Först kom Chefen in och berättade att ”En Hermeles blogg” under förra veckan hade 3 642 unika besökare, vilket är en ökning med 70 procent jämfört med föregående mätperiod.
Det går bra nu!


Kanske inte Blondinbella direkt, men ändå en siffra som gör mig både glad och stolt.
Sen skrev min nya FB-kompis Klaus-Peter Beiersdorf följande översvallande inlägg på sin blogg:
”Det finns något som tilltalar mig med män med hatt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att hatten inger någon form av förtroende. En man som fyller sin hatt är Bernt Hermele. En herre som jag börjat fatta tycke för. Han är journalist och driver en blogg på affärssajten Realtid.
Där agerar han även ”tv-chef” och gör intervjuer med diverse löst folk. Mest imponerande hittills är väl kanske 50-minutersintervjun med Jacob Palmstierna.
Bernt utmålas av vissa som bloggosfärens ”Karlsson på taket” och av andra som en egocentrisk och cynisk Brommamobbare. Själv tycker jag han är helskön. Jag är så obotligt trött alla tillrättalagda ”stryka medhårs-journalister” som ställer löjliga och förutsägbara frågor.
Det gör inte Bernt, vilket jag gillar skarpt.
Jag känner ofta ”hoppsan där var jag inte riktigt beredd på” när han ställer frågor. Det är något lite schavigt – och därmed charmigt – med Bernt. Det är inte så vattenkammat liksom. Och det är förbannat uppfriskande.
Bernt har en lång och imponerande CV. Han har tidigare jobbat på DN, Resumé, VA, DI och TV4. Bland annat. Man kan nog säg att han har en insyn och ett helikopterperspektiv som är få förunnat. En ganska tung herre med andra ord.
Bernt verkar gilla ”Tyskungen” då det tydligen är den enda blogg han läser förutom ”Tant Gubbe”. I alla fall enligt en artikel i Resumé. Men det är inte därför jag gillar honom.
För Bernt är en frisk fläkt i den sörja och geggiga ankdamm som vi kallar för affärs- och mediebranschsrapporterande press. Och jag gillar det han står för. Trots att han verkar uppskatta Katrin Zytomierska av någon outgrundlig anledning.
Hans blogg är i alla fall en berg- och dalbana i initierad affärsjournalistik, rena knasigheter och dråpligheter samt en hel del skvaller. Och den är mycket bra. Och extremt läsvärd.”
Jag behöver fanimej inte ändras ett kommatecken i pojkvaskerns text.
Mer och giftigare grejor hittar du på hans blogg Tyskungen, som för övrigt nyligen vann RixFM:s tävling om Sveriges bästa blogg.
Grattis Klaus-Peter.





