S söker sin Bo Lundgren

Moderaternas vändning under Fredrik Reinfeldts ledning åren efter katastrofvalet 2002 är något som många Socialdemokrater vill se en S-märkt variant av när en ny partiledare snart utses.

Problemet är att partiet befinner sig i en period av både akut kris och långvarig politisk stagnation. Viktiga förutsättningar saknas för att genomdriva en framgångsrik förändring av partiet på kort sikt oavsett vem som blir ny partiledare.

På extrakongressen senare i mars kommer det vara slagord, enighet och fång med röda rosor. Men att övertyga väljarna om att Socialdemokraterna är nästa regeringsparti blir svårare än så.

”Det lär krävas minst fyra år till innan Socialdemokraterna är klara med uppgiften att bygga en ny slagkraftig politisk plattform”, skrev jag i en kommentar efter valet i höstas.

Mycket lite talar för att partiet om några veckor kommer att välja en ledare som kan slutföra det jobbet. Partiledarbyte och en ytlig valanalys räcker helt enkelt inte långt för att råda bot på partiets problem.

Panikslaget och splittrat

Striden om vem som ska få uppdraget förs just nu både i det dolda internt i partiet men också inför öppen ridå i medierna. Splittringen verkar total och paniken nära.

På onsdagen rapporteras att Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Håkan Juholt är de kandidater som kvarstår att välja bland.

Istället för allt käbbel borde partiet samla sig bakom en tillfällig lösning som en Östros eller Österberg och inse att det inte är läge att hoppas på några större förändringar.

Att söka en förnyare i klass med Fredrik Reinfeldt 2003 är lönlöst när den krassa verkligheten är att man kommer att få en egen variant av Bo Lundgren anno 1999.

Och en Bo Lundgren behöver inte vara fel i nuvarande läge. Han ledde visserligen Moderaterna i en nedåtgående fas men samtidigt fick nya krafter utrymme att formera sig. I efterhand kan han stoltsera som medansvarig till att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven Otto Littorin fick nyckelposter i partiet.

Enda hoppet

Om Socialdemokraterna ska hoppas på något så är det att de kommande åren kan erbjuda en liknande grogrund för en ny ledargeneration inom partiet. Under denna fas bör högsta hönset gärna vara en småtråkig typ utan allt för stora politiska visioner.

Framtidsnamn som Mikael Damberg och Veronica Palm borde därför göra bäst i att hålla sig långt borta från den pågående partiledarstriden.

Hittills har processen inte varit vacker och den kommer inte att bli mindre kladdig de närmaste veckorna. Resultatet kommer också bli halvdant.

Allt talar för att Mona Sahlins efterträdare blir ännu en parentes i partiets historia. Först därefter kan man på allvar hoppas på en frälsare av Fredrik Reinfeldts kaliber.