Sällskapet – ett hemligt jurist-nätverk

Affärsjuristen Peter Lillthors gör debut som författare. Hans roman Sällskapet är en thriller som utgår från ett affärsjuridiskt perspektiv.

Boken, som lanseras under bokmässan den 28 september, handlar om ett skiljeförfarande efter en oljekatastrof och om ett hemligt korrupt jurist-nätverk.

Läs ett utdrag ur Sällskapet här:

Johan Ström stod och väntade på trottoaren utanför Stockholms största bankkontor. Klockan var över sju på kvällen och kalla aprilvindar drog längs med stadens gator. Han hade varit tidig och frös redan. Han började bli otålig. Tidigare på dagen hade han fått ett samtal till advokatfirman precis innan han skulle in på ett möte. Mobiltelefonens display hade visat okänt nummer. Johan hade tvekat, men ändå svarat. Rösten i andra ändan av linjen hade låtit neutral och varit okänd för honom.

Det hade blivit ett kort samtal och han hade fått mycket

få instruktioner för kvällen. För drygt tio minuter sedan hade samma person ringt igen och frågat om han var på plats och klar att bli upphämtad.

Johan spanade längs med vägen. Han försökte förtränga nervositeten som låg strax under ytan och ville bubbla upp. Det okända låg framför honom och han skulle inte ha någon kontroll över vad som hände senare under kvällen.

En svart, spegelblank Mercedes närmade sig och stannade till. Dörren till bilens baksäte öppnades. Johan såg tre maskerade män – en i baksätet och två där framme. De sa inte ett ljud.

Han steg snabbt in i bilen. Johan trodde sig veta vem föraren var trots dennes Vendettamask. Hans stora kroppshydda avslöjade honom. Det var han som var ledaren. Mannen i passagerarsätet där framme, som var iförd en silverfärgad ansiktsmask, vände sig om mot Johan och räckte honom en ögonbindel. Han tecknade med händerna att Johan skulle sätta den på sig.

Johan försökte hålla koll på hur lång tid resan tog. Det kändes absurt att sitta där i baksätet i en dyr Mercedes med ögonbindel. Han slog ifrån sig tanken. Kanske var det inte så farligt. De kunde ju vara kamrater som var på väg till en maskerad. Han insåg att det inte var rätt tillfälle att börja prata om huruvida maskeringen verkligen behövdes. Det här var allvar och han fick ta seden dit han kom.

Bilen kom ut på motorvägarna utanför Stockholm och accelererade upp till en jämn och behaglig hastighet. Johan fick snart äta upp de förhoppningar han haft om en bekväm färd, för efter lite mindre än en timme vek bilen av på mindre vägar. Han slungades fram och tillbaka i baksätet när Mercedesen svängde i hög fart. Resan varade ytterligare en kvart. Sedan kom en ny order. ”Du kan ta av dig ögonbindeln.”

Johan avlägsnade bindeln. De andra männen var fortfarande maskerade. Inom kort kom bilen fram till en gårdsplan som låg framför ett större gods. Det stod två facklor och brann med ett klart sken vid den praktfulla entrén till godset. Facklorna skulle uppenbarligen leda dem rätt.

Snart hade alla stigit ur bilen och ledaren muttrade: ”Framåt, ni ser vart vi ska! … Jag är sugen på en drink.” Johan tänkte att det var som taget från en roman av Dan Brown. Hemliga sammankomster med olika ritualer. Det kunde inte vara många som misstänkte att det förekom i Stockholm i nutid.

Johan följde efter mannen i den silverfärgade masken som stigit sist ur bilen. Samtidigt stannade flera andra bilar till på grusplanen. Ur samtliga steg maskerade män. Det var många här i kväll, men han anade att det fanns ännu fler medlemmar. Gruset under hans skor knastrade och påminde honom om att kvällen var på riktigt. Det var ingen dröm. Det här godset, med sin storlek, tillhörde inte hans vanliga värld – än, men någon gång i framtiden ville han själv köpa ett sådant gods.

När han kom in i den första salen fick han kippa efter andan. Allt var så ståtligt, storartat och väl ordnat. Där fanns böcker uppradade, hyllmeter efter hyllmeter, i massiva bokhyllor. Inredningen gick i teak och uppstoppade djur hängde på väggarna.

Han följde männen genom den första salen och gick in i

nästa. Den här var än större och kunde endast beskrivas som enorm. I taket hängde magnifika kristallkronor. Takhöjden var minst åtta meter. Han räknade till tolv kristallkronor. Porträtt av sofistikerade herrar fanns placerade längs långsidornas väggar.

Porträtten såg ut att vara från tidigt 1700-tal fram till i dag. I mitten av salen stod ett massivt långbord med ett flertal stolar och Johan blev hänvisad en plats. Vissa av männen, som uppenbarligen hade reserverade platser, slog sig ner på stolarna medan de övriga medlemmarna stod samlade i en stor klunga.

Ledaren tog plats på ett podium och fattade en guldfärgad spira som såg ut att ha innefattats med ett flertal diamanter och ädelstenar.

”Välkomna, bröder! Välkomna till vår invigningsprocess som enligt tradition hålls här i salen ’Indoor’ och följer våra gamla ritualer.” Ledaren höjde spiran och gjorde en svepande rörelse med den över sitt huvud. ”I kväll ska vi inviga Johan Ström.” Han talade med hög röst och orden studsade i den stora salen. ”De flesta av er känner till honom, denna remarkable jurist som gjort en sådan strålande karriär. Jag har haft ögonen på honom länge. Ung och hungrig. Han såg ljuset tidigare än de flesta av oss. Är det något vi uppskattar är det hunger som arbetar för oss och skaffar oss vinst och avkastning. Det är pengarna som talar – alltid. Vårt motto.”

Ledaren höjde sin röst ytterligare. ”Johan Ström! Jag vill att du gör mig riktigt stolt nu. Kom fram till mig.”

Johan reste sig och fick gå längs med hela bordets långsida för att tillmötesgå den beslöjade ledaren. Han kände att han darrade lätt i benen.

”Johan Ström, lova att alltid försvara, alltid hedra och alltid, inför de oinsatta, förneka vårt sällskap. För om så inte sker, ska du veta att döden kan vara nära, och du vet att vi har kontroll på allt du gör. Vår kontroll över ditt liv är stor. Genom oss får du tillgång till de stora klienterna, genom oss kan du sälja din röst och ditt samvete. Är du beredd att göra det? Rösta med oss och genom oss för att tjäna mammon?” Han mässade fram orden men slog sedan om till en mer mjuk och behaglig ton. ”Johan Ström, vill du vara med oss? Njuta och dela rikedomar med oss? Vill du vara en del av Sällskapet?”

Johan svarade med lite för hes röst: ”Ja, det är min önskan.”

När han svarat steg ett jubel i lokalen. Alla inne i salen utbrast: ”Välkommen, broder Ström. Må du bli framgångsrik och nära vår gren under många år.”

Några där gillade honom säkert medan andra jublade för vad som komma skulle. Ett godkännande innebar mottagandet av en ring men även att en tatuering skulle göras. Motivet på ringen och tatueringen var detsamma. Uråldriga symboler för kraft och broderskap, båda sammanfogade i ett gemensamt

emblem. Tatueringen skilde sig från ringen genom att även ange vilket nummer i raden medlemmen hade.

Alla i salen tog av sig sina masker. Johan kände till ledaren, advokaten Gustaf Lindgren, sedan tidigare, men märkte också att flera kollegor från andra byråer som han stött på i sitt arbete var där. Från den byrå som han själv arbetade på kände han igen en delägare, advokaten Per Wiberg.

”Äntligen dags för drinkar”, sa den nu demaskerade Lindgren. ”Och för dig, Johan, är det dags för tatuering.” Han skrattade högt.

Johan grämde sig lite över tatueringen. Den placerades alltid på höger arm. Det var inte många som kände till detta kännetecken utanför Sällskapet. Johan passade på att greppa tag i en stor whisky. Någon ropade på honom – det var tatueraren. Point of no return, tänkte han när han satte sig tillrätta och hörde tatueringsnålen surra. Det ska ju inte göra så ont, hann han reflektera innan nålen trängde in i huden. Genom smärtan och tårfuktiga ögon kunde han ändå urskilja mallen som tatueraren använde till tatueringen. Han skulle bli nummer 779 i raden av medlemmar i Sällskapet, av både nu levande och avlidna medlemmar. Det var ett exklusivt sällskap. Han var glad att vara med.

Texten är ett utdrag ur boken Sällskapet och publiceras med tillstånd av Hoi Förlag.