Efter skidskytte-VM:

Med de svenska förlusterna i skidskytte-VM i Östersund i baken blir dagens uppbyggliga ämne: hur man hanterar förluster med god stil.

Vi vill ju gärna bara räkna segrarna, men statistiskt sett är vi alla förlorare. Det är alltid fler förlorare än segrare i idrotten. Även idrottare som är mycket framgångsrika, brukar ha fler förluster än segrar i sin karriär. Fråga Borg eller Stenmark, om det bara vore segrarna som räknades, skulle idrotten inte vara långlivad. Och den unga talang som tror att han/hon alltid ska vinna tröttnar snart. Centralt tycks alltså vara vår mentala förmåga att hantera förluster, som ett ständigt närvarande och högst troligt utfall av ansträngningen.

Trist, men sant.

Och det är ju måndag, så det är lika bra att hugga i direkt.

Låt oss nu göra något konstruktivt av de nedslående resultaten i helgen.

Varje erfarenhet, t ex bom i stående skyttet, bildar ett slags minnesspår i hjärnan, särskilt i hippocampus, som är ett organ som betyder mycket för inlärningen. När man sedan hamnar i liknande situationer (stående skytte) aktiveras tidigare erfarenheter, bl a minnesspåren i hippocampus. Bom-händelsen blir en mental bild, som lätt förvandlas till negativt tolkningsraster genom vilket man ser verkligheten. Med många negativa minnesspår i hjärnan blir det så småningom en ”hel skivsamling” av negativa minnesspår, som kan triggas igång vid allt fler situationer.

Ett sätt att hantera det här är naturligtvis att träffa mitt i prick varje gång, då bildas bara positiva minnesspår. Men verkligheten brukar inte vara så idealisk. Och vore det så att man vann varje gång, så skulle det sannolikt ändå bara indikera att man utmanade sig för lite och därför inte heller hade chans att bli bättre. Förlusterna kan alltså behövas som en återkoppling av att man ligger på en nivå som stimulerar till utveckling.

Förlusterna finns och de kan till och med vara bra. Men hur använder man dem så att de utvecklar och inte stjälper? Det finns olika tekniker och ofta är väl rådet käckt ”vi glömmer det här”. Det är bara ett problem med det rådet: glömska är inget som man normalt kan beordra fram, det som har hänt finns där som mer eller mindre bortträngda minnesspår. Försök att glömma en röd brandbil!

Eftersom det normalt inte går att glömma en händelse som en förlust i VM (annat än vid hjärnskador, substanspåverkan eller svåra psykogena dissociationstillstånd) är det lika bra att lyfta upp den i ljuset, lägga den på bordet och se vilken nytta man kan ha av den, trots allt.

Även en förlust har något att säga sin utövare, eller kanske särskilt just förluster bär på värdefullt informationsinnehåll som man kan ha stor glädje av. En förlust ska inte slängas bort, eller glömmas ens om det vore möjligt, utan tas tillvara i en utforskande analys, där tre frågor ställs: Vad hände? Vad kände? Var lärde?

I en studie undersöktes högpresterande personer (high achievers, HA) och man fann då att de utmärktes bl a av att de ofta ville ha detaljerad, uppriktig och snabb feedback från sin coach. Medan andra kan vara lite rädda för feedback är högpresterade intresserat efterfrågande. ”De är inte bara nöjda med sin egen bild, och är inte rädda för feed back”. Förlusten har alltså något att berätta.

Därefter är det dock viktigt att gå vidare. När man har klämt ut all information från förlusten, lämnas den ifred där i hjärnans minnessystem. Det innebär att förlusten finns kvar som oladdad händelse (den trängs inte bort), men när den eventuellt aktiveras automatiskt i framtiden så kommer också de nya kunskaperna och lärdomarna att aktiveras. Då blir man inte fångad i ett negativt återupplevande av obearbetade förluster, utan kan dra nytta av den smälta och väl laborerade erfarenheten.

Och då kan till och med minnet av skidskytte-VM i Östersund 08 framstå i nytt skimmer.