Bra resultat med industriavtalet

Klart bättre än genomsnittet för Västeuropa, enligt facken inom industrin.

Facken inom industrin har gjort en utvärdering av tio år med industriavtalet och funnit att det verkliga utfallet av avtalet varit gott.

Arbetskraftskostnaderna i Sverige har ökat med 3,5—4,0 procent under perioden 1998—2007, vilket gett omkring 25 procent i real förbättring till löntagarna.

Med arbetskraftskostnaden avses den totala kostnaden för arbetsgivaren, det vill säga lön, bonus, övertid och andra lönetillägg, semesterlön samt arbetsgivarnas lagstadgade arbetsgivaravgifter och avtalade försäkringar.

I Västeuropa ökade arbetskraftskostnaderna under samma period i snitt med 3,5 procent.

Vid en jämförelse med alla västeuropeiska länder hamnar kostnaderna för vad de svenska arbetsgivarna får betala ungefär i mitten.

År 2007 var den genomsnittliga kostnaden för en svensk industriarbetare 230 kronor i timmen. Av det var 165 kronor lön och resten arbetsgivaravgifter.

Norge ligger i topp med en kostnad på 319 kronor, följt av Danmark på 282 kronor. De sydeuropeiska länderna ligger lägst med Portugal i botten med en kostnad för industriarbetaren på 56 kronor i timmen.

Kostnaderna för arbetskraft i de östeuropeiska länderna ligger väsentligt lägre än i Sverige. Men lönenivåerna närmar sig de svenska och särskilt i de baltiska länderna har kostnadsökningen varit mycket hög, mellan 15 och 25 procent under de senaste tre åren. Ändå kommer det att ta tid innan de når upp till svenska nivåer. I Estland är kostnaderna ungefär 25 procent av de svenska i dagsläget.

Vid en jämförelse med länder utanför Europa hittar facken inom industrin inget land som har högre arbetskraftskostnad än Sverige, vilket också innebär att de flesta länder i Västeuropa också ligger högre.

I Japan var kostnaden 139 kronor per timme och i USA 178 kronor. I Korea låg kostnaden på 120 kronor medan de övriga östasiatiska länderna låg runt 50 kronor.

I USA och Japan var kostnaderna för arbetskraften år 2000 högre än i Sverige.