Högsta vinsten på konstlotteriet i Wien

Stå så att du har hotell Sacher (den med tårtan) i ryggen, och Operan till vänster. Snedda över det ofrivilliga torget, ofrivilligt eftersom ingen har bebyggt tomten sedan huset bombades i krigsslutet och hundra personer hittades ihjälbrända i källaren. Ungefär hundra, ingen kunde efteråt med säkerhet rekonstruera kroppsdelarna.

Har du kommit ända bort till Wittgensteins café, bredvid Loos-huset (som händelsevis kom att introducera funkisen) gör det ingenting. De har en utmärkt potatispurjosoppa för några euro, och plysch-bås för diskreta samtal. Men icke desto mindre är det för långt. Och Wittgenstein har för länge sedan lämnat caféet för Cambridge, så här finns inget mer intellektuellt att hämta.

Det är Albertina jag försöker vägleda till, på detta något omständliga sätt. Och nämnde jag förresten att det var Wien. Denna stad som en gång byggdes för ett imperium och som i dag är huvudstad i ett behändigt land som Sverige, fast utan Gotland. Frågan är om Wien överhuvudtaget får plats längre i Österrike. Huvudstaden tycks större än sitt rike.

Albertina är ett museum som odlar sin geniala idé: ”eftersom vi är fattiga, samlar vi på dem som samlar”. Konstmuseet köper inte in konst, utan upplåter generöst sin yta för tillfälliga utställningar. Det har inte bara varit en ovanligt lyckad affärsidé, utan också vitaliserat Wiens konstliv. En av sponsorerna är österrikiska lotteriet. Och som om det har fört magisk tur med sig, så har Albertina just vunnit högsta vinsten.

Högsta vinsten i Europas konstlotteri är att komma åt Rita och Herbert Batliners unika konstsamling i Liechtenstein. Några har känt till den, många har hört rykten om den, men få har fått se skymten av den.

Fram till nu.

För fortfarande finns rika familjer som bygger upp stora konstsamlingar och när den verkar som mest fulländad, så öppnar de dörrarna och släpper in en häpen publik. Det var i maj som Rita och Herbert Batliner kom på att de ville skicka rubbet till Wien.

Museichefen höll på att ramla av stolen. Batliners unika konstsamling med 500 verk från Monet till Picasso är nu på permanent utlåning till Albertina i Wien och dörrarna slogs alltså nyligen upp. Inte bara Wienarna vallfärdar, hit kommer ryssar för att se nya sidor av Chagall och Malevich, fransmän för att utforska Monet, Renoir, Degas, Pissarro och Toulouse-Lautrec och japaner för att snabbt skaffa sig en bild av det samlade europeiska kulturarvet. Norrmännen får se Edvard Munch. Och så förstås Picasso i alla former.

För den som aldrig har närmat sig ett konstmuseum är ett besök på Albertina en behändig snabbkurs i konsthistoriens ikoner och ismer. Konstkännaren blir lika tillfredsställd över att överraskas av motiv som ögat inte hunnit habituera till. Den som redan har sett alla varianter av Monets näckrosdamm genom åren och undrar om han verkligen kan ha mer att ge, kommer att erfara ett annan slags Monet, inte det vanliga blå, utan med grönare toner i dammen.

Det finns kritik mot att privata samlingar hålls ihop så här, när de visas på museum. Man menar att det inte är säkert att privatsamlarens komposition är den som den akademiska expertisen och museivärlden vill stå bakom.

Jag ser det tvärtom. Att det finns en Rita och en Herbert som har gjort sina personliga val av konstens mästare är ett värde i sig. När man som besökare trängs mellan Cézanne och Monet så är det också att få vandra runt i ett hem, där varje tavla inte bara representerar ett ansenligt kapital och en pusselbit i konsthistorien, utan också ett personligt val. Det ligger ett underförstått ”vi gillade det här och när ett långt samlarliv snart är slut, vill vi gärna visa det för er”.

Vi behöver fler, inte färre rika familjer som vill satsa pengar på att bära upp det europeiska kulturarvet. De fyller en viktig funktion vid sidan av museer, som alltid står mer eller mindre under influens av tillfällig konstpolitiska modenycker.