Moralism bakom det politiskt korrekta

Moralismen, de snörpiga munnarnas fördömanden – tycks dyka upp och fästa sig lite varstans i olika tider. Förr tolkades världen genom den begotta småstadens skvallerspegel. Jojo och minsann, skrockade man bakom en virkad gardin som rörde sig lätt för att inspektera om den som kom förbi hade synd och skam i uppsyn.

I dag har småstaden förbundits med bredband till yttervärlden. I stället har det moralistiska och snörpiga fått fäste på ett annat ställe: i politiken. Eller snarare i det moralistiska utrymme som skapas i ögonblickets rus när medier och etablissemang tillsammans bestämmer sig för att något är usch och fy.

Det är där jakten på det rena utövas, eller rättare sagt jakten på det förment orena för att det i offentlig belysning ska renas. Dricker någon för mycket vin och pussar fel person – visst, det kan man väl invända emot, men moralismen gör inte halt vid en nykter analys, utan kräver blod och stening för att rena skulden.

Nyligen gick Aftonbladet ut med ett enormt pådrag om mordplanerna på Filippa Reinfeldt. Som vi alla vet så var det en anka. Det hindrade dock inte Aftonbladet att publicera kränkande uppgifter om en 42-årig brevbärare, som varken anhållits eller misstänkts för något, än mindre häktats eller dömts. Han hade bara själv bett att få hjälp eftersom han var sjuk. Men nu utsågs han offentligt till ofrivillig bärare av ondskan. Vi fick veta var hans brevlåda bor…och skvallerspegeln monterades upp till allmän beskådan. Jag vill inte bo i samma småstad som Aftonbladet.

Svarta listor har ivrigt spikats upp på galgbacken över de orena, som någon gång under de senaste trettio åren har syndat, dvs gett en hantverkare eller barnvakt pengar. SVART!!! Usch, och fy och nu fick vi alla titta på dessa orena typer som hängdes upp till allmän vanära. Ut kom politiker och media och ropade på moral.

Några av moralens väktare i vår samtid, brukar kalla sig eller utses till etikforskare. En sådan etikforskare, Peter Norberg, på Handelshögskolan, förklarade i radion att man i höga samhällsklasser av tradition är van att ta sig friheter utan att ställas till svar. Vilket sedan föranledde Expressen att skriva en usch-ledare om den omoraliska klassen.

Jag var lite nyfiken på det där och frågade Peter Norberg vad han hade för forskningsstudier eller andra referenser till stöd för sitt uttalande. Ännu har han inte presenterat något för mig, men det kanske kommer. I väntan på forskningsstöd, så kan vi konstatera att det alltså var en etikforskare som uttalade sig allmänt nedsättande om en folkgrupp. Sånt brukar i dagligt tal inte kallas forskning, utan fördomar.

I min favorittidskrift ”Populär Historia” skriver Jenny Björkman (7/2007 sid 20) både underhållande och roligt om begreppet ”hållbar utveckling”, som nu ska genomsyra all skolundervisning, även den i historia. Hon ställer frågan hur det ska gå till:

”Man kan förstås undra hur man som universitetslärare ska lyckas få in begreppet hållbar utveckling i sin undervisning om franska revolutionen utan att göra skada på vare sig revolutionen eller den hållbara utvecklingen.”

Hur klarade sig världen innan det fanns hållbar utveckling, etikforskare och nymoralism? Ja, på något sätt gick det uppenbarligen. Människor kanske bara levde och lät folk vara sig själva, lite skit under naglarna gick bra och möjligen sjöng man tillsammans med Nils Ferlin om Arrendorffs tid: ”… då var himmelen vid, då var stjärnorna när att se. Det var glädje och skratt, blev man haffat någon natt, var väl ingenting särskilt med det.”