Depraverad Depp som barbarisk barberare

Johnny Depp är ganska rock´n´roll.

Johnny Depp imiterar Keith Richards när han ska spela pirat i Pirates of the Caribbean. I och för sig utan att vara tillräckligt koko för att ramla ner från något kokosträd, men ändå.

Han spelar mot Iggy Pop i John Waters fantastiska kultrulle Cry-baby. Väldigt rock´n´roll.

Han skriver förordet till en häftig fotobok om gonzo-journalisten Hunter S. Thompsons liv. När Thompson trillar av pinn ombesörjer Depp att mannens rester skjuts upp i en kanon. Allt enligt Thompsons eget önskemål.

Låter ganska Led Zeppelin eller hur?

Och han väljer roller efter eget huvud, inte efter vad filmbranschen förväntar sig. Fast vid det här laget förväntar sig väl branschen inget annat än att han ska jobba med Tim Burton, film ut och film in.

Väldigt Rolling Stones.

I Sweeney Todd, som går upp på svenska biografer i dag, spelar Johnny Depp till och med mot Burtons käresta Helena Bonham Carter. Snacka om att hålla det inom familjen.

I filmen får Depp tillfälle att visa hur det ter sig när en karaktär är ”living on the edge”. Bokstavligt talat.

För det är en musikal. En musikal om en barberare som tar livet av sina kunder. De mals ner till ingredienser i Mrs. Lovetts köttfärspajer. (Nej, hon är inte Julia Roberts efterträdare i sångaren Lyle Lovetts hångelsoffa.)

Depp och Bonham Carter sjunger mest hela tiden. Men de sjunger inte barbershop. Nej, det hela är baserat på den niofaldigt Tonyvinnande Stephen Sondheim-musikalen från 1979 och har lätta dragningar åt opera.

Johnny Depp låter som David Bowie – åtminstone när han talar – och har samma ljusa strimma i håret som Dave Vanian i skräckiga punkpionjärerna The Damned en gång i tiden hade i sin kalufs.

Nu är det inte helt ovant med kombinationen Tim Burton och filmkaraktärer som brister ut i sång. I Nightmare before Christmas – Burtons filmbaby även om han inte regisserade den – och Corpse bride var de musikaliska inslagen så kongeniala att det inte går att tänka sig de filmerna utan sång.

Men här är det livs levande skådisar, inte animerade fantasifoster – och de sjunger stup i kvarten, eller snarare medan kunderna stupar i barberarsalongen.

Filmen är en av Tim Burtons bredaste hittills, trots en cv som innehåller publikfriare som Batman och Apornas planet. Trots refränger som ”We all deserve to die”.

Och trots att blodet rinner likt läckande Alcrocisterner från offrens halsar. Det senare utgör en stark och effektiv kontrast till filmens i övrigt gråglåmiga, dova färgskala à la Sleepy Hollow. Ett dickensianskt London från 1800-talets mitt som obönhörligen gör alla människor råttlika i hyns komplexitet.

Jag kommer dock inte ifrån en viss mättnadskänsla rätt tidigt in i filmen. Trots alla rakknivar i halsen tappar jag snabbt det där riktiga intresset för filmen och dess karaktärer. Fast jag är som klippt och skuren som en Burton-beundrare.

Johnny Depp hade för övrigt en gång i tiden ett band som hette P. Detta P släppte ett album 1995, under grunge-eran. Lätt glömd musik vill jag minnas.

I P ingick förutom Depp även ”galningen” Gibby Haines från bandet Butthole Surfers. Albumet gästades av tungviktare som Red Hot Chili Peppers basist Flea och Sex Pistols-gitarristen Steve Jones. De hade väl hängt lite för mycket runt Viper Room.

Skivan produceras till och med av Andrew Weiss, som jobbat med Henry Rollins Band och Ween. Men, nej. Inte hjälpte detta frisera att musiken var alltför blodfattig.

Låttitlarna är det
mest minnesvärda med skivan. Eller vad sägs om I save cigarette butts?

Varför inte en låt döpt efter R.E.M.-sångaren och blivande filmbranschkollegan Michael Stipe? Eller kanske White man sings the blues?

Och så har vi ju Dancing queen förstås…

För den som är intresserad av P återutgavs faktiskt plattan på CD i fjol av Caroline Records i USA.

I dag finns det till och med ett rockband som har döpt sig efter Johnny Depp. Gay For Johnny Depp är ett namn i en gammal fin tradition efter Jodie Foster Army och The Brandos. New York-gruppen kallar musikstilen homocore, en blandning av punk och hardcore med pro-homosexuella texter. I fjol kom debutalbumet Politics of cruelty.

Snacka om Depp-rock.

Nya skivor:

Glenn Mercer:
Wheels in motion (Pravda)

Leadsångaren, gitarristen och låtskrivaren från gamla New Jersey-bandet The Feelies – stort favoritband hos alla från bob hund till Weezer – solodebuterar ett kvarts sekel efter Feelies kultförklarade album Crazy rhythms (som för övrigt är på väg ut i ny cd-utgåva).

En hel bunt Feelies-medlemmar gästar. Hela fyra stycken spelar trummor på olika spår: Anton Fier, Stan Demeski, Vinny DeNunzio och Dave Weckerman – och så , på bas, Brenda Sauter.

Tyvärr saknas en del av magin från den stämningskapande och lite aviga gitarrpopen förr. Det glimtar till i låtar som In real time – ja, med en sån titel så… – men annars är det en del transportsträckor mellan pärlorna. Until it´s clear är gnälligt mollig med nästan lite Nirvana-kurr i magen. Men ju fler gånger skivan snurrar desto mer växer musiken, så om jag skulle återkomma om ett halvår kanske den känns bättre.

Diverse artister: Disco not disco (Strut/Playground)

En ny volym med ”post punk, electro & leftfield disco classics”’ från 1974-1986. Skivbolaget Strut som legat i träda så länge nu; jag trodde nästan inte att det någonsin skulle komma några nya samlingsplattor därifrån.

Här bjuds funkig, tvär, postpunkig, ibland poserande, ibland utforskande, ibland dansbar, ibland synthig musik från tiden när punk mötte disco och ibland jazz. John ”Rotten” Lydons kompis Vivien Goldman i den skönt londonska dubpoplåten Launderette, Delta 5:s klassiker Mind your own business som gjordes på nytt av Chicks On Speed för några år sedan och en bunt till är riktiga höjdare.

Isotopes musikerjazzanfrätta bidrag kräver dock extremt vida referensramar av lyssnaren men med liner notes av Bill Brewster (boken Last night a DJ saved my life bland annat) tillförs en extra dimension på allt.

Har du inte hört Liaisons Dangereuses, James White och Gina X Performace finns här mycket att upptäcka. Särskilt för dem som gillar nutida akter som LCD Soundsystem, Le Tigre och The Rapture.