Marika Ehrenkrona:

I mitten av mars har regissören Suzanne Osten premiär. På Unga Klara, som är en barn- och ungdomsscen på Stockholms Stadsteater.

Pjäsen heter ”Kabaret Underordning” med ledmotiv ”Piska mig hårt”. Det är enligt teatern ”en upplöst och underhållande familjehistoria om makt, sex, och politik.”

Jag vet inte om det där är någon lämplig pjäs för barn och ungdomar. Det visar sig väl snart. Men i höstas kontaktade Suzanne Ostens assistent mig och frågade om jag inte ville komma till teatern. Skådespelarna skulle träffa mig för samtal om vett och etikett inför den här pjäsen. Jovisst, jag har skrivit böcker i ämnet och tackade först ja. Men jag kände ett diffust obehag, det var något som inte stämde, tonen var lite väl insmickrande, andra omständigheter var märkliga och jag började undersöka mer vad det egentligen handlade om. Det visade sig då att Suzanne Osten och många andra inom teatern arbetar med metoder där människor utanför scenen används på ett sätt som jag anser är osunt. Därför tackade jag till slut nej. Men då visste jag inte att det på annat håll, i statens regi och under professors ledning pågick experiment med barn som filmades i kontroversiella situationer. Det gör den här metodiken ännu sjukare.

De som begår sexuella övergrepp på barn, brukar ofta komma med krystade förklaringar, för att förklara sina brott: ”Hon var minsann så utmanande och sexig, hon var dessutom mogen och sexuellt medveten, jag är övertygad om att hon var med på det, barn är mer sexuella än vad man tror”, kan de säga. Eller så kan man höra följande bortförklaring: ”hon tog det bra, hon verkade inte alls tycka illa om vad jag gjorde, vi kramades bara lite granna så där, hon åt banan under tiden och verkade inte reagera”.

Vi ser normalt igenom det slags försvar. Men just så resonerade Suzanne Osten när hon skulle försvara de numera välbekanta filmexperimenten på barnen. Suzanne Osten är professorn, regeringens barnexpert, barnteaterprofil, regissör – ja, barnen vän på jorden, om man får tro år av hyllningsartiklar. Men det kanske finns flera sidor av det där.

Suzanne Osten förklarade just att barnen inte tog skada av att lyssna på porren, de satt till exempel och åt banan och var hur lugna som helst. Därför var kritiken överdriven, ansåg hon.

Hur aningslös får man vara? Det vet väl varenda förälder eller vuxen som arbetar med barn att starka reaktioner kan ligga djupt och komma till ytan först långt senare. Ingen som har den minsta hum om hur barn fungerar uttrycker sig som hon gör.

Suzanne Osten försvarar sig också med att hon har en annan syn på sexualitet än många andra, eftersom hon har vuxit upp med Freud och därför erkänner att barn har sexualitet.

Jösses! vad är det där för amatörpsykologiserande! Att barn kan ha en sexualitet är det väl ingen som förnekar, men den ser inte ut som vuxnas, och det gör inte att vi vuxna har rätt att förgripa oss mot barnen, indirekt eller direkt. I det här fallet var det inte barnens frågor och funderingar som stod i centrum, utan de vuxnas behov. Och där går gränsen för vuxna, en gräns som borde vara självklar och bred som en rågåker.

Jag tycker att det är lämpligt att diskutera inte bara de här filmexperimenten, utan också själva grunden för den speciella offensiva teatermetod som Suzanne Osten och andra tillämpar. Det finns en punkt där en undersökande teatermetodik glider över i psykiskt betingat iscensättande och manipulation, som inte har ett dugg med teater att göra. Grunden måste vara att film- och teaterregissörer ska regissera skådespelare eller amatörer på scen eller film. Och att inte barn, ungdomar eller vuxna utnyttjas i ett grumligt gränsland där regissörens personliga behov eller ideologiska ambitioner blir styrande.

Därför är det så viktigt att granska de principiella frågorna som nu fått en smärtsam belysning. Det handlar nämligen inte om någon student som har gjort ett enstaka felsteg, utan om en metodik som har hyllats inom delar av teatervärlden.