Ingen som går igenom siffermaterialet i EQT:s presentation kan förstå att den finansiella omvärlden har genomgått ett fundamentalt skifte sedan tredje kvartalet i fjol. Att EQT:s egna aktiekurs har sjunkit med 58 procent framstår som helt obegripligt. Värdeutvecklingen i de olika fonderna har knappast påverkats alls och kapitalet under förvaltning har fortsatt att öka. Framtiden för ”privat förvaltat kapital” är väldigt ljus. Det globalt samlade kapitalet i EQT och andra fondförvaltare förväntas fortsätta uppför skaftet på den berömda ”hockeyklubban”. Det har gått från 3 000 miljarder dollar 2010 till 8 000 miljarder dollar 2020 för att nå 30 000 miljarder dollar till år 2030.

Och EQT är, förstår man, när man läser presentationen mycket väl positionerat för att vara med på denna vandring uppför klubbskaftet. Förvärvet av Baring Private Equity Asia, som slutfördes för några veckor sedan, positionerar ju EQT allt tyngre i Asien, framtidsregionen framför alla andra. Att det också finns säljare i detta förvärv, som föredrar ”cash” verkar närmast idiotiskt.

Att den dominerande klossen i den asiatiska ekonomin, Kina, framstår som en allt mer ogästvänlig plats för externa investerare ska man väl inte prata om. Detta Kina, med sin fastighetsbubbla och sitt investeringsbeorende och allmänt vacklande ekonomi, där Xi Jinping har optimerat Orwells ”Sanningsministeriums” alla tekniska färdigheter kommer tydligen fortsätta leverera en fortsatt mycket hög Internal Rate of Return (IRR) och därmed en inte oväsentlig ”carry”.

Här hemma i Europa, på EQT:s tidigare hemmaplan, har Orwell också klivit fram allt mer i rampljuset.  De klassiska slagorden ”Krig är fred” och ”Frihet är slaveri” passar ju utmärkt in på Putins och Rysslands ”specialoperation” i Ukraina. Men även i det demokratiska Europa och USA behöver man inte ha en överkänslig seismograf för att känna av de totalitära rörelser som Orwell ägnade sitt liv och sitt författarskap till att bekämpa.

Den dystopiska verkligheten är ju, med de geopolitiska riskerna, vid sidan av de mera mekaniskt och instrumentellt betingade räntehöjningarna något som sätter sin prägel även på affärsklimatet. ”The animal spirits”, som enligt en annan brittisk 30-tals författare, John Maynard Keynes, är den starkaste kraften i den kapitalistiska ekonomin, håller i sin pendelrörelse mellan euforisk framtidstro och paranoid rädsla för att det mesta kan gå förlorat, på att närma sig det senare.

För den som vill undvika ord och i stället beskriva denna pendelrörelse med siffror så handlar det om riskpremien och avkastningskraven. Två faktorer som brukar betyda mycket för värderingen av finansiella tillgångar. Och på börsen syns de tydligt. Men de syns uppenbarligen inte i EQT och andra private eqity-bolags värderingsmodeller. Varför kan man undra? För att ingen vill, är det enkla svaret. Vare sig de egna ägarna, partners eller medinvesterare. ”Okunnighet är styrka”, för att prata med Orwell.

En ny rapport “Catering and Return Manipulation in Private Equity”  från University of Florida, visar att ambitionen att redovisa fortsatt finansiell framgång oavsett omvärldsförutsättningar är en bärande idé i denna bransch.  En av de bärande slutsatserna i rapporten är ”General Partners [typ EQT] inte är ute efter att manipulera den löpande avkastningen för att lura sina Limited Partners [medinvesterare, typ Tredje AP-Fonden], utan snarare för att deras Limited Partners vill det.”

Genom att jämna ut den löpande avkastningen relativt marknadsnoterade tillgångar så blir volatiliteten alltid låg och därmed värderingarna, enligt modellen, av onoterade tillgångar alltid högre än noterade.

Titta bara på hur EQT lyckades krossa börsen under finanskrisåret 2008 genom att visa på en klart positiv avkastning. Att det inte fanns ett portföljbolag som under hösten inte hade spräckt sina kovenanter [lånevillkor]”, som en riskkapitalist påtalade för undertecknad behöver man ju inte skriva eller ta med i värderingsmodellen. ”Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet kontrollerar det förgångna”, Orwell igen.

Tredje AP-fondens avgående chef Kerstin Hessius har talat sig varm för denna överslätande värderingsmodell och den var det bärande temat i hela AP-fondsutredningen, som kom 2017 och lade grunden till de ökade satsningarna på onoterade tillgångar.

Så på ytan ser det ut som intressenterna vill att det ska se ut, bra. Men i verkligheten är vi bara i början på de räntehöjningar som centralbankerna ska genomföra. Och ännu så länge har de varit mycket försiktiga med att lätta sina balansräkningar för att dra in likviditet från ekonomin. Likviditeten brukar då bli en mycket uppskattad egenskap hos finansiella placeringar. Högbelånade onoterade portföljbolag ser då inte ut som en vinnare vare sig för systemet eller den enskilde investeraren.

”Cash is king” brukar det då heta för oss vanliga dödliga men i den Orwell-inspirerade PE-reality-världen där är det ”Illiquidity is king”, som gäller. För volatiliteten kan ju ”ta mig sjutton” gå mot noll.