Annons

Annons

"Nya lagkrav på fondförvaltare tandlösa"

Regeringens nya lagförslag för att komma åt problematiken med oskäliga avgifter för “falskt aktiva” fonder kommer att få liten eller begränsad effekt. Det skriver Realtids Claes Folkmar och för i stället fram ett annat förslag för att komma till rätta med problemet.

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

I januari nästa år införs regeringens nya lagförslag för att komma åt problematiken med oskäliga avgifter för “falskt aktiva” fonder; fondförvaltare som påstår sig vara aktiva, men som i praktiken är indexfonder. Regeringen och den miljöpartistiska finansmarknadsministern Per Bolund tror sig nu kunna städa upp och förbättra fondbranschen i detta avseende med det nya regelverket.

Förmodligen har de nya reglerna liten eller begränsad effekt. Flertalet av de stora fondförvaltarna i Stockholm uppfyller redan de krav som nu införs. Det handlar framför allt om att fonderna måste visa upp den aktiva risken (tracking error), som i princip visar portföljens potential att överavkasta (eller underavkasta) i förhållande till sitt jämförelseindex och därmed motivera storleken på fondavgiften.   

Regeringen vill också att fondförvaltarna skall förklara hur "aktivitetsgraden” (tracking error) har uppnåtts.

Annons

Annons

Det är naturligtvis av godo att regeringen vill tvinga fram en förbättrad genomlysning av fondindustrin, men lagkraven kommer inte leda till några stora förändringar då fondförvaltarna sedan länge redovisar det nya lagstadgade aktivitetsmåttet (tracking error), och ofta även andra risk- och aktivitetsmått.

Regeringens förslag till nytt regelverk löser definitivt inte heller grundproblemet; att många “aktiva” fonder har för låg risk i förhållande till den avgift kunderna betalar. Är risken (mätt som tracking error) för låg blir det i princip omöjligt för fondförvaltaren att överträffa indexutvecklingen och därmed blir kunderna "lurade” på fondavgiften eftersom de lika gärna kunde investera i en "billig” indexfond.

Visserligen har de bankanslutna fondbolagen, som volymmässigt dominerar den svenska fondmarknaden, vässat sina “aktiva” produkter och samtidigt sänkt fondavgifterna på de delar av produktutbudet som präglas av låg risk. Förbättringsarbetet bottnar i en svidande och berättigad kritik från kunder och media.  

Viktigt att komma ihåg är att högre risk inte betyder att avkastningen i fondportföljerna blir bättre, den kan till och med bli sämre. Att flera stora och ledande fondförvaltningsorganisationer höjt riskmandaten handlar om att visa kunderna att de har möjlighet till överavkastning i förhållande till jämförelseindex och därmed motivera fortsatt höga förvaltningsarvoden.

Det är inte helt lätt att avgöra vad som är en tillräckligt hög portföljrisk, eller "aktivitetsgrad” för att en förvaltare skall ha möjligheten att överträffa utvecklingen för jämförelseindex i tillräckligt hög grad. Delar av den akademiska världen hävdar att en aktiv risk på 4-5 (tracking error) i kombination med en active share på 60 procent (mäter hur stor andel av fondens innehav avviker i förhållande till de värdepapper som ingår i fondens jämförelseindex) är ett krav för att kalla en fond aktiv. Det är få av de ledande fonder hos de bankanslutna fondbolagen som når hela vägen dit.

Till de bankansluta fondbolagens försvar skall också sägas att många av deras fonder, i synnerhet de Sverigeanknutna, sitter på mycket stora kapitalvolymer vilket försvårar allokerings- och riskarbetet.  

Det finns också en mycket tydlig tendens hos kunderna; de är obenägna att sätta press på förvaltaren genom att flytta sitt kapital till bättre, eller billigare, alternativ. Den svenske normalkunden verkar vara lika ovillig att byta fondförvaltare som hen är att byta bank. En förklaring kan vara betalningsmodellen i fondindustrin; avgiften tas direkt ur fondförmögenheten. Få är medvetna om priset de betalar för sin förvaltning. En betalningsmodell där kunderna faktureras regelbundet, ungefär som räntebetalningar på bostadslånet, skulle sannolikt öka medvetandet hos spararkollektivet och därmed öka omvandlingstrycket på fondindustrin från konsumenterna. Se där ett förslag för regeringen att utreda.

 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna