Valutakrig på modet

Det är lätt att vi ekonomijournalister får perioder där ord och ämnen går på mode.

I oktober är modeordet och ämnet valutakrig. Månaden innan var det Irland som dominerade ekonomisidorna. Tidigare har det varit ”PIGS”/”PIIGS”/”perifiera EU-länder” samt ”kvantitativa lättnader” och ”carry trade”, för att nämna några ord/ämnen.

Klicka här för att prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro

En sökning i Affärsdata på ordet valutakrig avslöjar att det används enbart tio gånger i ekonomipressen fram till den 28 september, men har därefter använts hundratals gånger.

För den oinsatte kan det lätt verka som att Irlands problem uppkommit under 2010. För någon vecka sedan toppade Svenska Dagbladet med nyheten att ”Festen är över i Irland”.

Varken ”valutakriget” eller Irlands problem är något nytt, egentligen, utan bygger på makroekonomiska obalanser som sträcker sig tio till 20 år tillbaka i tiden.

Förvisso har Irland det tufft för närvarande och budgetunderskottet förväntas uppgå till 32 procent av BNP i år. Men för någon (jag) som studerade i Dublin våren 2009 känns ändå nuvarande rapportering från Irland skev.

Landet fick nämligen problem redan under 2007/2008. Den irländska staten gick sedan in och garanterade hela det finansiella systemet i landet i september 2008.

Den irländska staten lovade då att garantera samtliga insättningar och utlåning till bankerna Allied Irish Bank (AIB), Bank of Ireland, Anglo Irish Bank, Irish Life & Permanent, Irish Nationwide Building Society och EBS (Educational Building Society).

De irländska bankerna hade hamnat i trångmål sedan bostads- och fastighetspriser börjat att falla. Under hela inledningen på 2000-talet hade den irländska ekonomin drivits av en bygg- och fastighetsboom. Eftersom fastighetspriserna rusade upp var belåningsgrader på 120 eller 130 procent inte ovanliga.

En irländsk ekonom som studerat fastighetssektorn hävdade att en lya i Dublin city kostade mer än en lika stor lägenhet på Champs Elysee i Paris när de irländska bo-priserna stod på toppen. Det låter inte sunt – och det var det inte heller…

”Folk hade inte råd att fylla kylen med mat för att bostadskostnaden åt upp allt”, hävdade ekonomen under ett samtal över en Guinness.

Det är garanterandet av det finansiella systemet som nu kostar irländarna skjortan. Särskilt är det Anglo Irish som är krisdrabbat, då denna bank hade störst andel ”toxic loans”. Bankens riskhantering är en historia i sig. Tio ”byggherrar” stod nämligen för mer än halva utlåningen…

Att läget var oerhört prekärt visste irländarna redan 2008. Sedan har kostnaden för att rädda det finansiella systemet blivit dyrare än finansministeriets första beräkningar.

Hittills har 33 miljarder euro
skjutits till landets finansiella system. I ett värsta scenario kan kostnaden för att rädda finanssektorn komma att bli 50 miljarder euro för den irländska staten.

Men enligt finansminister Brian Lenihan väntas kostnaderna, i ett troligt scenario, ”enbart” uppgå till 45 miljarder euro av skattebetalares medel. Det sade han i samband med den senaste räddningsåtgärden i september i år.

Men redan i slutet av 2008 spådde Morgan Kelly på University College Dublin att kostnaden skulle bli 30 till 40 miljarder euro. Förvisso sågs detta då som ett pessimistiskt scenario, men han har nu visat sig få ganska rätt (om än han var aningen ”optimistisk”).

Trinity College-professorn Antoin Murphy konstaterade samtidigt att Irish Nationwide ”säkert kommer behöva hjälp” samt att Anglo Irish låneportfölj är ”ytterst toxic”. Han sade att den sammanlagda kostnaden för skattebetalare i ett optimistiskt perspektiv kommer att bli 10-15 miljarder euro. Men han såg det inte som allt för otroligt att kostnaden faktiskt skulle bli 25 miljarder euro.

Affärspress och finansmarknaden verkar först under 2010 fullständigt ha förstått hur stora problem Irland faktiskt har. Även om Irland (likt Grekland) redan under våren 2009 tvingades betala höga räntor för att låna upp pengar.

Gällande valutakriget är det naturligtvis ett mycket viktigt makroekonomiskt ämne. Samtidigt har valuta-”diskussionen” mellan USA och Kina pågått under flera år. Förvisso har den trappats upp under den senaste månaden/månaderna, men likt Irlands bekymmer har även dessa makroekonomiska problem varit synliga under längre tid.

USA har i stort sett hela tiden sedan 1980-talet haft underskott i handelsbalansen. Landet har således importerat mer än vad de exporterat ända sedan dess. Den andra sidan av myntet, finansieringen av handeln, har skett genom ”export” av dollar.

Resten av världen finansierar alltså USA:s underskott i handeln genom att köpa olika former av amerikanska värdepapper, primärt aktier och olika former av räntepapper (samt även derivat, med mera).

Det är först efter krisen på slutet av 1990-talet som de asiatiska länderna börjat föra en merkantilistisk politik. Anledningen är att Washington-baserade IMF då ställde hårda krav på länderna att spara sig ur krisen.

Under 2000-talet har länder som Kina och Sydkorea satsat på att exportera mer än vad de importerar, till stor del i syfte att inte åka på samma mina igen.

Det är detta agerande som ligger bakom nuvarande ”valutakrig”. Kinas undervärderade valuta har för med sig att den kinesiska centralbankens valutareserv sammantaget uppgår till mer än motsvarande 2.000 miljarder dollar.

En stor andel av dessa tillgångar är placerade i USA, inte minst i amerikanska statspapper. Kineserna sitter således med ”svarte petter”, på så sätt att en svagare dollar medför stora förluster för dem.

Nu för även Fed en politik för en svagare dollar, genom att låta sedelpressarna gå på högvarv. Med de nytryckta sedlarna köper centralbanken upp diverse finansiella tillgångar på marknaden (så kallade kvantitativa lättnader).

Det ligger alltså i kinesernas intresse att ha en stark dollar medan amerikanerna vill ha en förstärkning av yuanen. Syfte är att göra kinesiska varor relativt dyrare och amerikanska varor relativt billigare.

Men långsiktigt är det, paradoxalt nog, amerikanerna som tjänar på valutaförhållandet. Eller som Franklin Allen, prfessor på Wharton uttryckte det häromveckan:

”Kina ger oss varor, riktiga saker, i utbyte mot pappersbitar. Eller med andra ord dollar”, sade han och förtydligade att ”de får pappersbitar” vars långsiktiga värde är högst osäkert…

Denna problematik skulle lätt kunna vara föremål för en doktorsavhandling. Klart är i vilket fall att ”valutakriget” inte är något som blossat upp över en natt. Det är en kontinuerlig makroekonomisk process som bygger på obalanser som byggts upp under decennier.

Detsamma gäller problemen på Irland. För politiker och reglerare är det dock inte ett problem förrän det blir akut, men då har det tyvärr gått alldeles för långt.

Inte heller i medier lyfts diskussionen rörande dessa oblanser upp i större skala förrän det blivit ett politiskt problem. Det visar inte minst ovan nämda fall; Irland och ”valutakriget”. Situationen är samtidigt snarlik om man istället tittar på Baltikum, Grekland eller Island.

I Sverige talas det tyst om risken för fall på bostadsmarknaden. Förhoppningen är att bostadsmarknaden ska plana ut.

De långsiktiga konsekvenserna som negativa realräntor riskerar att föra med sig talas det inte heller mycket om.

Om några år kan det mycket väl vara dessa faktorer som skapar akuta problem i Sverige och världen.