Uppenbart att den kinesiska ekonomin står inför mycket stora utmaningar

Per Lindvall Per Lindvall
Publicerad
Uppdaterad

Kinas ekonomi börjar alltmer likna Japans position för 25 år sedan. Realtids Per Lindvall tvivlar på  om det finns några vackra lösningar på de utmaningar som landet står inför.

Per Lindvall

Under hösten tändes en del skarpa varningslyktor för hälsotillståndet för den kinesiska ekonomin. Det som skruvade upp ljusstyrkan i dessa lampor var framför allt den utdragna kollapsen för Kinas näst största bostadsbyggare och fastighetsutvecklare Evergrande, som redan i september började sjabbla med sina räntebetalningar och hade problem med att lösa utestående dollarlån. Efter ett långsam vacklande ställde bolaget formellt in betalningarna den 6 december för att nu genomgå någon slags rekonstruktion. Parallellt med detta har motsvarande betalningsproblem hos mindre aktörer i samma bransch, som Kaisa, Fantasia med flera, höjt lumenstyrkan hos dessa röda lyktor.

Och lån till just fastighetsutveckling har historiskt alltid varit de mest riskfyllda världen över när konjunkturen vänder.

För om dessa problem kan börja få momentum så hotar det att dra ned den kinesiska ekonomin i en djup finansiell och ekonomisk kris, då fastighets- och bostadssektorns står för upp emot 30 procent av den ekonomiska aktiviteten och en ännu större del av den kreditstock som backar upp kinesernas stora sparande. Kom ihåg att grundregeln att någons sparande alltid måste matchas av någon annans skuld gäller även i det kommunistiska Kina. Och här som där är det framför allt fastighetslån som dominerar.

Annons

Och lån till just fastighetsutveckling har historiskt alltid varit de mest riskfyllda världen över när konjunkturen vänder. För det är i praktiken alltid nya projekt som på marginalen får ta de största smällarna. Det gäller i synnerhet om expansionen har varit kreditdriven, det vill säga att krediterna har vuxit klart snabbare än den underliggande ekonomin. Så har fallet varit i Kina, där de samlade skulderna i ekonomin har gått från runt 150 procent av BNP 2008 till det dubbla.

Den, för kinesiska förhållanden, snabbt inbromsande ekonomin för årets tredje och fjärde kvartal då tillväxten sjönk till 4,9 respektive 4 procent tycktes bekräfta bilden av att en inbromsning är på väg. Från officiellt kinesiskt håll har man förstås inget behov av att underblåsa någon mer allmän oro. Utan tillväxttappet under det andra halvåret förklaras av att centralregeringen har vidtagit åtgärder för att begränsa belåningen just i fastighetssektorn där man infört ”tre röda linjer”, där belåningsgraden inte får överskrida 70 procent, nettoskulderna får inte överskrida 100 procent av eget kapital och likvida medel måste vara lika stora som det kortfristiga skulderna. De ”gallringar” som har skett i fastighetsutvecklingssektorn hos bolag som Evergrande, som har klivit över dessa ”röda linjer” beskrivs som en väl medveten strategi för att sänka risknivån.

Annons

Att förhindra ”social oro” är ju det om alltid har högst prioritet och det finns inget som är så orosskapande som en vacklande ekonomi.

Att ha kontroll på läget och om nödvändigt sätta in drastiska åtgärder, typ de drastiska covid-nedstängningarna under 2020, är väl det som ger kommunistregimen dess legitimitet både i sina egna och sannolikt även medborgarnas ögon. Att förhindra ”social oro” är ju det om alltid har högst prioritet och det finns inget som är så orosskapande som en vacklande ekonomi.

Frågan är bara om regimen verkligen har koll på läget. För en utomstående är det uppenbart att den kinesiska ekonomin står för mycket stora utmaningar. Kinas ekonomi har länge trotsat gravitationen, där många utomstående bedömares prognoser indikerat att den höga tillväxten sedan länge har varit inne i bubbelterritoriet. Jag brukar ta rygg på Michael Pettis, (läs China Financial Markets – Carnegie Endowment for International Peace) som är en ekonom som enligt min uppfattning har koll på hur balansräkningarnas sammansättning, och då inte minst skulderna, relativt betalningsflödena är det som sätter begränsningarna för ekonomin. Enligt Pettis har de senaste decenniernas skuldökningar som drivit investeringar i fastigheter, framför allt bostäder men även infrastruktur,  men inte ökat ekonomins förmåga att serva dessa skulder.

Detta har gjort att Kinas ekonomi allt mera börjar påminna om Japans position runt 1988-89. Efter en lång period av mycket hög tillväxt så har man skapat en mycket sårbar balansräkning, trots en mycket god internationell konkurrenskraft.

Annons

Med den höga tillväxten har Kina också plockat hem några jättelika troféer. Mätt i köpkraft passerade man USA som världens största ekonomi  och ser man det från balansräkningen är de kinesiska tillgångarnas nettovärden de högsta i världen sedan flera år tillbaka.

Kina har idag de högst värderade tillgångarna relativt BNP i världen, där fastigheter dominerar. Enligt McKinsey så motsvarar värdena mer än 800 procent av BNP, vilket tangerar Japans nivå 1989. Och även om tillgångsvärdena i hela den utvecklade världen har lämnat den historiska nivån sedan efterkrigstiden på drygt 400 procent  av BNP så sticker Kina ut ordentligt. Om genomsnittet för dessa länder ligger 50 procent över det historiska genomsnittet så ligger Kina 100 procent högre.

Lägg där till att skuldsättning, jämfört med andra länder i motsvarande ekonomiska utvecklingsläge´ aldrig har varit högre. I likhet med den japanska ekonomin på 80-talet så är den kinesiska ekonomin mycket investeringstung, men på en nivå som inget tillväxtland i modern tid har varit i närheten av. Idag står investeringar för runt 40 procent av den ekonomiska aktiviteten. Då har visserligen andelen sjunkit från de närmare 50 procent som man visade för tio år sedan, men det är fortfarande högre än något annat land. Det stora frågetecknet är vilken avkastning som dessa investeringar kommer att generera. Liten eller ingen är Michael Pettis dom sedan flera år tillbaka.

Med så mycket av aktiviteten knutet till fortsatt stora investeringar så är frågan hur Kina ska kunna styra om ekonomin utan att hamna i en djup finansiell kris.

Lägg därtill att Kina sedan några år har en minskande arbetsför befolkning, vilket är en utveckling som kommer att accelerera framöver. Att fastighetsbranschen står för 30 procent av BNP har heller ingen motsvarighet i något land. Spanien var uppe och toppade på 22 procent före eurokrisen slog till. Lägg därtill att vakanserna i bostadsstocken ligger över 20 procent. Bostadsproduktionen i Kina har stigit från fem miljoner enheter per år för 20 år sedan till 15 miljoner nu. Det är mycket svårt att se att det framtida demografiska behovet matchar den produktionsnivån. Försäljningen av land, eller snarare långa leasingrättigheter, har också utvecklats till en mycket viktig inkomstkälla för de regionala myndigheterna, då de står för upp emot hälften av intäkterna.

Med så mycket av aktiviteten knutet till fortsatt stora investeringar så är frågan hur Kina ska kunna styra om ekonomin utan att hamna i en djup finansiell kris. Att Kina liksom Japan under 80-talet eller för den delen USA under 20-talet har byggt upp stora fordringar på omvärlden är inga resurser som kan användas för att dämpa en inhemsk kris.

Att det kinesiska pensionssystemet är dåligt finansierat och att så mycket av hushållens sparande är knutet till fastighetssektorns hälsa, både genom direktägande av en eller flera bostäder och indirekt genom sitt finansiella sparande, höjer risknivån och därmed potentialen för social oro ytterligare om fastighetsbubblan spricker.

Det är möjligt att Kina kommer att fortsätta trotsa gravitationen, men riskerna är stora. Auktoritära regimer som står inför svåra ekonomiska utmaningar, har historiskt inte valt några vackra lösningar.

Annons