Felfokuserad bonusdebatt

I förra veckan hölls årsstämmorna för de fyra svenska storbankerna. Bonusar var en het fråga på dessa till stor del därför att frikostiga bonusar pekats ut som huvudorsaken till finanskrisen av politiker och debattörer. Under Handelsbankens stämma på onsdagen blossade exempelvis en kraftig debatt upp om de höjda styrelsearvodena. Dagen innan skrev DN att ersättningarna ökat till bankernas toppchefer, trots att FI infört bonusstak för att stävja utvecklingen.

Men bonuskritiken är för snäv och ofta rentav felriktad. Olika prestationsbaserade löner, utöver grundlönen, är vanligt förekommande i finansbranschen och det är inte främst mot företagsledare som kritiken ska riktas. Det är snarare handlare och kreditansvariga som riskerar att ta för höga risker, särskilt om de får rörlig ersätning utifrån kortsiktiga resultat, varför så är fallet kommer vi till nedan.

Felaktigt utformade bonussystem

Som Eugene Fama, den effektiva marknadshypotesens fader, konstaterade i en artikel för ett par år sedan har bankernas ersättningssystem varit felaktigt utformade. Enligt grundläggande finansiell teori ska högre risk ge en högre förväntad avkastning. En investerare vill ha så hög avkastning som möjligt till så låg risk som möjligt. Däremot har bankernas incitamentssystem belönat beta (risk) och inte alpha (riskjusterad avkastning), konstaterade Fama.

Reglerare världen över, däribland svenska Finansinspektionen, har dock försökt att ändra på detta. Bankerna har en essentiell roll i samhället som allokerare av kapital från sparare till låntagare, som betalningshanterare samt som riskbedömare vid utlåning, med mera (så kallad nyttoverksamet).

Däremot har handeln i egen bok inte någon lika klart samhällsnyttig funktion men riskerar att skapa stora problem i samhällsekonomin (benäms även kasinoverksamhet). Det är sådana negativa scenarion, likt utvecklingen i exempelvis Irland eller USA under denna kris, eller i Sverige på 90-talet, som FI försöker att minska risken för genom att införa bonusregleringar.

Av den anledningen är det synd att media, debattörer samt politiker världen över primärt riktar blickarna mot bankernas ledande befattningshavare. Naturligtvis ska dessa ersättningar inte helt negligeras. Men så länge de höga ersättningsnivåerna till ledande befattningshavare på de finansiella instituten inte hotar leda till systemrisker bör ersättningsnivån vara en intern fråga mellan företagets ägare/styrelse och dess chefer. Det är alltså viktigt att skilja mellan ett allmänt missnöje mot tillsynes orimliga löne- och bonusnivåer och en belöningsstruktur som faktiskt ökar risken för finanskriser.

”Däremot är det otvivelaktigt så att belöningssystemen i de inblandade instituten drev på den snabba utvecklingen mot uppblåsta balansräkningar, kortsiktigt risktagande och allt mer komplexa värdepapper”, sade Klas Eklund under sin installationsföreläsning i Lund december 2009 och syftade på händelseutvecklingen i USA.

Investmentbankirer och handlare det stora problemet

Enligt SEB-veteranen var det inte primärt företagsledningen utan snarare snarare amerikanska bolånemäklare samt anställda på investmentbanker, kreditinstitut och bankernas handlargolv som hade felaktigt utformad incitamentsstruktur.

Klas Eklund delar således Finansinspektionens uppfattning om att det, ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv, snarare är mot handlare och kreditansvariga som blickarna bör riktas.

”I de flesta fall kan de tjäna mer än sin högsta chef. Ett slående exempel är chefen för Merill Lynch obligationshandel; 2006, då marknaden började vika men handlarbordet ändå krängde rekordstora volymer fick han 350.000 dollar i lön – men 35 miljoner dollar i bonus. Detta trots att affärerna blev allt mer riskfyllda, då marknaden närmade sig toppen”, sade Klas Eklund.

Samtidigt är det inte konstigt att debatten bli felfokuserad när inte ens bankerna klarar av att tolka begreppet risktagare. En undersökning av Finansinspektionen från februari i år visar nämligen att enbart knappt hälften av handlarna på bankerna anses vara ”risktagare”.

”Detta trots att handlare är den personalkategori som har högst rörlig ersättning i förhållande till fast lön och som tar stora risker för bolagets räkning. Handlare tar tradingrisker, det vill säga positioner på kapitalmarknaden för företagets egen räkning. Eftersom handlare normalt har en så hög andel rörlig ersättning kan det bidra till ett överdrivet risktagande”, skriver FI.

Enbart runt 60 procent av de kreditansvariga klassas som risktagare mot cirka 80 procent av koncern och företagsledning samt anställda inom intern styrning/kontroll. FI konstaterar även att flera institut inte grundat sina ersättningspolicyer på en tillräcklig riskanalys samt att begreppet rörlig ersättning feltolkas.

För handlarna skjuts enbart 17 procent av den årliga bonusen upp, mot 69 procent för kredithandläggare, visar Finansinspektionens undersökning. FI har rekommenderat att åtminstone 60 procent av den rörliga ersättningen borde skjutas upp i minst tre år.

Även Klas Eklund efterfrågar uppskjutna bonusutbetalningar. Detta för att undvika att en handlare eller lånemäklare tar risker som förväntas ge hög intjäning i dag men riskerar att skapa förluster eller samhällsekonomiska problem några år senare. Detta då de enskilda bankmännen inte krävs på återbetalning vid framtida negativa utfall (alltså ett assymetriskt upplägg).

”Bonusutfallet bör inte avgöras av enstaka kvartals- eller årsresultat utan bestämmas utifrån flera års riskviktade resultat”, sade SEB-profilen och fortsatte:

”Även den som slutar i banken måste alltså vara beredd på att slutlikviden kan påverkas av hur banken går ett par år senare. Och lönesystemen bör inte bara innehålla chans till påslag (bonus) utan också risk för avdrag (malus) om personen i fråga inte sköter sig”, poängterade han.

Handlare – bankvärldens ikoner

Hur kan det då komma sig att exempelvis handlare och mäklare kan få långt högre bonusar än vd:n på bolaget? Enligt Jan Wallander, pensionerad chef och ordförande på Handelsbanken, handlar det om att dessa drar in mycket stora summor till firman.

De kan också lätt påvisa hur stort resultat de skapat och kan därmed ställa stora krav på att få en andel av summan som de själva skapat. Annars är det bara för dessa stjärnor att byta arbetsgivare, skrev han i en artikel i 2009 års sjunde nummer av Ekonomisk Debatt.

Ledande befattningshavare kan inte lika lätt påvisa vad deras strategiska beslut lett till för resultat och till skillnad från en mäklare kan de inte ta med sig sina bästa kunder till konkurrenten. Klas Eklund är inne på samma bana och jämför arbetsmarknaden för mäklare och handlare med den för fotbollsproffs med stjärnstatus snarare än den för vanliga banktjänstemän.

”Handlargolvet – befolkat av hårt arbetande, drivande, ofta unga människor – är centralt för hur lyckosam banken eller institutet blir i den hårda konkurrensen på värdepappersmarknaderna. Men konkurrensen om talangen på handlargolven på Wall Street eller i City är stenhård, och det är inte ovanligt att högpresterande flyttar – enskilt eller i grupp – till den som bjuder över”, sade han.

”Banker har följaktligen vanligen generösa belöningssystem för just den här typen av medarbetare. Grundlönerna är sällan särskilt höga, men möjligheten till bonus är goda. I de flesta fall kan de tjäna mer än sin högsta chef”, fortsatte han.

Sammanfattning

Finansinspektioner, inte minst den svenska med Martin Andersson i spetsen, arbetar alltså rätt när de försöker att stävja bonusutbetalningarna till samtliga bankanställda som är ”risktagare”. FI gör även rätt i att lägga stor vikt vid långsiktighet i utformningen av företagens ersättningspolicyer.

Det är klart att det blir en hel del sura miner bland bankanställda med höga bonusar när de inte kan få ut hela sin rörliga ersättning direkt. Men det är helt rätt väg att gå för att minska risken att skattebetalare tvingas skjuta in stora summor för att rädda det finansiella systemet.

Det finns också studier som visat att hedgefondförvaltare, som har i princip samma incitamentsstruktur som handlare, ökar risktagandet vid placeringar om de har en högre grad av incitamentsbaserad ersättning. Om en stor andel av förvaltarens egna förmögenhet (minst 30 procent) placerats i den egna fonden minskar däremot risktagandet påtagligt.

Genom att minst 60 procent av den rörliga ersättningen skjuts upp i minst tre år – och då de finansiella instituten har rätt att besluta att ersättning vars utbetalning skjutits upp ska kunna falla bort helt eller delvis – bör således risktagandet minska.

Finansinspektionen, under Martin Anderssons ledning, har således gjort ett utomordetligt jobb. De har förstått att det inte främst är inom företagsledningen – utan på handlargolven – de stora riskerna tas, vilket de två bankveteranerna Klas Eklund och Jan Wallander intygar.

Alltjämt riktas bonuskritiken från debattörer i media åt fel håll. Det visar inte minst DN Ekonomis knappt en vecka gamla artikeluppslag där det reagerades på att bankernas toppchefer, trots FI:s bonustak, kunnat öka sina ersättningsnivåer. För att på allvar stävja risktagandet är det av stor vikt att även medier fokuserar på rätt problem. Det finns ingen anledning att raljera över tillsynes orimliga löne-/bonus-nivåer om det saknas ett samband mellan dessa och ett ökat risktagande.