"New Business Heaven!"

Tio procent skatt.

Varken mer eller mindre.

Tio procent på arbete och tio på företagande.

Ett undantag finns förstås.

Vinster som återinvesteras i företaget beskattas inte med tio procent. De har ingen skatt alls.

Nu avslöjar jag inte innehållet i någon hemlig promemoria som har läckt ut från finansdepartementet. Tyvärr, får man väl tillägga.

I stället såg jag en annons nyligen i Business Week där Makedonien välkomnar utländska investeringar till landet, som lanserar sig som himlen i Europa för ny business.

Det är enkelt är le nedlåtande åt sådana idealiseringar och muttra något om hur det är ställt med by-pass-operationerna och dagisplatserna i Skopje, och har de förresten svenskt kaffe?

När Makedonien vill vara med i välfärdsracet, gör man inte en Sverige, utan en Baltikum. Kör en låg plattskatt. Den metoden förde Estland på något decennium från sovjetisk sumpmark till västeuropeiskt välstånd.

Och det lustiga är att när vi sitter här på andra sidan av Östersjön och tänker att höga skatter är garantin för välfärden, så gör Estland och Makedonien tvärtom. De gör en Irland och sänker skatterna för att få igång ekonomin.

Vi kanske har vår välfärd, inte till följd av skattetrycket, som alla tycks tro, utan trots skattetrycket. Om vi i dag gjorde en halv Estland eller kvarts Makedonien, så skulle vi ha vårt goda upparbetade utgångsläge och samtidigt använda oss av den turboeffekt som nu tillämpas av de länder som vill ta snabbare kliv upp i välståndsligan än vi.

Men vem vill – ärligt talat – flytta till Skopje?

Det är för långt bort.

Just så sa hantverkarna i 1600-talets överbefolkade Stockholm. Gamla stan kunde inte växa mer, av naturliga blöta skäl och de sanitära problemen stank alltmer. Förslaget blev inte att flytta till Skopje, utan till östra Kungsholmen, vilket var väldigt mycket för långt bort för den garvare som hade sin verkstad vid Munkbrons norra strand.

Då tog staden till det främsta vapnet av alla. Hantverkarna blev utlovade skattefrihet om de flyttade till obygderna på Kungsholmen och det satte fart på gesällerna. Så kolonialiserades det som i dag är området där Stadshuset, Serafen och Kungsholms Kyrka ligger fast förankrade och ingen skulle kunna tro att man fick sparka korgmakare och tunnbindare i baken för att maka sig hit när nobelpristagare reser genom halva världen för en kräftstjärt i Blå hallen.

Men så gick det till.

Stockholm gjorde en Makedonien. Skapade tillväxt, nyetablering och ett ”heaven for business” i sfären mellan garvar lundins gränd och bolinders plan.

Hantverkargatan var lika avlägset som Skopje.

Det tänker jag på, ibland när jag knogar Hantverkargatan upp till min port, anno 1902. Fortfarande präglas huset och gården av hantverkarskråets rammakare, tapetserare och konstnärer. Staden växte och välfärden med den.

Tur att gamla stan blev för trång och att stadens styrande insåg att vägen till välstånd paradoxalt nog inte går genom pålagor och bördor, utan genom att dynamiskt frigöra människor resurser.

Det kommer att gå bra för Makedonien.