Någon annan borde säga åt mig

Varför uppmanar inte Friluftsfrämjandet och de som säljer långfärdsskridskor att man ska ha hjälm när man ska ut på isen?

Frågan kommer från en medelålders kvinna i Dalarna. Hon ramlade och slog i huvudet när hon var ut och åkte långfärdsskridskor med allvarliga skador som följd. Den skinnmössa med fårskinnskant hon tagit på sig i fall att hon skulle ramla räckte inte till.

Jag läste hennes historia i en helsidesintervju i Dala-Demokraten. Jag rev ur den, och lade den i en låda med andra artiklar ur samma tidning. Som till exempel den här:

”SM i friidrott i Falun 2010 tycker kommunens Trafik- och fritidsutskott vore trevligt. Vad det kostar och vem som ska betala diskuteras vidare.”

Inte runt de köksbord där de som ska betala sitter, utan i kommunens trafik- och fritidsutskott. Det vill säga de som tycker att SM i friidrott vore trevligt.

I en annan artikel kan man läsa att elevkåren vid högskolan i Falun är orolig över att det inte längre ska vara obligatoriskt för eleverna att tillhöra kåren. ”I Danmark föll kårverksamheten som ett korthus då obligatoriet avskaffades” konstaterar en företrädare för elevkåren, och fortsätter: ”Vi hoppas att staten ger oss bidrag till verksamheten i så fall”.

I samma artikel kommenterar elevkåren i Borlänge att högskolan ska koncentrera sina lokaler till Falun för att spara pengar, vilket innebär att de får lämna sitt kårhus. ”Det är ju synd att vi inte kan använda kårhuset Tenoren, men vi fyller den ju inte idag och har inte råd heller”.

I en tredje artikel kan man läsa om en barockträdgård i Staberg utanför Falun. Den skulle behöva kompletteras med ett drivhus, enligt artikeln. Då skulle man kunna odla, sälja och visa historiska grönsaker, växter och kryddor. Satsningen är en del av ”Projekt Staberg etapp 2”, som innebär att Länsstyrelsen ska satsa 1,4 miljoner kronor, Falu kommun 600.000 kr, Region Dalarna 200.000 kr, Vika-Hosjö hembygdsförening 100.000 kr och familjen som äger nya Staberg 100.000 kr. Dessutom ”medfinansierar” EU 2,2 miljoner kronor.

Stabergs barockträdgård är ett av projekten som visas upp i filmen ”Ideellt entreprenörskap”. Filmen är gjord av Dalarnas Bildningsförbund på uppdrag av EFS-rådet i Dalarna som administrerar Växtkraft Mål 3-pengar från EU. De tolv projekt som filmen visar är utvalda bland de cirka 80 i Dalarna som fått bidrag.

– Det är en liten provokation att tala om ideellt entreprenörskap, säger projektledaren på DBF:s Idécentrum, Björn Ericson till Dala-Demokraten.

Han menar att ordet entreprenörskap brukar förknippas med privat företagsamhet som syftar till att tjäna pengar. ”Men människor satsar också mycket krafter på oegennyttiga ändamål som utvecklar samhällslivet.”

– Politiker och offentliga tjänstemän borde erkänna betydelsen av sådana här insatser och fundera på sätt att stödja dem, fortsätter Björn Ericson.

På insändarsidan i DD kritiserar ”E lita dalkulla” det så kallade jobbavdraget, som innebär att de som arbetar får sänkt skatt. Hon menar att det är diskriminerande mot pensionärerna att de som inte jobbar inte heller får jobbavdrag.

Eller med hennes egna ord: ”Vi har genom regeringens diskriminering och utan rättegång dömts att placeras i Utanförskap på en ’Psykisk Guantanamobas'”.

Ytterligare en artikel handlar om att ungdomarna i Åsgarn utanför Avesta har fått en ungdomsgård av EU, med flera.

– Vi har skapat gemenskap och en mötesplats. Vi kan titta på lika mycket aktuell film här i en källarlokal i Åsgarn ­ som man kan göra i Stockholm, säger projektledaren till DD.

Besökarna kan spela spel, göra film, se på film och ”vara i kontakt med likasinnade ungdomar världen över via Internet och bredband.” Precis som i vilken mexitegelvilla med gillestuga och hemmabio som helst, alltså. Fast med bidrag från någon annan, förstås.

Varför har jag rivit ut alla de här artiklarna? Vad har de gemensamt? Jo, ett litet tankevirus som kallas ”nånannanismen”.

Nånannanismen finns listat på Svenska språknämndens lista över nya ord från år 2004, och har använts åtminstone sedan 1998. Företeelsen är naturligtvis inte ny, men den sprider sig som löpeld över landet.

Enligt Wikipedia vill en nånannanist att saker och ting skall utföras, men av någon annan än den själv. Nånannanisten vill dock inte fatta beslutet. Eller betala för genomförandet. Det får någon annan göra. Och om någonting går fel är det någon annans fel.

Förra veckan blev det kaos när 2000 skidåkare kom till skidspåren i Sörskog utanför Bjursås. Det är en liten by, eller snarare en klunga av hus, där ideella krafter ser till att det finns välskötta och populära skidspår. Så populära att det inte fanns parkeringsplatser till alla som ville åka. Därför tvingades Falupolisen rycka ut. Efteråt uppmanade polisen eldsjälarna som sköter skidspåren att ordna fler parkeringsplatser. De ska nu försöka hitta en lösning ­ tillsammans med Falu kommun.

När jag läser om skidåkarna i Sörskog och de entusiaster som serverar dem kan jag inte låta bli att tänka på John Galts ed i Ayn Rands roman ”Och världen skälvde” från 1957.

”Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig skall leva för någon annan människas skull och aldrig begära att någon annan människa skall leva för mig.”