Brasilien är på tapeten

Allt var nytt i Brasilien i mitten av 1950-talet. Inte bara neokonkretismen inom konsten. Inom filmen blommade cinema novo, och så har vi förstås den mest kända yttringen: bossa nova – den nya vågen inom musiken.

Coolt och världsvant, men samtidigt passionerat och intimt. Kontraster i samklang.

För att fira Moderna Museets halvsekel ordnas en rad utställningar i år. Till de allra mest ambitiösa hör serien Tid & plats. Först ut i den serien är Tid & plats: Rio de Janeiro, 1956-1964 som öppnar på lördag. Meningen är att rikta ljuset mot andra vitala konstscener än de i New York och Paris, som ju var i ropet internationellt när Moderna slog upp portarna i Stockholm.

Visst känns utställningen en smula museal. Det är möjligen inte samma fräcka feststämning som när London hade sin stora Tropicália-utställning på Barbican för två år sedan. Men
så täckte den utställningen också en bara aningen senare period i brasiliansk kultur.

Tropicália fick sitt namn efter en installation av konstnären Hélio Oiticica från 1967, en man som naturligtvis är representerad på Moderna också.

Men det som Moderna Museet visar upp är verk från tidsperioden innan militärkuppen 1964. Nytänkandet gick på högvarv i Brasilien, den ekonomiska standarden steg, Copacabana blev ett begrepp och vinsten i fotbolls-VM 1958 gav ytterligare en välskruvad skjuts åt självförtroendet.

Mitt i det accelererande samhället verkade konstnärer, musiker, arkitekter och andra kreativa själar för att kolektivt försöka förpassa den portugisiska kolonialismen och slaveriet på glömskans sophög. Eller åtminstone höja sig över det sorgliga och istället bejaka glädjen och skaparkraften.

Musealt, tja, men inte så mossigt ändå. För det går inte att komma ifrån de vibrerande mönstren, den glädjefyllda farmåtandan som genomsyrar verken från den här perioden i Brasilien.

Jag förstår de konstnärer som finner ny inspiration i de här utrycken, nu när synen på konsthistorien i stort är så förutbestämd. Alla vet liksom vad de ska tycka om och inspireras av för att vara rätt.

Där tjänar en utställning som denna ett stort syfte.

Ja, det är mycket Brasilien nu. Nyligen kom också en mycket ambitiös bok om brasiliansk musik på svenska. Åsa da Silva Vegheds bok heter kort och gott Brasiliansk musik och är en välkommen guide in i det prunkande musikutbud som stammar från landet.

Det är inget mindre än en insatt standardverk med ett utomordentligt brett anslag som den utbildade musiketnologen Åsa da Silva Veghed har åstadkommit. Du behöver inte vara särskilt kunnig för att komma in i sammanhangen här.

Författaren ger oss intervjuer med nyckelpersoner, och varvar med landets historia och artiklar som belyser geografiska områden med stor detaljrikedom. Musikstilar från förr och nu redovisas och det blir aldrig tråkig läsning, vare sig det handlar om hiphop, forró, bossa nova, electronica eller konstmusik.

Gilberto Gil, Seu Jorge, Bebel Gilberto, Tom Zé…. Vilken musikskatt att ösa ur! Åsa da Silva Vegheds passion för ämnet lyser igenom klart och tydligt. Boken är dessutom snygg, och pryder sin plats i vardagsrummet med läckra foton och estetiskt tilltalande form av Erlandssons.

Att svenska artister låter sig påverkas av brasiliansk musik är en bra ingång. Lisa Nilsson spelade in albumet Hotel Vermont 609 i Brasilien för två år sedan efter att ha blivit helfrälst på tropicália och liknande musik.

Även Håkan Hellström har ofta pratat sig varm för brassesvänget och det har till och med kunnat höras i delar av Håkans musik. Nyligen var han också ute och reste i Brasilien så det ska bli intressant att höra det kommande albumet i mars.

Han må ha blivit pappa men det finns en tid och plats för musik också. Och det innan man firar 50-årsjubileum.