Annons

Annons

Därför underpresterar så många dyra hedgefonder

Finansinspektionen borde granska de hedgefonder som tar 15-20 procent i avgift för en undermålig förvaltning, skriver Realtids krönikör Claes Folkmar.

Claes Folkmar
Claes Folkmar

Claes Folkmar

Realtids reporter och krönikör Claes Folkmar är journalist med mångårig erfarenhet som expert inom skatte-, fond- och bolagsbevakningsfrågor. Mejla gärna dina synpunkter på hans krönika till claes.folkmar@realtidmedia.se.

Hedgefondindustrin plågades rejält under 2018. I genomsnitt föll hedgefonderna med drygt 4 procent under fjolåret; det sämsta utfallet för industrin sedan 2011. Skillnaden i årsavkastningen är extremt stor mellan toppen och botten.

De bästa hedgefonderna presterade över 50 procent i avkastning medan de sämsta förlorade nästan lika mycket. En förklaring till den svaga utvecklingen är att många tidigare framgångsrika hedgefondsstrategier har slutat fungera på grund av förändringar i marknadsförhållandena.

Hedgefonderna har länge varit ett investeringsobjekt för stora kapitalförvaltningsorganisationer, till exempel pensionsfonder, för att minska den totala risken i tillgångsportföljerna då många hedgefonder samvarierar väldigt lite eller inte alls med aktiemarknaden.

Annons

Annons

Den svaga utvecklingen har ökat kritiken mot fondernas avgiftsstrukturer. Historiskt har hedgefondförvaltarna tagit 2+20 (2 procent i årsavgift och 20 procent på “överavkastningen”, (”alfa” på finansspråk) i förhållande till hedgefondens jämförelseindex i avgifter, vilket är väldigt dyrt för kunderna och svårt att försvara när avkastningen varit medioker.


Utflödet ur många hedgefonder har därför varit betydande hos många förvaltare, och avgifterna har pressats söderut av missnöjda investerare. Många vittnar om att det i nuläget snarare handlar om 1,5+15, men det är fortfarande mycket dyrt med tanke på att en investerare kan få marknadsavkastningen (”beta” på finansspråk) på aktier och andra tillgångar nästan gratis idag via indexfonder och andra indexrelaterade produkter.

Dessutom har många hedgefondsinvesterare känt sig lurade eftersom de fått betala 20 procent på betaavkastning utöver årsavgiften. Detta bottnar i att fondförvaltarens jämförelseindex kan vara ett ränteindex i en aktiebaserad hedgefond. Det är visserligen svårt att definiera vad en hedgefond är, men ursprunget till de hedgefonder som använder ränteindex i en aktiebaserad fond är att fonden är marknadsneutral.

Det betyder att hedgefondförvaltaren inte har någon marknadsrisk – svängningar i marknaden som mer eller mindre påverkar alla bolag – i portföljen. All risk kommer istället från korta (blankade aktier) positioner respektive långa (köpta aktier) positioner i enskilda aktier. I en sådan portfölj kommer avkastningen helt bero på förvaltarens förmåga att selektera ut rätt positioner, och därför kan inte ett traditionellt aktieindex användas som jämförelseobjekt. Det finns hedgefonder i Sverige som har denna “ursprungliga” inriktning.

Enkelt uttryckt kan en hedgefondförvaltare som jämför fondens avkastning mot ett räntebaserat jämförelseindex skapa en avkastning enbart via långa positioner i en stigande aktiemarknaden som inte överträffar ett relevant aktieindex få 15-20 procent av “överavkastningen” i betalning. Kunden betalar alltså uppåt 20 procent för undermålig betaförvaltning. En affärsmodell som är direkt “förmöghetsöverförande” från kund till förvaltare med andra ord. Den typen av hedgefonder finns på den svenska marknaden, vilket borde vara något för Finansinspektionen att titta närmare på.

I framför allt USA har kritiken mot de traditionella avgiftsmodellerna i hedgefondsindustrin (2+20) skapat utrymme för flera framsynta hedgefondsförvaltare att förändra hur de tar betalt av kunderna. Ett exempel är amerikanska Orbis investment management som tar en årsavgift på låga 0,45 procent, det vill säga i nivå med en “dyr” indexfond samt 25 procent på den överavkastning i förhållande till sitt jämförelseindex som förvaltningsorganisationen lyckas generera. Den rörliga delen av betalningen till förvaltaren “reserveras” hos fondförvaltaren och “återbetalas” om fonden i framtiden underpresterar mot sitt jämförelseindex. Det betyder att kunderna bara betalar, utöver den förhållandevis låga årsavgiften, när fonden presterar bättre än det index som den jämför sig med. En enkel och elegant betalningsmodell helt enkelt.

 

Annons

Annons

Tidigare krönikor

Senaste krönikorna