Storbråk om finanskrisrapport

Den amerikanska finanskriskommissionens (FCIC:s) rapport har debatterats flitigt både före och efter publiceringen.

Klicka här för att börja prenumerera på Realtid.se:s veckovisa nyhetsbrev Makro

Finansmannen Warren Buffet var kritisk redan när han frågades ut av kommissionen i maj 2010. Enligt investerargurun kommer det alltid att finnas finansiella institutioner som är för stora för att falla.

– Vi har dem nu och vi kommer ha dem även efter er rapport, sade han då och hävdade att de amerikanska skattebetalarna är bedragna. De kommer alltid att tvingas skjuta till kapital till finanssektorn om det krisar, var budskapet.

Stanley J. Dziedzic Jr på Washington Times tycker att rapporten ”visade sig vara en besvikelse”.

”Majoriteten i kommissionen väljer att rida på populistiska strömmar och levererar en politiskt omtyckt men onyanserad rapport”, skriver Stanley J. Dziedzic Jr i en kommentar.

Gary Weiss, författare och krönikör på The Street, anser att kommissionen identifierar problemet men misslyckas komma med konkreta förslag på lösningar.

LeRoy Goldman, med många år som statsanställd bakom sig, kallar i ett debattinlägg rapporten ”en studie i hänsynslöshet”. Han konstaterar samtidigt att den håller på att glida iväg utan någon större upplysning eller förståelse hos den amerikanska befolkningen.

Redan i slutet av förra året valde kommissionens fyra republikaner att hoppa av. De ansåg sig stå för långt ifrån de sex demokraterna för att kunna enas om en slutsats. Kommissionen (majoriteten), som letts av Phil Angelides, konstaterar att bostadsbubblan blåstes upp av låga räntor och lättvindig kreditgivning.

– Vi säger väldigt klart att krisen kunde undvikas. Vi visar på stora sammanbrott i den finansiella regleringen och finansbolagens egna övervakning. Jag anser att vi väldigt koncist lagt fram fakta om vad som föranledde den finansiella katastrofen. Fakta som talar för sig själv, säger Phil Angelides till Bloomberg News.

I den 662 sidor tjocka rapporten riktas hård kritik mot de offentliga organ som ansvarar för att reglera finansmarknaden. Bland dem Federal Reserve och SEC men också enskilda politiker. Regleringen och övervakningen av finanssektorn beskrivs som otillräcklig och det var detta som gav bankerna möjlighet att ge ut dåliga lån (toxic mortgages).

Även cheferna på finansbolagen pekas ut som ansvariga för krisen och deras ansvarstagande och etik ifrågasätts.

”Krisen var ett resultat av mänskligt agerande och brist på agerande, inte moder natur eller felaktiga datormodeller”, konstaterar kommissionen.

Även om toppdirektörerna på Wall Street och ledande befattningshavare i Washington hävdar motsatsen fanns det varningstecken, som dock ignorerades, enligt kommissionen.

Bland varningstecken fanns en ökad andel riskfylld subprime-utlåning. Dessutom ökade värdepapperiseringen av bolån lavinartat samtidigt som bostadspriserna steg till ohållbart höga nivåer. Medan hushållens skuldsättning ökade dramatiskt skedde exponentiell tillväxt av bankernas egenhandel.

Marknaden för oreglerade derivat växte också fort. De finansiella institutionerna packade ihop, köpte och sålde kreditderivat som de inte brydde sig om att besiktiga eller rentav visste var defekta. Den interna riskkontrollen och övervakningen hos finansbolagen var undermålig, enligt FCIC.

Federal Reserve borde dock ha uppmärksammat utvecklingen och minskat andelen ”giftiga lån”. Detta kunde ha gjorts genom att införa bättre kriterier för bolån, ett ansvar som Fed har ensamt bemyndigande för.

Den tidigare Fed-chefen Alan Grenspan målas upp som en av de ytterst ansvariga för utvecklingen. Han var drivande i avregleringen av finanssektorn och förespråkade en ökad tillit till självreglering. Denna utveckling tog bort grundskydd som kunde ha hjälpt till att undvika en katastrof.

”Detta öppnade upp luckor i tillsynen av kritiska områden med biljoner dollar i risk, exempelvis skuggbanksystemet och over-the-counter-derivatmarknaden”, skriver FCIC.

Bland derivaten som bidrog till finanskrisen nämns credit default swaps (CDS:er) och syntetsiska CDO:er (collateral debt obligations). AIG sålde CDS:er, försäkringar för betalningsinställelse eller värdeminskning på bolånederivat, till ett värde av 79 miljarder dollar.

Goldman Sachs ensamt packade ihop och sålde syntetiska CDO:er (derivat vars värde byggde på utvecklingen på bolånederivat) till ett värde om 73 miljarder dollar mellan juli 2004 och maj 2007.

FCIC pekar på att den amerikanska finansinspektionen (SEC), NY Fed eller politiker kunde ha förhindrat denna utveckling. Bankerna jobbade dock hårt för att ytterligare minska regleringen av sektorn. Bara mellan 1999 och 2007 lade de finansiella instituten åtminstone 2,7 miljarder dollar på lobbying.

SEC hade flera verktyg som inte användes, exempelvis kunde de ha krävt mer eget kapital eller stoppat riskfyllda verksamheter hos de stora investmentbankerna.

Federal Reserve Bank of New York, där nuvarande finansministern Tim Geithner tillträdde som chef i november 2003, kunde ha klankat ner på bankernas excesser under åren före krisen. Politiker kunde ha infört regleringar över värdepapperiseringen av bolån, menar finanskriskommissionen.

När väl krisen kom var parlamentet dåligt förberett och dess inkonsistenta beslut ledde till en ökad oro och panik på de finansiella marknaderna, konstaterar FCIC.

Och trots de ”fatala bristerna” i det finansiella systemet var krisens orsak har det ännu inte skett några större förändringar i det finansiella systemet.

”Istället är den amerikanska finanssektorn nu ännu mer koncentrerad än någonsin”, konstaterar FCIC.

Kommissionen anser att det är en rad viktiga frågor som måste lyftas för att förtroendet för de finansiella marknaderna ska återställas, för att undvika en ny kris och ”för en ny era av brett delad välstånd”.

”Den största tragegin vore att acceptera refrängen att ’ingen kunde se detta komma och att det således inte fanns något att göra’. Om vi accepterar denna förklaring kommer det hända igen”, varnar FCIC.