Det stora bankkriget mellan EU och USA

Det menar debattören och författaren William Engdahl.

Han har nyligen skrivit en artikel om detta på den oberoende finanssajten 321gold.com.

Engdahl hänvisar till en källa i den europeiska bankbranschen, som beskriver nuvarande läge som ”ett regelrätt krig” mellan amerikanska och europeiska banker om finansbranschen i Europa.

Enligt honom är amerikanska finansministern Henry Paulson den verkliga dirigenten bakom hela finanskrisen och dess följdverkningar, för att bidra till att USA stärker greppet om finansbranschen och därmed makten totalt i världen.

Paulson var tidigare vd för Goldman Sachs, och var under sin bankkarriär – som Engdahl beskriver det – en stark pådrivare av bostadslån till låntagare med sämre kreditvärdighet, och skapandet av värdepapper baserade på sådana bostadslån.

Paulson samverkade enligt Engdahl med cheferna för Citigroup och JP Morgan Chase, och även dåvarande amerikanska centralbankschefen Alan Greenspan, för att skapa dessa värdepapper.

De var alla enligt Engdahl fullt medvetna om att bubblan förr eller senare skulle spricka, och verkade därför aktivt för att sälja dessa värdepapper vidare till banker utanför USA, och försökte särskilt få storbanker i Europa att fastna i ”honungsfällan”.

Nu har de amerikanska skattebetalarna motvilligt gått med på ett räddningspaket på nästan 5.000 miljarder kronor för att rädda det amerikanska banksystemet, och enligt Engdahl har USA varit pådrivande för att EU ska göra likadant med baktanken att de europeiska bankerna därmed försvagas och att USA då får tillbaka så mycket pengar som möjligt för de sålda värdepapprena.

Frankrike och Italien med sina USA-vänliga ledare Sarkozy och Berlusconi, har enligt Engdahl fallit till föga för att driva igenom ett räddningspaket på över 2.000 miljarder kronor.

Tyskland och Storbritannien har dock ställt sig klart mer skeptiska, och haft inställningen att inte gå med på liknande villkorslösa jättepaket.

– Det finns allvarliga skäl att tro att Paulson inte är dum, och att han jobbar enligt en väl uttänkt långsiktig strategi, skriver Engdahl i sin artikel.

Engdahl hänvisar till att amerikanska storbanker som JP Morgan historiskt verkat för att skapa panik i USA och därigenom öka sin makt, exempelvis genom att stärka kontrollen över storföretag i samband med kriser.

– Nu måste de göra någonting liknande i global skala för att kunna fortsätta dominera finansbranschen globalt.

Engdahl pekar på att Paulson själv är en skrupellös person, som lärde upp sig av Nixons rådgivare John Erlichman. Exempelvis tvingade Paulson bort Goldman Sachs andra vd Jon Corzine år 1998, så att Paulson blev ensam herre på täppan.

Engdahl pekar på att personalstyrkan skars ned från ett hundratal personer till bara en för en avdelning på en amerikansk myndighet som hade ansvar för att övervaka dåliga bostadslån och särskilda konstruerade värdepapper baserade på sådana lån.

Det var enligt Engdahl tidigare Goldman Sachs-mannen Joshua Bolten som ansvarade för den nedskärningen, och – det var även Bolten som fick president George Bush att anställa Paulson som finansminister.

Som Engdahl beskriver det är det uppenbart av de senaste veckornas finansturbulens i Europa att de dramatiska historierna med finansiell härdsmälta och panik, medvetet utnyttjas av ”vissa inflytelserika falanger i och utanför EU” för att skapa det framtida utseendet av världens banker efter den amerikanska bolånekrisen.

Han tycker att det mest intressanta på sistone är Tysklands motstånd till ett villkorslöst räddningspaket efter amerikanska principer. Enligt Engdahl funkade Paulsons dolda plan smärtfritt, innan Tyskland började göra motstånd.

Samtidigt fortsätter Paulson att enligt Engdahl driva igen sin ”kompiskapitalism” till skada för USA och gagn för hans kompisar i finansbranschen.

– Det är en explosiv cocktail som inte hade behövt inträffa, skriver Engdahl.

En annan tidigare Goldman Sachs-direktör, Robert Rubin, var också tidigare USA:s finansminister, och anklagade själv de asiatiska bankdirektörerna för ”kompiskapitalism” när bankerna i Thailand, Indonesien och andra länder i regionen drabbades av spekulativa attacker från amerikanska hedgefonder år 1997.

Enligt Engdahl försökte Rubin därmed skapa intrycket av att den då uppkomna asiatiska bankkrisen berodde på asiatiska problem, och att det inte var ”resultatet av en medvetet genomförd attack av USA-finansierade finansiella institutioner för att eliminera den ”asiatiska tigermodellen”, och att få Asien att finansiera amerikanska skulder”.

Intressant är enligt Engdahl att de asiatiska bankerna nästan inte alls påverkats av den amerikanska bolånekrisen. Kanhända just för att USA alltså i praktiken redan tidigare tagit ”kontrollen” över de asiatiska bankerna?

Rubin är numera styrelseledamot i Citigroup, och enligt Engdahl uppenbarligen en av Paulsons kompisar som överlevt finanskrisen.

Engdahl har enligt Wikipedia sedan länge skrivit artiklar i ett antal tidningar såsom European Banker och Business Banker International. Han har även skrivit ett antal böcker, bland annat om oljan.

Engdahl har studerat vid Princeton-universitetet i USA och vid Stockholms Universitet.