Per Lindvall

De grundläggande problemen med Maastrichtfördragets och stabilitetspaktens budgetregler är att de är byggda för att hantera 70- och 80-talets problemvägar, där plötsliga kastbyar av inflation var de stora bekymren. De tuffa budgetkraven, maximala årliga statsfinansiella underskott på 3 procent av BNP och att statsskulden inte ska överskrida 60 procent av BNP pressar ner ekipaget mot vägen för att inflation inte ska kunna ta fart. Kombinerar vi detta med en inbyggt stram penningpolitik, där inflationen ska vara under men nära 2 procent, över tid, så har vi fått en deflationistisk aerodynamik som blivit allt svårare att ta sig ur, i synnerhet för ekonomier som har börjat hacka som den italienska.