För våra lyssnare på FRA

– Hej kompis terrorist.

– Tjena, har du några attentant på gång?

– Visst serru – värsta fett-terrorismen.

– Vad bra, då ses vi i kväll kvart över nio vid Berras korvmoj i protest mot att griskött används i grillkorven.

– Och mot hela dj-vla köttsamhället, vi ska rädda djuren. Fram för veganer!

– Det blir värsta brasan. Glöm inte bensinbomberna.

– Vi ses!

Nu är tanken att att grabbarna på FRA, Försvarets Radioanstalt, har suttit och lyssnat och tänkt, ”aha, här planeras ett terrordåd, det måste vi förhindra, vi sticker till Berras korvkiosk och haffar busarna”.

I så fall fungerar det ju som det ska. Berra slipper få sin affärsverksamhet sprängd och två terrorister hamnar i finkan. Det civila samhället har skyddats från skadegörelse och allmänfarlig verksamhet som hotat både egendom och liv.

Vi får veta att det kallas trygghetssystem och det verkar onekligen bra med trygghet, man måste kunna köpa en grillad med mos utan att bli sprängd i bitar.

Det är samma förvandlingsnummer i språket som sker när SL går ut i affischkampanj och gör reklam för alla sina nya ”trygghetskameror” i tåg och på perronger.

Vi behöver återkalla de riktiga orden.

Kalla det inte trygghetssystem – det är ett AVLYSSNINGSSYSTEM!

Kalla det inte trygghetskamera – det är en ÖVERVAKNINGSKAMERA!

Och nu när vi vet vad vi talar om, på riktigt, kan den relevanta frågan ställas.

Blir vi tryggare av fler övervakningskameror och av att staten lyssnar på all teletrafik och internettrafik som går över landets gränser?

Nu på onsdag röstar riksdagen om ett nytt förslag som ska ge FRA möjlighet att lyssna på alla kommunikation över mobil och mail som vi i Sverige har över våra gränser. Syftet är förstås gott, vi ska bli tryggare och kunna förhindra terrorism.

Men det är mycket elände som har införts i kraft av goda föresatser. Nu tycks det hända igen.

Man måste ifrågasätta de förmenta banden mellan att lösa terrorism och tråla in all kommunikation utan att det finns den minsta misstanke om brott. Hur verkningsfullt är avlyssningsinstrumentet i sak för att hitta de fula fiskarna? Jag har aldrig varit terrorist, men jag kan tänka mig att de snabbt inser att de ska anpassa språk och kommunikation till det nya ”trygghetssystemen” när de vet att vissa ord, fraser och IP-adresser scannas.

Även i dag kan mobiltrafiken avlyssnas, men då måste det finns misstanke om brott och domstolen ska ge sitt tillstånd. Det är bra och har fungerat effektivt för att kartlägga eller förhindra allvarlig brottslighet. En fördel är då också att terroristen faktiskt inte vet om han är avlyssnad eller ej. Med det nya systemet med devisen ”vi lyssnar på alla alltid”, så inser även den mest kognitivt nedsatta terroristen att han måste vara försiktig med att ge elektroniska spår efter sig. FRA får därmed lyssna på alla oss andra, men missar de viktigaste samtalen.

Under kalla kriget lyssnade spionorganisationerna på varandra. I dag riktar sig avlyssningen mot medborgarna.

Tryggare kan ingen vara. Vi ingår alla i statens barnaskara.

Jag vill istället lyfta fram paradoxen i det ökade trygghets- och säkerhetstänkandet.

På kort sikt kan alltid en övervaknings- eller avlyssningsåtgärd försvaras. Bevisligen ser kameran på tunnelbanan mer och onekligen kan teletrafiken innehålla ett och annat terrorord. Men all denna satsning på ”trygghetssystem” riskerar att sammantaget skapa ett samhälle av mindre trygghet på längre sikt. När vi upptäcker att det inte blev så mycket mer trygghet av alla åtgärder, blir slutsatsen lätt att det var för lite kameror och avlyssning. Vi såg eller hörde för lite – om vi bara ökar trygghetssystemen ännu mer, blir det nog bra. Och så binder vi upp samhället i en dysfunktionell spiral av nya trygghetsågärder som skapar otrygghet, som måste lösas med ännu mer avlyssning och övervakning.

Ett samhälle av trygghet och tillit kan vi inte köpa för avlyssningspengar. Istället måste vi gå en mycket mera mödosam väg, genom att bygga relationer och nätverk och att utveckla kunskap om hur brottslighet och terroism uppstår för att identifiera problemen på ett mycket tidigare stadium. Det sker bäst i det öppna och fria samhället. Paradoxalt nog kan ökad frihet också leda till ökad trygghet.