Niclas Kindvall:

Arsenalkaptenen Tony Adams ”Addicted” är en av de allra bästa böcker om fotboll jag läst. Därför var jag förväntansfull när jag parkerade i hängmattan med en självbiografi av en annan bollspelande alkoholist. Paul Gascoignes ”Gazza. My story.” Jag skrattade ganska mycket i början.

Men sedan läser jag i Expressen en redogörelse för hur Paul Gascoigne misshandlar sina styvbarn. Och sedan känns det inte så roligt längre. Visst redogör han för de många bråken med förra hustrun Sheryl och visst skriver han väldigt ofta om hur ”daft” han är. Impulsiv och helt crazy… Men de många skratt som Gascoigne framkallar hos läsaren, när han (och andra) i boken berättar om alla knasigheter och galna upptåg, fastnar i halsen. Åtminstone hos mig.

Boken har blivit utsedd till ”Sports book of the year” i Storbritannien och omslaget ståtar med orden ”Number one bestseller”. Baksidestexten frammanar intrycket av att läsaren ska få lära känna den riktige Gascoigne. Alla korten på bordet liksom. Äntligen sanningen. Men när jag läser slår det mig att det är precis så här Gazza vill framstå. Den roliga killen som alla förlåter för han är ju så galen och härlig. Ni får ta det onda med det goda. Hustrumisshandeln nämns närmast som i förbigående och om styvbarnen skrivs noll och intet. Utom att han ser dem som sina egna och överöser dem med presenter.

I mitt huvud tonar en bild fram av Gascoigne som en oerhört tragisk figur. Ett vuxet barn med sprit- och drogproblem som ingen egentligen ställer till svars. För att han är en gudabenådad fotbollsspelare. En komplett fotbollspelare. Den perfekta kombinationen av slitvarg och elegant.

I boken träder två personer fram. Dels Paul Gascoigne, det maniska bokstavsbarnet med tics som måste stänga en dörr fem gånger för att kunna slappna av. Om ens då. Dels Gazza, clownen som tack vare vad han kan prestera på en fotbollsplan ständigt blir dunkad i ryggen och ges carte blanche att göra i princip vadsomhelst. Som att dyka ner i ett restaurangakvarium iförd finkostymen för att själv hämta exakt den hummer han vill äta. Och som sedan äter den genomvåt, utan att någon tar illa upp.

Visst är det kul och Gazza gör en del saker som man själv önskar att man hade mod till. Som när han sista träningen innan han lämnar Lazio knäböjer inför tränaren han ogillar och säger ”O great coach, have you any tips, please, as I want to be a great coach like you one day?” Men trots alla fniss och gapskratt, och trots att han skriver att han inte ångrar något i sitt liv ser jag honom som en djupt olycklig människa. En man som ensam skulle kunna sysselsätta ett helt batteri av psykologer på tvåveckorskonferens.

Paul Gascoigne levde för att få spela fotboll. För att efter matchen gå ut och ta en ”pint with the lads”. Tårarna som rann nedför hans kinder efter det förlorade straffdramat mot Tyskland i Italien gjorde Gazza till en av världens mest kända fotbollsspelare. På planen var han stor, utanför betydligt mindre, alla upptåg till trots. Fotbollskarriären är över och jag tror inte det sista kapitlet om Gazza kommer att ha ett lyckligt slut.

Niclas Kindvall