Värstingar på Wall Street

Inledning: POLTERGEIST

Varför en investeringsbank på Wall Street var villig att betala mig hundratusentals dollar för att ge vuxna människor råd om var de skulle placera sina pengar är för mig ännu i denna dag en gåta. Jag var tjugofyra år, saknade helt erfarenhet eller särskilt intresse av att gissa vilka aktier och obligationer som skulle stiga och vilka som skulle falla. Wall Streets grundläggande funktion är att fördela kapital: att bestämma vem som ska få det och vem som inte ska få det. Tro mig när jag säger att jag inte hade minsta hum om saken. Jag hade aldrig gått någon bokföringskurs, aldrig drivit något företag eller ens haft några egna besparingar att sköta.

Jag hade snubblat in på ett jobb hos Salomon Brothers 1985 och snubblade ut, något rikare, 1988. Fastän jag skrev en bok om den erfarenheten slår det mig hur absurd hela historien var – och det var ett skäl till att jag hade så lätt att bara vända ryggen till pengarna. Jag räknade ut att hela situationen var ohållbar. Snarare förr än senare skulle någon identifiera mig som en bedragare, precis som med en massa andra människor som mer eller mindre var som jag. Förr eller senare skulle Wall Street vakna till den stora räkenskapens dag och sparka ut mig från finansvärlden. Och med mig hundratals, om inte tusentals unga människor som mig, som inte hade någon rätt att hålla på med enorma vadslagningar med andra människors pengar eller övertala andra att göra sådana vad.

När jag satte mig för att skriva min berättelse om vad jag upplevt – Bluffpoker hette den – så gjorde jag det med känslan hos en ung man som undkommit i rättan tid. Jag bara krafsade ned ett meddelande, stoppade det i en flaska åt dem som skulle passera de här trakterna i en avlägsen framtid. Om inte någon insider fäste alltsammans på pränt skulle ingen människa i framtiden tro att det verkligen hade hänt, resonerade jag.

Fram till den punkten hade nästan allt som skrivits om Wall Street handlat om aktiemarknaden. Från allra första början hade det mesta av livet på Wall Street utspelats just där. Men min bok handlade huvudsakligen om obligationsmarknaden, eftersom Wall Street nu gjorde ännu större pengar på att paketera, sälja och skyffla runt USA:s växande skulder. Även detta förmodade jag var ohållbart. Jag trodde att jag skrev en tidsskildring om 1980-talet i usa, då ett stort land tappade sitt ekonomiska förstånd. Jag väntade mig att framtida läsare skulle förfäras av att Salomon Brothers vd, John Gutfreund, 1986 hade tjänat 3,1 miljoner dollar när han körde företaget i botten. Jag väntade mig att de förundrat skulle tappa hakan av historien om Howie Rubin, Salomons bostadsobligationshandlare, som just hade gått över till Merrill Lynch och genast förlorat 250 miljoner dollar. Jag väntade mig att de skulle bli chockade av att vd:ar på Wall Street på den tiden hade en ytterst vag uppfattning om de komplicerade risker som deras obligationshandlare hanterade.

Det var ungefär så jag hade tänkt mig att det skulle bli. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att den framtida läsaren skulle kunna se tillbaka på något av detta eller på min speciella erfarenhet och säga: ”Vad lustigt!” Så oskyldigt! Inte för ett ögonblick misstänkte jag att det finansiella 1980-talet skulle fortsätta i hela två årtionden till eller att nyansskillnaden mellan Wall Street och det vanliga ekonomiska livet skulle växa till en väsensskillnad. Att en enda obligationshandlare skulle kunna tjäna 47 miljoner dollar om året och ändå känna sig lurad. Att bostadsobligationsmarknaden, som hade uppfunnits på Salomon Brothers avdelning för värdepappershandel och från början verkat vara en bra idé, skulle leda till historiens mest renodlat finansiella katastrof. Att exakt tjugo år efter att Howie Rubin blev ett svart får i familjen efter att ha förlorat 250 miljoner dollar skulle en annan bostadsobligationshandlare som också hette Howie, inne på Morgan Stanley, förlora 9 miljarder dollar på en enda obligationsaffär och förbli i stort sett okänd, eftersom nästan ingen utanför en trängre krets på Morgan Stanley någonsin hade hört talas om vad han hade gjort eller varför.

När jag satte mig ned för att skriva min första bok hade jag inget storslaget syfte förutom att berätta vad jag ansåg vara en märkvärdig historia. Om någon hade hällt i mig några drinkar och så frågat vilken effekt boken skulle ha på världen skulle jag nog ha sagt något i stil med ”Jag hoppas att studenter som ska välja livsbana kommer att läsa den och inse att det är dumt att förfalska saker och ting; så kan de bli kvitt sin lust eller minsta gnutta intresse för att bli finansmän.” Jag hoppades att någon riktigt klyftig student på Ohio State University som egentligen ville bli oceanograf skulle läsa min bok, rata erbjudandet från Goldman Sachs, och dra till sjöss.

På något sätt gick budskapet till stor del förlorat. Sex månader efter att Bluffpoker utkommit översvämmades jag av brev från studenter på Ohio State University som ville veta om jag hade fler hemligheter om Wall Street att dela med mig av. De hade läst min bok som en instruktionsbok för blivande finansmän.

Under de två årtionden som gått sedan jag lämnade Wall Street har jag bara väntat på att detta finanscentrum i den form jag lärt känna det skulle gå under. De skandalösa bonusarna, den ändlösa paraden av skurkaktiga finansmän, skandalen som sänkte Drexel Burnham, skandalen som krossade John Gutfreund och gjorde slut på Salomon Brothers, krisen som följde kollapsen på min gamle chef John Meriwethers Long-Term Capital Management-bolag och sedan it-bubblan: Gång på gång misskrediterades hela finansystemet ur någon bestämd aspekt. Ändå fortsatte Wall Street-bankerna som var systemets centrum att bara växa, tillsammans med de penningsummor det delade ut åt tjugosexåringar för att de skulle utföra uppgifter utan någon uppenbar samhällsnytta. Den amerikanska ungdomen gjorde aldrig uppror mot penningkulturen. Varför besvära sig med att vända upp och ner på dina föräldrars värld när du kan köpa den och sälja den bit för bit?

Det kom till en punkt där jag slutade vänta. Den skandal eller omsvängning, stark nog att välta systemet, som jag hade väntat mig, kom aldrig.

Så kom Meredith Whitney med nyheter. Whitney var en okänd finansanalytiker vid ett okänt finansföretag, Oppenheimer & Co, som den 31 oktober 2007 upphörde att vara okänt. Den dagen förutsade hon att konglomeratet Citigroup skulle behöva minska sina utdelningar eller gå bankrutt eftersom de hade misskött sina affärer. Det är aldrig helt klart vad som orsakar vad en viss dag på aktiemarknaden, men det var rätt klart att Meredith Whitney den 31 oktober fick marknaden för finansaktier att krascha. I slutet av den börsdagen hade en kvinna, som nästan ingen hade hört talas om och som hade kunnat avfärdas som en nolla, hyvlat ner Citigroups aktier med 8 procent och hela den amerikanska aktiemarknaden med 390 miljarder dollar. Fyra dagar senare avgick Citigroups vd Chuck Prince. Två veckor senare skar Citigroup ned sina utdelningar.

Från det ögonblicket blev Meredith Whitney en person som man lyssnade till. Hennes budskap var klart: Om ni vill veta vad de där Wall Street-bolagen är värda, ta er en närgången titt på de där skräptillgångarna de skaffat sig med lånade pengar och försök föreställa er hur mycket de skulle inbringa på en brand-rea. De stora horderna av högt avlönad personal i dessa bolag var enligt henne inte värda någonting. Under hela 2008 bemötte hon bankirernas och mäklarnas påståenden att de hade lagt sina problem bakom sig med en nedskrivning av någon tillgångs värde eller en kapitalförstärkning med sitt eget påstående: Ni har fel. Ni inser fortfarande inte hur kraftigt ni har misskött era affärer. Ni har fortfarande inte redovisat förluster på miljardtals dollar i bostadsobligationer byggda på subprimelån. Värdet av era pappersinnehav är lika illusoriskt som värdet av er personal. Rivaler anklagade Whitney för att vara överskattad; bloggare anklagade henne för att bara ha haft tur. Vad hon sa var i huvudsak rätt. Men det stämmer att hon delvis bara gissade. Hon kunde på inga villkor ha vetat vad som skulle hända med dessa Wall Street-företag eller ens hur omfattande deras förluster på bostadsobligationsmarknaden var. Deras egna verkställande direktörer visste det inte. ”Antingen det eller också är de alla lögnare”, sa hon, ”men jag antar att de helt enkelt inte vet”.

Naturligtvis var det inte Meredith Whitney som sänkte Wall Street. Hon råkade bara vara den som tydligast och mest högljutt uttryckte en uppfattning som visade sig betydligt mer uppviglande mot samhällsordningen än exempelvis många kampanjer anförda av olika åklagare i New York mot korruptionen på Wall Street. Om skandaler skulle kunna fälla de stora investeringsbankerna på Wall Street skulle de ha försvunnit för länge sedan. Den här kvinnan sa inte att bankirerna på Wall Street var korrupta. Hon sa att de var korkade. De här människorna som hade till yrke att allokera kapital visste uppenbarligen inte ens hur de skulle sköta sina egna pengar.

Jag måste medge att jag ibland slogs av tanken att om jag bara hängt kvar på Wall Street var detta det slags katastrof som jag skulle ha kunnat skapa. Figurerna i centrum av Citigroups röra var samma personer som jag hade arbetat med på Salomon Brothers; några av dem hade varit mina trainee-kompisar på Salomon Brothers. En dag kunde jag inte bärga mig utan ringde up Meredith Whitney. Det var i mars 2008, kort före fallissemanget i Bear Sterns, när utgången fortfarande var oviss. Jag tänkte att om hon har rätt kunde detta verkligen vara det ögonblick då finansvärlden förpassades tillbaka till den låda som den smet ut ifrån i början av 1980-talet. Jag var nyfiken på att höra om hon förstod detta men också på var denna unga kvinna, som sänkte aktiemarknaden varje gång hon öppnade munnen, kom ifrån.

Hon hade kommit till Wall Street 1994 efter att ha studerat vid Brownuniversitetets engelska fakultet. ”Jag kom till New York och visste inte ens vad forskning var för något”, sa hon. Hon skulle hamna på Oppenheimer & Co, där hon dessutom hade den otroliga turen att bli utbildad av en man som inte bara hjälpte henne att komma igång med karriären utan också gav henne en världsåskådning. Han hette Steve Eisman, sa hon. ”När jag hade gjort min kommentar om Citigroup”, fortsatte hon, ”var en av de bästa saker som hände att Steve ringde och berättade hur stolt han var över mig”. Eftersom jag aldrig hade hört talas om Steve Eisman sa det mig ingenting.

Men sedan läste jag nyheten att John Paulson, chef för en föga känd hedgefond i New York, hade tjänat 20 miljarder dollar åt sina investerare och nära 4 miljarder dollar åt sig själv. Det var mera än någon någonsin tjänat så snabbt på Wall Street. Dessutom hade han gjort det genom vadhållning mot exakt samma bostadsobligationer som nu höll på att sänka Citigroup och alla andra investeringsbanker på Wall Street. Dessa banker fungerar som casinon i Las Vegas: de sätter oddsen. Kunden som spelar nollsummespel mot dem kan vinna då och då men aldrig systematiskt och aldrig så spektakulärt att han ruinerar casinot. Ändå hade John Paulson varit en kund på Wall Street. Han var spegelbilden av den inkompetens som Meredith Whitney blev berömd genom att peka ut. Casinot hade felbedömt, och det grovt, oddsen i sitt eget spel, och det hade åtminstone en person upptäckt. Jag ringde Whitney igen för att fråga henne, som jag frågade andra, om hon visste någon som hade förutsett jordskredet för bostadsobligationer och föresatt sig att tjäna en förmögenhet på det. Vem mer hade upptäckt, innan casinot fattade galoppen, att roulettehjulet hade blivit förutsägbart? Vem mer inne i den moderna finansvärldens svarta låda hade förstått bristerna i maskineriet?

Det var i slutet av 2008. Vid det laget fanns det en lång och växande lista över experter som påstod sig ha förutsagt katastrofen men en betydligt kortare över dem som faktiskt hade gjort det. Av dem var det ännu färre som hade vågat satsa pengar på sin vision. Det är inte lätt att stå emot en masshysteri – att tro att det mesta av finansnyheterna är fel, att de viktigaste personerna i finansvärlden antingen ljuger eller är lurade – utan att vara galen. Whitney rabblade upp en lista med ett halvdussin namn, främst investerare som hon personligen varit rådgivare åt. I mitten fanns John Paulson och i toppen Steve Eisman.

Copyright 2010: Michael Lewis

Översättning: Stefan Lindgren

Utdrag publicerat med tillstånd från svenska förlaget Reverb.

Vinn boken: tävla här!