Michael Moore och jag

Michael Moores första film hette Roger och jag och handlade om den amerikanska bilindustrin. Han har blivit mer känd för varje ny produktion och hans senaste film Sicko, som nu haft premiär i Sverige, har gjort att Moore blivit nästan helgonförklarad.

Sicko handlar inte om de 47 miljoner amerikaner som saknar sjukförsäkring utan om alla de amerikaner som har sjukvårdsförsäkring och ändå kan bli utblottade efter en tids sjukdom. Det här är ett smart drag av Moore.

De som lever väl i USA bekymrar sig inte mycket över dem som har det mindre bra och för att få till stånd en politisk förändring krävs att medelklassen mobiliseras. Att döma av anstormningen till amerikanska biografer så har Moore lyckats. På tre månader har filmen dragit in 160 miljoner kronor i USA.

Moore har även turnerat och debatterat utan uppehåll i Amerikas största tv-shower och publiken är ofta nära att lyncha representanter för amerikanska försäkringsbolag som försöker försvara sig i tv-rutan.

Det känns lite konstigt att det inte var mer än ett år sedan som Moore hade svårt att få styrsel på sin film och hans producent, Meghan O’Hara, ringde mig och bad om hjälp.

Det kanske inte var så konstigt att hon ringde just mig, eftersom jag varit ganska högljudd i min kritik av den amerikanska sjukvården och min bok Sjuka pengar var på väg att lanseras i USA.

Meghan och jag träffades på Cafe Europa på West 57th Street i New York, och vi tillbringade eftermiddagen med att bolla idéer. Sedan bokade hon in mig för en filmintervju med Moore som aldrig blev av.

Istället kom beslutet som gjort Sicko till en sådan succé i USA.

Michael Moore bestämde sig för att inte göra en film om läkemedelsindustrin. Han valde att skifta fokus till den amerikanska sjukförsäkringsindustrin och hur den lät människor dö som flugor för att spara pengar.

Sicko är en film för medelamerikaner om just amerikaner. Målsättningen är att förändra USA, men den tjänar även som ett varnande exempel för dem som beklagar sig över svensk sjukvård.

Sicko öppnar med att en närgången kameralins nästan petar i ett djupt sår på en man som syr ihop skinnet över sitt knä med nål och tråd – mannen har inte råd att gå till doktorn. Men det är inte de fattiga människorna filmen riktar sig till. Det här är en film för alla de amerikaner som har sjukförsäkring och tror att de kan känna sig trygga; de som bor i välskötta villaområden med två barn och en hund.

Och Sicko skrämmer den arbetande medelklassen på ett sätt som kanske aldrig tidigare skett i en dokumentärfilm. Med ett antal hjärtknipande exempel målar Moore upp en bild av giriga försäkringsbolag som bara kan tjäna pengar om de slutar betala vårdkostnaderna för riktigt sjuka patienter. Och han lyckas ruskigt väl.

När en patient börjar bli för dyr för försäkringsbolagen går de igenom patientens försäkringsansökan och tidigare sjukdomar med lupp och hittar de minsta felaktighet i ansökan så dumpar bolaget patienten eller också höjer de premien till skyhöga nivåer.

En av de mest dramatiska scenerna i Sicko kommer från en övervakningskamera som filmar en taxi som abrupt stannar utanför ingången till ett center för hemlösa. En gammal förvirrad kvinna, klädd i sjukhusnattlinne, knuffas ut ur taxin. Hon börjar vandra längs trottaren och vet uppenbarligen inte var hon ska ta vägen.

Det är ytterligare ett sjukhus som dumpat en patient som inte kunde betala, får vi veta.

Ett annat avsnitt av filmen visar hur Moore åker båt med ett antal frivilliga hjälparbetare från 9/11 till Guantanamo och sedan till Kuba för att få sjukvård eftersom ingen vill betala för deras sjukdomar i USA. Moore begär med hjälp av en megafon utanför Guantanamo att de ska få samma sjukvård som ”the evil-doers”. Sedan drar han vidare till Havanna där han får ett varmt mottagande och hans sällskap upptäcker att mediciner som i USA kostar över hundra dollar här kostar bara några cent. Då börjar en av amerikanerna att gråta.

Amerikanska myndighet skapade ett stort rabalder tidigare i år, när de försökte hämnas på Moore genom att starta en utredning om han hade brutit mot det amerikanska handelsembargot mot Kuba när han åkte dit för att ge sjukvård till amerikanska medborgare. Moore svarade med att publicera brevet han fått från myndigheterna och han placerade också en kopia av filmen utanför landets gränser för att undvika att den konfiskerades i en eventuell rättslig process.

Försäkringsbolagen och de politiska makthavarna i USA har naturligvis inte sett Sicko med blida ögon och man har inte bara försökt komma åt Moore för brott mot amerikanska lagar utan verkar även ha försökt sabotera filmen ekonomiskt.

Strax efter att Sicko kom ut på amerikanska biografer så dök en perfekt kopia upp på Google Video.

I slutändan har dock Moores fiender skjutit sig själva i foten. Anklagelserna om att brutit mot handelsembargot och piratfilmen har bara ökat allmänhetens intresse att se det som överhögheten i USA försöker gömma undan.

Sicko är årtiondets mest kontroversiella film i USA.

Och Michael Moore gjorde rätt i att inte filma mig.

Peter Rost

redaktionen@realtid.se