Stopp, Drottningen!

Hon beskrev sitt arbete i Sverige och internationellt för barns rätt till ett värdigt liv. Det är ett angeläget och välgörande engagemang som ger uppmuntran och stöd för alla dem som arbetar för barns rättigheter. Även i ett land som Sverige far många barn illa och insatser för att ge barn värdiga uppväxtvillkor kan inte nog betonas.

Att drottningen använder sin position för att främja barns villkor är positivt och har stor betydelse för alla dem som arbetar såväl professionellt som ideellt för att förbättra villkoren.

Så långt är allt väl.

Men den bild som tyvärr också framkom i lördagsintervjun var betydligt mer problematisk. Drottningen är inte bara för barnen, utan, visar det sig, också emot nuvarande lagstiftning på detta område och agerar aktivt för inskränkningar i våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter. I intervjun berättade hon att hon för samtal med politiker där hon söker påverka dem i den här riktningen, samtal som hon för övrigt anser att hon inte ska gå in på mer, eftersom de är så politiskt känsliga.

Ojdå!

Det här var nog inte riktigt meningen med den konstitutionella monarkin. Sverige är i första hand ett demokratiskt land och vilar på en konstitution som anger att riksdagen är den högsta lagstiftande makten. Regeringen har förslagsrätt och är den verkställande makten. Sedan 1970-talet har kungen ingen del i den politiska maktutövningen

Vid sidan av de demokratiska institutionerna har vi i Sverige alltså valt att ha kvar ett kungahus. För att denna motsägelse ska kunna fungera i en modern demokrati, krävs att kungahuset respekterar gränserna för dess roll. I Sverige har det länge funnits ett stort politiskt och folkligt stöd för ett kungahus med representativa funktioner. Gränserna är därför viktiga. Monarkin ska inte använda sin ärvda eller genom äktenskapet erövrade position för att driva politiska frågor – oavsett om det sker i offentlig opinionsbildning eller i slutna rum med parlamentariker.

Det här har gått ganska bra hittills. Tidigare har kungaparet visserligen som svar på frågor i enstaka fall uttalat sina personliga åsikter om betyg och en del annat och kungen förklarade nyligen vad han tyckte om vargjakten. Det är väl på gränsen för vad som är lämpligt, men, med all respekt för både betyg och vargar, så är det en helt annan sak när drottningen nu går ut och agerar för att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter.

Konkret handlar det om det så kallade tittförbudet. Drottningen beskriver internet som ett ”svart hål”. Hon vill ha ökad kontroll över nätet och tycker att det ska vara olagligt att ens ha sett en barnpornografisk bild. Själva seendet, intagandet av information via ögonlinsen ska vara förbjudet, vilket är principiellt en stor förändring på fri- och rättighetsområdet. Hon anser vidare att vi i Sverige bör ändra lagarna så att detta tittförbud genomförs av riksdagen, vilket rimligen bör kräva en grundlagsändring. Drottningen kan naturligtvis ha denna uppfattning privat, men i rollen som drottning av Sverige är det klart olämpligt att agera för att ändra i våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Den svenska lagstiftningen på området som innebär ett spridnings- och innehavsförbud är ganska ny och har lett till flera uppmärksammade polisingripanden. Rimligen har riksdagen, när lagen ändrades, också tagit ställning till frågan om kriminalisering av tittandet. Sveriges lagstiftande församling har då – på goda grunder – kommit fram till en lösning, som Silva bör respektera i sin roll som drottning.

Att vi i konstitutionen ska ge vissa människor särskild ställning i Sverige därför att de tillhör en viss släkt, eller är ingifta i denna släkt är komplicerat och inte givet. För att vi ska kunna förena ett modernt demokratiskt statskick med monarki, krävs därför att medlemmarna av kungafamiljen visar respekt för demokratiska institutioner och inte utnyttjar tronen som plattform för att intervenera mot medborgarnas fri- och rättigheter.

Samspelet mellan monarkin och demokratin har gnisslat tidigare. Klassiskt är kungens borggårdstal till bondetåget i februari 1914. Journalisten Staffan Thorsell beskriver i sin bok Mein lieber Reichskanzler: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli kontakterna som kung Gustav V hade med Hitler 1941, vid sidan av den svenska regeringen. Detta skedde under 1809 års konstitution som gav kungen en viss politisk roll. Sedan dess har vi alltså antagit en ny författning som gör att kungen inte förutsätts agera politiskt över huvud taget.

Det är mot den bakgrunden som lördagsintervjun i radion ska begrundas. Den illustrerar hur angeläget det är att nu påminna hovet om var gränsen går för kungahusets politiska inblandning. Eftersom det ytterst handlar om riksdagens integritet kanske riksdagens talman, Per Westerberg borde ta ett samtal med riksmarskalken (som ju för övrigt själv har varit ledamot av riksdagen) för att klara ut vad som gäller.

Fri- och rättigheterna måste ständigt försvaras – även när det är inopportunt. Det finns nämligen alltid ”goda” skäl när inskränkningar i fri- och rättigheterna kommer på tal. Men historien har visat att det är just så som processen i riktning mot ett mer totalitärt tänkande inleds.

Även om varje inskränkning av fri- och rättigheterna kan verka rimlig i sig, så leder de alla små ”goda” ingreppen på lite längre sikt sammantaget till ett ofriare samhälle. Och så småningom passeras mer eller mindre obemärkt den gräns då samhället blir mer totalitärt än öppet.

I detta samhälle är det inte gott att vara människa, särskilt inte barn.

Källor:

Lördagsintervjun sändes i Sveriges Radio, P1, lördagen den 1 november 2008 och finns tillgänglig för lyssnare på www.sr.se/p1

Staffan Thorsells bok Mein lieber Reichskanzler: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli kom ut 2006 på Bonnier Fakta.