Tanter jag vill hylla

Fredagstävlingar

Susanne Biers film Hämnden vann nyligen en Oscar för bästa bästa icke engelskspråkiga film. Nu finns den på dvd och blu-ray och vi har fem ex att tävla om. Anton (Mikael Persbrandt) arbetar för Läkare Utan Gränser och pendlar mellan ett flyktingläger i Afrika och de två små sönerna hemma i Danmark. Han har svikit sin älskade hustru Marianne (Trine Dyrholm) och de försöker nu att vänja sig vid ett liv utan varandra. Samtidigt börjar Antons 10-årige son Elias lära känna och bli vän med en ny pojke i klassen.

Denna ovanliga vänskap utvecklas snart till en oroande allians som hotar att förstöra landsbygdsidyllen för alltid.

Susanne Bier var redan 2006 Oscarnominerad i samma kategori. Vad hette den filmen?

1. Bröder.

X. Things we lost in the fire.

2. Efter bröllopet.

På onsdag släpps Mona Achaches kritikerrosade drama Igelkotten på dvd och Realtid har fem ex. Filmen handlar om Madame Michel, en 54-årig portvakt i en småborgerlig fastighet som beskriver sig själv som ”änka, kortväxt, ful och småfet”. Hennes enda lycka är att öppna dörren till rummet längst in, där hon kan fly bort i sin värld av böcker.

I huset bor även Paloma, en brådmogen och livstrött 11-åring som varje vaken stund videofilmar allt hon ser. På sin tolfte födelsedag tänker hon begå självmord. Filmerna ska bli hennes domslut över sin stund på jorden. När en charmig japansk herre flyttar in i huset blir han en länk mellan de båda kvinnorna och vänskapen börjar trevande att växa. Men dagen för Palomas 12-årsdag närmar sig…

Var är igelkotten landskapsdjur?

1. Småland.

X. Gotland.

2. Södermanland.

Lisa Langseths rosade långfilmsdebut Till det som är vackert – som valdes till Årets bästa svenska film i Nöjesguiden – har släppts på dvd och vi har fem ex. Katarina, 20 år, är en tjej från en nedgången förort till Göteborg som aldrig lyckats behålla ett jobb längre än ett par veckor. Katarina blir till både sin egen och omvärldens förvåning besatt av den klassiska musiken som för henne är något helt nytt.

I en önskan att skapa sig en ny identitet följer Katarina musiken och ljuger sig till ett jobb som receptionist i Konserthuset. Hon lämnar sin pojkvän, sin mamma och sina vänner och inleder en relation med den äldre och gifte dirigenten Adam. Men den nya världen visar sig snart vara fylld av makthierarkier och koder som håller tillbaka den som inte gör som den blir tillsagd. I huvudrollerna ser vi Alicia Vikander och Samuel Fröler.

Till det som är vackert baseras på en pjäs av Lisa Langseth som hade premiär på Daramten 2004. Vem spelade huvudrollen?

1. Ylva Ekblad.

X. Sofia Pekkari.

2. Noomi Rapace.

Säsong 1 av TV4-sända The good wife finns nu i boxform med sex dvd. Golden Globe-vinnaren Julianna Margulies spelar Alicia Florrick, en okuvlig kvinna vars man har fallit i onåd på sin post som åklagare. Efter makens politiska snedsteg och sexskandal tar Alicia själv kontrollen över sin familj och sitt liv. Samtidigt som hon försöker uppfostra sina två tonåringar ger hon sin tidigare karriär som försvarsadvokat en ny chans – ett yrke hon helt gav upp när hon blev politikerhustru.

När hon får jobb på en gammal studiekompis advokatbyrå sätts Alicias kunskaper verkligen på prov i rättssalen, där hon efter tretton års frånvaro nu måste möta en hel flock av unga, hungriga konkurrenter.

Serien är inspirerad av en skandal med en amerikansk demokratisk politiker och köp av lyxprostituerade. Vad heter han?

1. Eliot Spitzer.

X. Chris Christie.

2. Jim McGreevey.

Med en varm röst och influenser från legendarer som Etta James, Aretha Franklin, Otis Redding och Mavis Staples har Dana Fuchs från USA fått rykte om sig som en talang att hålla ögonen på. I den bluesbaserade musikvärlden sticker Fuchs ut, med influenser från country och Rolling Stones, och andra studioplattan Love to beg lär skaffa henne många nya fans. Realtid har lyckats norpa åt sig fem ex av cd:n.

Vad heter det tyska skivbolag som släpper Love to beg?

1. Ruf.

X. Glitterhouse.

2. Kitty-Yo.

Kip Boardman är ett namn som är mer känt bland musikkonnässörer än hos den breda massan. Han växte upp i nordöstra USA med Jimmy Webb och Rolling Stones i öronen. Boardman utvecklades till en hejare på piano och gitarr och han skriver låtar som blandar country, folk och pop. Musikaliskt jämförs han ibland med Harry Nilsson och Allen Toussaint.

Tredje soloalbumet The long weight släpps på onsdag och är producerat av Eric Heywood (som jobbat med Ray LaMontagne, The Pretenders och Son Volt). I kompet hittar vi medlemmar från Ray LaMontagnes band. Fem cd står på spel.

Ovan nämnda Allen Toussaint gav 2006 ut en skiva ihop med en annan musikikon. Vem?

1. Robbie Robertson.

X. Elvis Costello.

2. Elton John.

BigBang må vara rätt okända i Sverige men hemma i Norge är de desto mer väletablerade. I över tio år har BigBang smällt av sina rockbomber och blivit känt som ett av landets bästa liveband.

Med bas i Oslo och Los Angeles har de turnerat och samarbetat med namn som Turbonegro, The Raconteurs, Billy Gibbons och Lissie. BigBangs sound brukar jämföras med allt från Jeff Buckley över Led Zeppelin till Sonic Youth. Färska albumet Epic scrap metal är det första som släpps i Sverige, och det ligger fem cd i potten.

Ett känt svenskt band träffade BigBang på en norsk festival i somras och bjöd dem till Sverige spelningar ihop i slutet av året. Vilket band?

1. Johnossi.

X. Kent.

2. Melody Club.

Tävlingarna är avslutade och vinnarna meddelas via e-post. De rätta svaren längst ned.

Fredagstanten

I fredags såg jag först Sonic Youth-tanten. Hon spelade elgitarr med en stor gren. Den var så stor, att om den där förbaskade grenen kommit in i OS så skulle den lätt bli största sporten.

Ja, det var ju arty performacedags på Moderna Museet. Kim Gordon från Sonic Youth var på plats för att göra ett performance med den tyska konstären Jutta Koether. Det knastrade och brusade, tjöt och fräste. Det skevade som nåt arty, skelade som nån Marty.

Japp, jag såg Sonic Youth-tanten. Senare samma kväll såg jag Sexpistolstanten. Det var bra som fan. Bättre än åttiotals-Elvis.

Men är du inte fan så var det inte bra. Här gäller att vara på samma nivå som artisten.

Låtarna heter saker som Första dan hittills jag inte velat dö och Cigg heil. Den senare lär få PK-polisen att slå på blåljusen, men den är en punkigt ansvarslös hyllning till cigartter och rökning. Komplett med talade partier: ”Åh, Lucky Strike…”

I merch-båset säljs det begenade nattlinnen med söta katter och annat på. Ovanpå har gruppen stämplat sin logga. 750 spänn? Som hittat.

Och LP-skivan bär på en liten logga längst ner i högra hörnet. Sponsrad av KRIS? Verkar som Slussen för några år sen inte är de enda som inte har några spärrar alls.

Sexpistolstanten och Mockfjärdsvapnet. Sug på den, som Sexpistolstanten har för vana att säga från scenen. Det måste ju kvalicifera som det bästa gruppnamn som kommit ut ur ett svenskt rockgruppnamnslaboratorium sedan Klart grabben ska ha en iPad och Att förklara tavlor för en besviken äkta hälft.

Deras musik? Nä, den finns inte på WiMP och Spotify och iTunes och Åhléns. Det sistnämnda är en affär som säljer dyra böcker och en delhusgeråd och grejer och ibland en och annan laserfrisbee. Åhléns spelar mer musik i högtalarna under en normal öppetvecka än de säljer över disk.

Ni vet: cd?

Äh, fråga en äldre släkting.

Själv passade jag på att fråga Kim Gordon om hon var medveten om att gamla turnékamraten Dave Grohl från Nirvana just skulle gå på en liten scen i samma Stockhom? Foo Fighters gjorde ju ett intimt gig på Nalen i fredags.

Svaret kom utan att dröja: ”I don´t really follow him.”

***

Annat som hänt på Stockholms scener i veckan som gått är den afrikanska invasionen. Södra Teatern gick i bräschen med en räcka konserter. Bland annat med Konono No1 från Kongo-Kinshasa och Bassekou Kouyate & Ngoni Ba från Mali. Två av de hetaste och bästa namnen från Afrika i samma hus samma helg. Inte illa alls.

Bassekou Kouyates afroblues på luta krockade desssutom å det grövsta med ett annat finbesök samma kväll. Senegals storstjärna Youssou N´Dour var på Konserthuset med spännande uppvärmare. Aldrig ska det få bli riktigt som man önskar. Hade någon sagt för femton år sen att musikutbudet i Stockholm skulle se ut så här hade jag vägrat tro vederbörande.

Och så Konono No1 då. Hypnotiserande bra konsert, med tumpianon och skrotbyggen i natten. Musik som förtrollar och som får sträcka ut sig. I motsats til fjolårets rumphuggna spelning på Way Out West-festivalen i Göteborg kändes söndagens seans på Kägelbanan mer helgjuten och tillfredsställande. Congotronics är ordet.

Inte undra på att dagens pop- och rockartister lyssnar noggrannt. Jag såg flera dylika i publiken.

De stuffade på, försökte hålla jämna steg med Kongotanten däruppe på scenen.

Nya skivor

J Mascis: Several shades of why (Sub Pop/Border)

Det går inte att kalla J Mascis en slacker längre, hur mycket han är sades personifiera den kulturen och inställningen för tjugotalet år sedan. Sedan några år har grävt ner stridsyxan med Lou Barlow och tagit den tidiga upplagan av Dinosaur Jr ut på vägarna – och in i inspelningsstudion – igen.

Skivbolaget Sub Pop låg på J och ville att han skulle spela in en mer akustiskt hållen skiva. Sagt och gjort. Several shades of why lyfter fram Mascis melodisinne och melankoli i första rummet. De larmande gitarrerna har låsts in i garaget, tillsammans med trummorna. Istället lyfts Mascis mer eftertänksamma sida fram i ljuset. Han är verkligen sin gerenations Neil Young när andan faller på.

Stålsträngade akustiska gitarrer, ibland med stråkinlägg, och ett anslag som är allt annat än stressat. Fast jag ljuger lite: ibland rusar ett sånt där patenterat elektrifierande gitarrsolo in och berikar tillställningen.

Kim Gordon, från fredagsspalten ovan, har för övrigt klottrat dit loggan och skivtiteln.

Kurt Vile: Smoke rings for my halo (Matador/Playground)

Philadelphia-figuren Kurt Vile är en av musikerna som hjälper till på J Mascis album. Hans egen skiva ligger inte ljusår ifrån rent stilistiskt och stämningsmässigt. Viles drömska pop låter som om den vänder världen ryggen – även om en låt här heter Society is my friend – men ändå har gott om rum för dig som lyssnar.

Gitarrspelet och låtskrivandet har fått såna som Sonic Youth-paret Thurston Moore och Kim Gordon att gå i spinn. Kurt Vile lämnar sällan Gordons hörlurar och Moore har spelat ute med Vile bara häromdagen. Ge skivan en chans och risken är att den inte lämnar dina hörlurar heller.

Cornershop Ft Bubbley Kaur: Cornershop & the double ‘o’ groove of (Ample Play/Border)

Cornershop har kommit en lång väg sedan de var ett Morrissey-dissande brittiskt indieband bestående av medlemmar med indiskt påbrå. Även de som inte hängde med annat än i gruppens hitlåtar, som när de slog brett med A brimful of Asha, kan lätt komma in i gruppen så som den låter 2011.

För här kommer frukten av ett långvarigt arbete i studion, ihop med den skönröstade Bubbley Kaur, vars stämma passande nog beskrivs med ord som socker och honung. Jo, det här är riktigt sött. Glädjande nog utan några som helst artificiella tillsatser. Tjinder Singh hittade sångerskan på sin lokala tvättomat, efter att tidigare ha råkat träffat henne flera år tidigare i en källarbar i Preston Lancashire.

Tillsammans skapar de musik som låter som sångerskan och bandet faktiskt heter: bubbligt, coolt och lokalt, som läskkylen i en indisk närbutik. Traditionellt och punjabi-influerat möter modernt och pubrunde-inspirerat.

Detta är Cornershops andra album på egna etiketten Ample Play efter 2009 års Judy sucks a lemon for breakfast. Direkt på efterrätten, med andra ord.

Sonic Youth: Simon Werner A Disparu (SYR/Border)

Sonic Youth har egentligen sabbatsår som grupp under 2011. Det behöver ju inte innebära att de inte kan släppa en eller annan ny skiva. Som det här soundtracket till franska regissören Fabrice Goberts nya film, som hade urpremiär på Cannes filmfestival i maj i fjol. Bandet kollade in den ofärdiga filmen, lät sig inspireras och spenderade ett par veckor i sin studio Echo Canyon West i Hoboken, New Jersey. Musiken på skivan skiljer sig dock från den i filmen, i och med att Sonic Youth tagit sig friheter i sättet att ytterligare en gång foga samman styckena efter eget huvud.

Simon Werner A Disparu är långt ifrån det rockiga låtmakar-Sonic Youth många diggar. Här är det collage, improvisationer, musikaliska utflykter och oljud i organiserad form som gäller.

Docenterna: Medan vi spelar pop (United Stage/Universal)

Docenterna har lite grann i smyg gjort en mini-Robyn. I fjol släppte popveteranerna två ep-skivor, och nu kommer en fullängdare. Likt Robyns Body talk tar de lite från varje ep och spristar lite nytt ovanpå och så har de ett nytt popalbum att visa upp. Ett lika ovanligt grepp är att skivorna är utgivna av bokningsbolaget Docenterna hör till, nämligen United Stage.

Det känns att det länge sedan Docenterna var osnutna slynglingar med bensin i blodet och solglasögon. Dagens docenter är inte döda, men de är betydlligt mognare än den drygt 30 år äldre modellen. Lyssna särskilt på titelspåret Medan vi spelar pop och den för stockholmare så ovanliga landsortshyllningen Vanligt folk.

The Ruiners: Happy birthday bitch (Pravda)

Smutsig, garage-punkig rock från Detroit med The Ruiners, som har en manlig och en kvinnlig vokalist. Screw you och Fix that broken halo heter två av låtarna på denna och det summerar The Bruisers inställning ganska väl. Det är råa gitarrer, rakt ställ, det doftar sprit, sex och fängelseceller. Spetsat med utflykter till surf- och psych-angrändande områden, men oftast med en stämning som påminner om The Cramps utan rockabillyinfluensen.

Med tanke på att Detroit genomgår en stor kris och att mängder av husskelett gapar tomma i staden kan The Ruiners glamoröst oglamorösa musik tjäna gott som ett soundtrack till dekadensen.

Anna Hamilton: Black keys (Hamilton Music)

Det är snyggt förpackat, Anna Hamiltons andra album. Booklet i miljövänligt papper – det innehåller till och med vallmofrö – med en tjusig remsa runt, som en gördel.

Musiken passar ihop med designen. Anna Hamilton gör pianodriven, melodistinn popmusik med visst personligt anslag men siktet inställt på trallande radioprogrammerare. Det går att höra musikaliska ekon av sånt som Kate Bush, Di Leva och Annika Norlin. Om det är medvetet eller omedvetet har jag ingen aning om.

Hon låter säkrare än på debutalbumet, Anna Hamilton. Då pryddes omslaget av ett foto där hennes huvud stack upp ur ett hål i golvet där en planka saknades. Nu står hon säkert på egna ben på nämnda golv.

Factory of Dreams: Melotronical (ProgRock)

Tredje albumet från detta så kallade ”electronic progressive metal” band är ett konceptalbum vars handling kretsar kring ett elektronisk molekyl som utvecklas till ett levande väsen. Vi får följa med på dess resa genom livets olika stadier och i låtarna skildras hur molekylen upplever alla de känslor som människor går igenom.

Jessica Lehto sjunger på sitt karakteristiska vis, som tvingar lyssnaren att älska eller hata – lite operaaktigt och ibland österländskt. Multiinstrumentalisten Hugo Flores har en förkärlek till intrikata taktbyten och är tidigare känd från bandet Sonic Pulsar och egoprojektet Project Creation.

Atmosfäriska passager, som de lugna stunderna i Back to sleep, flyter in i mer aggressiva diton när handlingen så kräver, som i Obsessical. Där finns också ett släktskap med goth-rock och band som Within Temptation och Nightwish.

Poor Genetic Material: Island noises (ProgRock)

Progressive rock-bandet Poor Genetic Material baserar sin dubbel-cd på vissa aspekter lånade från Stormen av William Shakespeare. 98 minuter tar det att berätta allt som sångaren Philip Griffiths och hans kumpaner vill få sagt med Island noises.

Att Shakespeare passar att göra långa progressive rock-temaplattor av poängteras ytterligare av det faktum att PGM-sångarens far Martin Griffiths medverkar. Sångaren från det kultförklarade bandet Beggar´s Opera står för skivans recitationer, talade partier. Därtill har han gjort det snygga skivomslaget som går helt i linje med PGM:s tidigare projekt där de gjorde fyra album som speglade de fyra årstiderna.

Nick Lowe: Labour of lust (Proper/Rootsy-Cosmos)

Nick Lowes andra soloalbum, ursprungligen utgivet 1979, presenteras i en remastrad deluxe-utgåva av skivbolagen Proper i Storbritannien och Yep Roc i USA. Singeln Cruel to be kind uppfyllde alla krav på popperfektion och blev mycket riktigt Nick Lowes största USA-hit. I kompet har Lowe bandet Rockpile.

Ett band han själv ingick i och delade med bandkollegan Dave Edmunds, som också släppte soloskivor i eget namn. På grund av kontraktsproblem löste Rockpile det på detta vis, men redan året därpå – 1980 – släpptes det enda albumet i Rockpiles eget namn. Snart gled de forna parhästarna isär och medan Lowes karriär på senare år har gått in i en andra andning, med fantastiskt låtskrivande och fullödiga album, pågår Edmunds lite i skymundan. Nyutgåvan av Labour of lust erbjuder ett ypperligt tillfälle att återinstifta bekantskapen med Lowe som popsnickrare, långt innan dagens mogna artist.

Propers nya version innehåller en tolvsidig booklet med foton, design och texter om perioden kring skivans tillkomst. Musikaliskt rymmer den samtliga spår från både de brittiska och den amerikanska utgåvornan samt singelbaksidan Basing Street. På American squirm kompas Lowe av större delen av Elvis Costello & The Attractions.

Bill Monroe: Bill Monroe and Friends/Bill Monroe and Stars of the Bluegrass Hall of Fame (2-for-1) (Raven)

Australiska skivbolaget Raven är experter på att leverera smakliga återutgivingar. Alltid med informativa liner notes och prima ljudåtergivning. Här kommer en så kallad 2-for-1 med två album från bluegrass-mästaren själv, Bill Monroe.

Det är första gången de här två plattorna finns på en och samma cd. Bill Monroe and Friends från 1984 och Bill Monroe and Stars Of The Bluegrass Hall Of Fame från året därpå är fyllda med gästande Monroefans som vill spela in med legenden.

Den första skivan innehåller tio duetter med storheter som Johnny Cash, Willie Nelson, Ricky Scaggs, Emmylou Harris, Barbara Mandrell och Pam Tillis. Den senare skivan rymmer den lika hjärtliga fortsättningen med fans som Ralph Stanley, Bobby Hicks, Jim & Jesse, the Country Gentlemen och den Steve Earle-bekanta Del McCoury.

Här finns flera fina versioner av många av Monroes kändaste låtar, som Blue moon of Kentucky, Kentucky waltz och I’m going back to old Kentucky. Ja, gissa var Bill Monroe föddes?

Tre bonusspår avslutar paketet.

George Jones: Radio lover 1980–1989: A critical anthology (Raven)

George Jones är en av countrymusikens verkligt stora, så den här väl avvägda samlingen med ett urval mannens 1980-talsinspelningar är högst välkommen.

Australiska bolaget Raven har redan presenterat George Jones 1970- och 1980-tal i liknande volymer och det är lätt att missa att Jones hade mycket att erbjuda även under 1980-talet – årtiondet som många belackare annars anser vara årtiondet musikguden glömde.

80-talet började på räls för Jones, med etta på topplistan i form av ett av hans mest karakteristiska nummer: He stopped loving her today. Sedan prickade han in flera högkvalitativa inspelningar, med låtar som If drinkin’ don’t kill me och You’ve still got a place in my heart, varav russinen plockats ut för denna cd. 25 låtar från nio album resulterar i 78 minuter 80-tals-George med en utmärkta ljudkvalitet som Raven gjort sig känt för, samt uttömmande omslagstext. En del av låtarna får här sin cd-premiär.

De rätta svaren är 2, X, 2, 1, 1, X och 1.