att landets IT-miljardärer har det snyggt hemma.
Äter lunch med Skogens chefredaktör Edvard Lundkvist på utmärkta Dansken i Slakthusområdet. Ed lär mig mycket om svenskt skogsbruk.
Landets skogsägare har inte det så lätt, ska ni veta. Vill de avverka mer än en hektar skog måste detta anmälas till Länsstyrelsen. Då blir det en offentlig handling, vilket gör att det plingar till i telefonen hos samtliga fågelskådare i landet. Dessa kan nu söka sig till skogen i fråga och leta upp rödlistade hackspettar och ovanliga skalbaggar. När detta är gjort och rapporterat till myndigheterna stoppas planerna – i praktiken ett arvskifte eller något annat kostsamt.
Det ska bli spännande att se hur fågelskådarna (MP) och skogsägarna (Centern) löser denna lilla motsättning i Magdas regering.
Mitt råd till den nya chefredaktören är att vänta hundra dagar innan han börjar röra runt för mycket i grytan. Det är ett råd jag gärna ger andra, men aldrig följt själv.
Viggos dagbok: Då vägrar jag dricksa på krogen
En vecka med fotboll, politik, krogen, kultur och ett snabbt växande hat mot giriga kreditkortsapparater. Viggos dagbok rör sig från
Tisdag
Ser Waterboys i Filadelfiakyrkan på den numera magiska Rörstrandsgatan. Trottoaren har blivit så bred att Mellqvist har fått bygga en fin glashydda där jag och underbara Martin Borg kan dricka vin före konserten. Hans smarta dotter Ebba dyker upp och berättar att stämningen på juristlinjen är god trots att AI och Legora hotar advokaternas framtid. AI gör visserligen deras jobb, men mängden inlagor har därmed ökat lavinartat och det innebär att någon, alltså de nyexade juristerna, måste hålla lite ordning i kaoset. Vill du veta mer, läs mina intervjuer med Olle Flygt här.
Dricksbojkotten som jag inledde förra veckan fortsätter på Rörstrandsgatan eftersom Mellqvist envisas med att avsluta krogbesöket med att begära 10 procents påslag på en nota på 1 500 kronor. Är 5-procentsalternativet inte med i kreditkortsläsaren blir det inte en krona. Personalen håller nästan med mig när jag lägger fram mina argument.
Konserten är ett gubbkalas med få personer under 50 år i den vackra frikyrkoborgen. Mike Scott inleder med några låtar från plattan This Is the Sea och det är precis lika magiskt som när jag hörde skivan första gången i en lägenhet på Bergsgatan i Malmö 1989. Resten är en ljummen trea.
Onsdag
Presslunch på Miss Voon som fyller 15 år. Jag får träffa krögaren Jonas Svensson för första gången och det visar sig att vi har tusen gemensamma kompisar. Maten är suverän, lyxig och rolig utan att vara töntig. Här kan du se vad vi åt. Det är lite samma känsla som när jag var på Nobu första gången i Tribeca för tusen år sedan. Då var det lång kö till toaletterna eftersom alla skulle dra en lina mellan varje rätt.
Nu är det journalisterna som ska smörjas och vi är ett kräset gäng. Ett klagomål som kommer upp är att det arrangeras alldeles för få pressluncher. Skyldiga här är bland annat Brasserie Astrid och Myllymäkis Liv.
Göran Jonsson på Di Weekend har uppmärksammat min dricksbojkott, men är än mer radikal än jag. Han vill inte ge en enda krona i dricks.
Han vill i stället ha rabatt när han är stamgäst. Det håller jag med om. Men med ett barn och två bonusbarn i krogsvängen kan man inte gå ut för hårt i denna strid.
Viggos dagbok: Här är de svåra frågorna jag saknar i riksdagsvalet
Politik, hotellhistoria, dyra fiskar och bra drinkar. Viggos dagbok rör sig mellan riksdagsvalets trams, romanresearch och ett
Torsdag
Tränar. Jobbar hemifrån.
På kvällen blir det en krogrunda med min älskade Anna. Vi börjar på Rival, som byggt ut sin bar en trappa upp. Vi får en visning och jag en äkta gubbdrink. Anna tar en spritz. Hit kommer jag att återvända många gånger. Detta är Södermalms mest vuxna bar.
Vi fortsätter till Johan och Charlottes Café på Hornsgatan. Detta var min stamhak när jag bodde på Mariaberget. Jag beställer min favoritdrink Air Mail, som är det dyraste de serverar i dryckesväg. Café är vår tids Café Opera, om vi ska tro Little Jinder i Expressen. Hon har en poäng.
Vi går vidare till Racamaca, som jag brukade hänga på när Dominka bodde på Swedenborgsgatan, typ 15 år sedan. Krogen har blivit större men är lika klaustrofobiskt trång. Vissa tapasrätter är suveräna, andra ganska medelmåttiga, men stämningen är ljuvlig. Det blir inte mer Södermalm än så här när servitrisen har mer tatuerad hud än ogaddad.
Vi hinner även med att få Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok signerad till svärmor.
Fredag
Äter lunch med Hugo Rehnberg på Riche. Det var han som öppnade brat-världen för mig för tusen år sedan. Det skedde på nattklubben Kharma och gjorde att Jan Guillou kunde skriva Tjuvarnas marknad och berätta allt om pungmannen.
Med tiden tröttnade jag på överklassen, men jag tröttnar aldrig på Hugo, som under många år lät mig skriva krogkritik i hans fredagsbilaga Perfect Guide. Vi pratar länge om våra kommande romaner och är inte alls avundsjuka på alla kvinnliga författare som skriver en bestseller i månaden.
På Riche blir det alltid en tiondel i dricks eftersom 5-procentsalternativet finns i apparaten. PG Nilsson vet att inte vara för girig.
Vi serveras av fina Kim Timell, som är ett levande bevis på att tiden när yrken gick i arv inte är slut.
Går förbi Hedengrens och köper det sista exemplaret av Rikslikaren. Vill även köpa Jomshofs bok om islam, men den är förstås slutsåld. Det kommer in nya exemplar efter valet, något bokhandlaren tycker är konstigt.
Avrundar med att dricka ett glas vin med Marcus Östlundh på Hotel Kung Carl. Tänk att någon som är född och uppvuxen i Djursholms mest extrema bratkretsar kan bli så trevlig. Det är ett mirakel som kan förklaras av att Marcus också är uppvuxen på ett hotell där man måste vara trevlig mot alla, från Jeffrey Epstein till hans mormor.
Lördag
Städar. Skriver. I omvänd ordning. I morgon röstar vi och sen sover vi därefter på Clarion Arlanda.
Viggos dagbok: En snäll dansk, en girig greve och alldeles för mycket vin
Däremellan hinner Viggo diskutera AI med en dansk, reta sig på dålig tv och konstatera att vissa miljöer känns som hemma även efter 30 år.
