Sanktionerna sänker stabiliteten – vem blir sittande med Svarte Petter?

Ser man livet och mänskligheten som ett maratonlopp, eller det för mig närmare liggande Vasaloppet, så är ett bra tips att hitta en bra rygg. Det vill säga hitta något att både rikta fokus mot och följa med i upp- och nerförsbackar. Har man bra valla och/eller friska armar så kan man ibland också våga sig på att gå fram och dra. God journalistik, i synnerhet om man ägnar sig åt kommenterande sådan, så är A och O att hitta just en eller helst flera bra ryggar.

I det ”race to the bottom” som Rysslands president Vladimir Putin nu har startat så fäster jag blicken på författaren till Financial Times magnifika nyhetsbrev ”Unhedged”, Robert Armstrong. Från den 28 februari. ”God morgon. På högsta nivå, det bästa svaret på frågan ”vad betyder Rysslands invasion av Ukraina för investerarna?” är ”vem bryr sig”. Det som betyder något är att freden kan återställas och att tyranner kan besegras”.

Men som Armstrong skriver är ”Unhedged” ett nyhetsbrev för just investerare och ett sätt att försöka förstå sig på de finansiella marknaderna. Och om jag nu ska gå fram i något som för mig liknar en tät (vilket kan vara variant av ”Dunning-Kruger effekten”) så skulle jag vilja lufta tanken på att investeringar kommer i ett annat ljus när nu ett antal tidigare icke kvantifierbara, men i backspegeln uppenbara, risker blommar ut. Investeringar på samhällsekonomisk nivå handlar om att skapa resurser och system för framtida försörjning i en osäker framtid. Ett fungerande försvar är i sammanhanget en investering och en försäkringslösning, som vi sjabblade rejält med under de senaste decennierna, trots att riskerna som det skulle minimera hela tiden har funnits där. Man kan till och med hävda att vårt och andras sjabbel med vår försvarsförmåga har ökat riskerna.

En omställning till en mera klimat- och försörjningsmässigt hållbar ekonomi är också en investering, men som är svår att räkna på, och som inte har blivit lättare av att vi har mera akuta försörjningsbehov i närtid.

Och jag vill förfäkta tanken att finansmarknaden ultimata credo ”att maximera värdet” är lite av en charad som inte alls behöver leda till att resurserna för att hantera framtiden optimeras, på tvärs mot vad en av nyliberalismens främste profeter, Milton Friedman predikade och som världen har levt efter i 30 år. För det första så finns det inbyggt i denna tes att det enda som gäller och den enda frukt som vi behöver bry oss om är vinster och dess derivat, finansiella värden.

Man vinster och finansiella värden har in min värld fått en allt svagare koppling till det egentliga resursskapandet i ekonomin.  Jag säger inte att vinster är något som vi kan förbise och strunta i, men att det mest är en svårmutbar restriktion för all privat verksamhet, där intäkter måste var större än utgifterna för att verksamheten ska kunna överleva. Det finns visserligen företag, typ Uber, som under lång tid kan ha större utgifter än inkomster, men det bygger på att de ständigt kan sälja in berättelsen att överskottens tid ska komma.

Men man måste också förstå vad dessa vinster och värden egentligen är, för att inse dess begränsningar som mått på våra egentliga ”resurser”. Jag har exempelvis svårt att få ihop att det finansiella värdet på våra svenska finansiella resurser, inklusive alla fastigheter, som idag motsvarar sex gånger vårt BNP jämfört med ett historiskt genomsnitt på tre gånger BNP, på något sätt skulle indikera att vi idag har byggt upp ”resurser” som gör oss så mycket bättre rustade nu på att möta framtiden, än vi var för 20 år sedan.

”För att fungera som betalningsmedel så måste dessa bitcoin i slutändan konverteras till dollar eller euro. Och skulle denna konvertering ske i någon större omfattning, så skulle värdet kollapsa.”

Måtten, de ”finansiella värdena” säger helt enkelt inte så mycket på aggregerad nivå. Eller för att ta ett annat exempel, bitcoin. Det samlade marknadsvärdet på bitcoin uppgår förnärvarande till drygt 8000 miljarder kronor, men är i min värld ett helt meningslöst mått och återspeglar på intet sätt några egentliga resurser. Det är möjligt att bitcoin har hittat någon form av nyttig funktion, som att idag rundar restriktioner från att kunna föra ut finansiella resurser ur Ryssland, eller in i Ukraina och ut ur Turkiet, liksom det tidigare har varit det för Nordkorea. För att fungera som betalningsmedel så måste dessa bitcoin i slutändan konverteras till dollar eller euro. Och skulle denna konvertering ske i någon större omfattning, så skulle värdet kollapsa.

Men tillbaka till vinsterna. De utgör heller inget mått på resurserna i ekonomin, utan är en ansamling av fordringar på någon annan. Den enes positiva kassaflöde är alltid någon annans negativa kassaflöde. Alla våra pengar är fordringar på någon annan. Stabiliteten i systemet bygger på att de som står i skuld kan fullfölja sina åtaganden. Men att bara pumpa in nya sådana åtaganden, fordringar och skulder (pengar), i ekonomin skapar inga som helst nya resurser. I det svenska systemet har nya bolån varit den främsta källan till nya sådana åtaganden.

Att min kompis villa i Enskede i Stockholm har stigit i värde från 3 miljoner för 20 år sedan till 20 miljoner i dag återspeglar inte alls någon motsvarande resursökning i ekonomin. Att denne belånat villan för att bygga ”arbitragepositioner” i diverse finansiella instrument har heller inte skapat några resurser, men väl bidragit till att pumpa upp finansiella värden. De vinster och fordringar i svenska kronor som företag idag samlar på sig, matchas till största delen av fordringar på en samling villaägare.

”Finansiellt sparande blir på så sätt är ett nollsummespel.  Vi har glömt det nationalekonomiska axiomet att sparandet i ekonomin är lika med reala investeringar.”

Så ökade vinster under de senaste decennierna kopplar mer till att storleken på dessa fordringar har ökat än att det har skapats några ”resurser”.  Finansiellt sparande blir på så sätt är ett nollsummespel.  Vi har glömt det nationalekonomiska axiomet att sparandet i ekonomin är lika med reala investeringar.

Att världens börser kunde svänga från panik till eufori under covidpandemin förklaras just av att nya fordringar och därmed likviditet pumpades in i ekonomin med en sällan skådad kraft. Baksidan är att skulderna växte lika mycket. Det avvärjde hotet om finansiell kollaps, men de nya rekordvärdena innebar inte att världens egentliga resurser blev större eller att framtiden blev mera riskfri, vilket vi nu ser.

Snarare har den uppumpade finansiella balansräkningen gjort ekonomierna mera sårbara, vilket också börjar bli allt mera påtagligt. De skenande råvarupriserna, från metaller till livsmedel, vilket är en trend som det ryska kriget har förstärkt på ett kusligt sätt, blottlägger stora risker. Hur ska centralbankerna agera? De har hamnat på bakfoten i denna utveckling när inflationen börjat ta fart. Det stagflationsscenario som många har varnat för, men som har känts orealistiskt är inte det längre. Höjer de inte räntan kan inflationen ta fart ytterligare. Höjer de räntan för mycket kan kreditbildningen börja gå baklänges, varmed vi riskerar motsatsen, ”debt-deflation”.  

Det tidigare rådande ”guldlocksscenariot”, låga räntor, stabil kredit- och därmed vinsttillväxt, som har varit dominerande i ett par decennier, trots att finanskrisen 2008 borde har varit en mycket tydlig varning, börjar allt mer tappa sin trovärdighet.  

De stora svängningarna i ekonomin kommer att göra att en växande grupp aktörer, som har iklätt sig finansiella åtaganden, med en växande sannolikhet inte kommer att kunna uppfylla dessa. Det vill säga riskerna ökar och därmed oron för att bli sittande med ”Svarte Petter”. Stabiliteten i den svällande finansiella balansräkningen förutsätter också en ökning av stabiliteten i betalningsströmmarna. På den senare fronten ser vi nu det motsatta.