Credit Suisse hängande mot repen säger något om det finansiella tillståndet

I måndags skenade priserna på Credit Suisses så kallade credit default swaps (cds), derivat som skyddar mot betalningsinställning (default), på bankens seniora obligationer med över 100 räntepunkter, till som högst 350 räntepunkter (3,5 procent) enligt Financial Times. Bankens aktiekurs rasade med närmare 9 procent vid inledningen av måndagens handel. Det drog med sig andra banker, där även de svenska storbankerna föll samtidigt handlöst.

Och även om bankaktierna, inklusive Credit Suisse, återhämtade sig senare under måndagen och fortsatte upp på tisdagen så är det ett tecken på den stora nervositet som börjar sprida sig i det finansiella systemet. Det plötsliga raset för brittiska statspapper i förra veckan, i samband med den nye finansministern Kwasi Kwarteng presenterade sin ”minibudget” är också ett bevis för att det allmänna likviditetsläget är ansträngt och riskkänsligheten generellt är på topp.

Och det ser inte bra ut för Credit Suisse. Den långsiktiga utvecklingen påminner om en dödsspiral. Sedan maj 2007 har aktien rasat med 95 procent. Den schweiziska storbanken har därmed i sin utförsbacke passerat Europas tidigare strykpojke i bankklassen, Deutsche Bank, vars aktie under samma period har backat med 91 procent. De båda bankerna handlas med en rabatt i förhållande till bokfört eget kapital på 80 respektive 75 procent.

Credit Suisse har liksom tidigare Deutsche Bank varit plågat av stora skandaler under de senaste åren. De största och mest välkända förlusthärdarna har varit kollapsen för Bill Hwangs Archegos, som kostade Credit Suisse motsvarande 56 miljarder kronor, implosionen av Lex Greensills Greensill Capital, där banken försöker återvinna fordringar på motsvarande 28 miljarder kronor, samt skandalen runt Mocambiques så kallade ”tonfiskobligationer” där banken fick en bot på motsvarande 22 miljarder kronor.

Tyvärr finns det många fler och det bildar, liksom hos Deutsche Bank, ett mönster. Dåliga bankaffärer är sällan en slump utan de har en tendens att följa och föda på varandra. För dåliga affärer och svag lönsamhet leder till att dina egna kapitalkostnader ökar. Det gör i sin tur att du inte kan konkurrera om de bästa kunderna och hamnar allt längre ut på riskskalan. Det kan gå bra ett tag, men när kreditcykeln vänder så kan det bli väldigt mycket naket i portföljen. Som hos Credit Suisse. Det faktum att både Archegos och Greensill Capital i efterhand framstår som rena kedjebrev har knappast stärkt förtroendet för Credit Suisses affärskultur och governance i allmänhet.

Och i likhet med Deutsche Bank så har Credit Suisse problem emanerat ur dess investmentbanks verksamhet, där de har haft mycket svårt att konkurrera med de amerikanska dominanterna, som JP Morgan Chase och Goldman Sachs.

Det är denna verksamhet som Credit Suisse nu säger sig vilja kliva ur, genom att sälja och avveckla.

De tre andra benen, kapitalförvaltning, private banking och den traditionella schweiziska bankrörelsen beskrivs som lönsamma, även om hela bankaffären har tagit skada av bankens allmänna dekadens.

De europeiska bankerna har lönsamhetsmässigt aldrig hämtat sig från finanskrisen 2008. De svenska storbankerna är snarast ett undantag och det kan de, än så länge, tacka bolånen för.

Den stora frågan är om Credit Suisse kommer att klara denna avveckling och omstrukturering utan att behöva ta in nytt kapital. Ledningen har sagt att de inte behöver ta till detta. Men det har inte övertygat de misstroende. Deutsche Bank, av alla, gick i en analys i förra veckan ut och beskrev ett kapitalbehov på 4 miljarder dollar (motsvarande knappt 44 miljarder kronor). Relaterat till bankens nuvarande värde på 11 miljarder dollar och de senaste decenniets kapitalförstöring så vill det till att villkoren för det nya kapitalet är mycket gynnsamt, på de nuvarande ägarnas bekostnad.

För riskerna med Credit Suisse ligger mer i dess oförmåga att generera en uthållig lönsamhet, än att de skall sitta på den typ av mismatch mellan kortfristigt finansierade men långfristiga och genomruttna tillgångar, som tippade Lehman Brothers över ända.

Att ordföranden i Credit Suisse heter Axel Lehmann är nog mest en tillfällighet. Credit Suisse har snarast  hamnat i vad den förra Financial Times-medarbetaren Izabella Kaminska kallar för ”the slow burn wealth entrapment zone.”

Och även om Credit Suisse och Deutsche Bank är de mest ökända av de underpresterande europeiska bankerna så är denna kapitalförstöring ett branschfenomen. De europeiska bankerna har lönsamhetsmässigt aldrig hämtat sig från finanskrisen 2008. De svenska storbankerna är snarast ett undantag och det kan de, än så länge, tacka bolånen för. Det säger något om det finansiella tillståndet i Europa och det innan vi har gått in i den kommande recessionen. Det kan vi vara oroliga över.