Lou Reed innan muren föll

I onsdags var jag och kikade på Julian Schnabels konsertfilm Lou Reed´s Berlin på Tempo dokumentärfestival i Stockholm. Filmen där Schnabel filmat rocköverlevaren Lou Reed när denne framför sitt legendariska album Berlin från 1973 på scen i New York.

Det här är allt annat än någon fjäril i en glaskupa.

Konserter där rockartister framför ett av sina viktigaste album i dess helhet är en trend som kommit starkt de senaste åren. Nu senast är det Sparks som slår alla rekord genom att ställa till med Sparks Spectacular – 21 konserter då gruppen framför 21 olika album i sin helhet under lika många kvällar!

Något sånt skulle Lou Reed aldrig gå med på. Men att göra Berlin på scenen passar hans kynne.

Berlin var en kommersiell flopp när skivan släpptes men är i backspegeln ansedd som en artistisk triumf. Ja, den floppade i USA, men i Storbritannien nådde den faktiskt 7:e plats på albumlistan.

Det hela är fint fångat och med gryniga överexponeringar av filmer som är fucking-Schnabel-A tvärs över konsertscenen. Ibland blir det stompigt och gubbrockigt men så tillhör musiken också en era då detta när som helst kunde dyka upp, trots att just Lou Reed var en föregångare för både glam- och punkrock.

Berlin är ett temaalbum, en sångcykel, ja rent av en rockopera. En cykel som går på speed, misshandlar kvinnor, drar rakblad över handlederna, älskar, hatar, en cykel med punkterade vener, med en säkerhetsnål genom hjärtat.

”Lou Reed en god ven” som det stod i en dansk tidningsrubrik på 90-talet.

LP:n producerades av Bob Ezrin, känd för sina jobb med Alice Cooper och inte minst Pink Floyds monumentala The Wall. Hmm, det är nåt med Bob Ezrin och murar… Det finns också stämningar som är otroligt lika i Berlin och The Wall. Jämför orkestern i Sad song med Floyd-låten Comfortably numb som kom sex år senare.

Ezrin har också tillsammans med Hal Willner övervakat arbetet när hela kalaset överförts till den nu aktuella scenshowen.

Visuellt är det film- och ljusprojektioner som får agera transparent, rörlig graffiti över den mur av ljud som Lou Reeds band, orkester och barnkör bygger upp och river ner, bygger upp och river ner. Över 30 personer får jag det till där på scenen.

I centrum förstås Lou Reed, i dag en betydligt lugnare gentleman än den vilde mannen som mötte publiken för ett kvarts sekel sedan.

Reed är sin vana trogen. Han fraserar inte så ofta likadant som på de hos oss lyssnare så välbekanta skivversionerna. Ibland väntar han med att pratsjunga några ord tills dess nästan är försent och nästa textrad ska ta vid. Då klämmer han in orden ”…call her Alaska” innan han skjuterivägnästatextradutannågonpaus.

Var det någon som sa Dylan? How does it feel?

Nä, det är Lou Reed: How do you think it feels?

Och pratsjunger, det är just vad Lou Reed gör. Kan tänka mig att mannens många kvaliteter skyms totalt av hans speciella röst och sätt att sjunga. Ju äldre han blir, desto mindre liknar det vanlig sång och i Berlin reciterar han nästan texten.

Något som framgår tydligt när änglarösten Antony tillåts sväva fritt i ett av extranumren. Kontrasten mellan stenansiktet Reed – som i sanningens namn ser märkbart rörd ut åtskilliga gånger under filmens lopp – och Antony blir extra påtaglig när de turas om att sjunga i Candy Says. Antony har sådan kontroll över rösten, men är samtidigt fri i tyglarna. Inte undra på att Lou Reed är en av hans största fans.

Att Antonys röst imponerar kan säkert Lars Cleveman – känd från både Operan och avantrockbandet Dom Dummaste – skriva under på. Han satt i salongen och jag vet att han bevistade Berlinkonserten i Amsterdam i fjol.

En Berlinkonsert som nu även kommer till Stockholm. För nu nås jag av budskapet att Lou Reed tar med sig hela showen till Annexet den 9 juli.

Missar jag det är jag väl ”Thick as a brick” – som Jethro Tulls konceptalbum, från året innan Berlin, heter.