Stones rullar ut på bioduken

Shine a light. Så heter Martin Scorseses nya konsertfilm med The Rolling Stones. Inspelad under två kvällar på The Beacon Theater i New York, med kamerorna tätt inpå Mick och gubbsen. Och med lite arkivmaterial insprängt.

Förra veckan var det galapremiär i London med idel välkända ansikten. Även i Stockholm hölls en galavisning på ombyggda biografen Rival i onsdags.

På gästlistan fanns rockers från band som Backyard Babies, Sahara Hotnights, The Hellacopters, The Soundtrack Of Our Lives, Mustasch, Infinite Mass, Caesars, Weeping Willows, Melody Club och Hanoi Rocks. Men även folk från det äldre gardet, som Robban Broberg, Mats Ronander, Marie Fredriksson – och Richard Herrey!

Annars var det fullt med något som kallas för ”tv-profiler” och ”före detta Idol” på gästlistan. Kanske passar det bra.

För det är ju Rolling Stones anno 2008 så det är ju inte något revolutionerande vi serveras. Men att Stenåldersmännen skulle behöva lägga av bara för att de är gamla, det köper jag inte. Kan deras förebilder inom blues och soul så får väl Stones rulla på, med eller utan rollator.

Samtidigt kommer jag inte från känslan av att det är AB Nanker-Phelge som är i farten. Nanker-Phelge? Ja, det är pseudonymen Stones använde på 60-talet när de spelade in låtar de skrivit gemensamt.

Trots att Stones rockar på bra och har sin karakteristiska, unika stil så ligger det en air av business-känsla över det hela. Den slipade affärsmannen och diplomaten Mick Jagger tar emot forne USA-presidenten Bill Clinton med familj och låter honom också påannonsera en av konserterna. Det är ju trots allt Clintons 60-årsdag.

Keith, däremot, struttar omkring och agerar det stora barnet. Jo, det är ju det han får betalt för och den image han fortsätter vårda.

Han är också den varmhjärtade musikälskaren. När bluesgitarristen Buddy Guy gästar på Champagne and reefer bränner det till mer än kanske någonsin under hela filmen. Det går riktigt att ta på Keiths glädje över Buddy Guys elektrifierande gitarrspel och sång. Efteråt ger han Buddy en av sina gitarrer, något Keith sällan gör.

Jack White – White Stripes-sångaren alltså, inte skämtaren från bio – gör också bra ifrån sig i Loving cup. Men när Christina Aguilera kommer upp på scen för att sjunga duett i Live with me känns det som AB Boring Stones. Som om någon från gästlistans ”före detta Idol” vunnit en tävling.

Två kvällar senare går jag på Gearclub och avnjuter The Black Lips. Ett skränigt och bångstyrigt band från dagens garagerockunderjord, med ett sound som ibland närmar sig Paint it, black. Och som kör Stones-favoriten Chuck Berry som extranummer! Too much monkey business, om ni undrar.

Då får jag de verkliga rock´n´roll-kickarna den här veckan. Även om det är så mycket folk på den trånga klubben att jag inte ser medlemmarnas ansikten lika tydligt som Keiths rynkor på den stora bioduken.

Fotnot: I dag meddelar skivbolagsjätten Universal och The Rolling Stones att de gör gemensam sak med YouTube. Nu lanseras nämligen videodelarsajtens nya nöjeskanal Living Legends. Intresserade kan filma sig själva och ladda upp frågor som Keith och Mick sedan väljer. De mest intressanta besvaras och läggs ut om några veckor.

Nya skivor:

Moby: Last night (Mute/EMI)

New York-bon – han är granne med David Bowie – sammanfattar sina intryck av ett ständigt klubbande i Det Stora Äpplet. Disco, Hi-NRG, house, balearic, triphop, techno, mindre Moby-sång än vanligt, gästartister som Grandmaster Caz och så ett sjok med ambient-post-fest-musik på slutet. Allt resulterar i Mobys kanske mest sammanhållna album på länge. Även om det inte kommer att sälja lika bra som genombrottet Play – skivan där alla låtar hamnade i reklamfimer – så soliderar albumet ändå Mobys position.

Sad Day For Puppets: Just like a ghost EP (Haha Fonogram)

Med influenser från Mazzy Starr, The Jesus & Mary Chain och diverse brittiska band i den så kallade shoegaze-genren gör svenska Sad Day For Puppets en bergsäkert stilsäker debut som inte bara imiterar eventuella föregångare utan direkt placerar gruppen i en internationell tätposition inom en musikstil som vunnit nytt gehör hos en publik som bara växer och växer.

Sångerskorna Anna och Annika Eklund står stadigt framför manliga bandkamrater som låter ett My Bloody Valentine utan själens Grand Canyon i ett tvångsmässigt Google Maps.

Just like a ghost är okonstlat bra och det är inte alls konstigt att utlandet rycker i Sad Day For Puppets just nu. Det här bandet övertygar.

Blue Sky Forever:
One (Rootsy/Border)

Göteborgsduon Blue Sky Forever släpper sitt debutalbum. Duon består av låtskrivaren, sångaren och gitarristen Lars Norén samt producenten och multiinstrumentalisten Tomas Larsson. Den senare känner somliga igen från bandet Pilgrim. Blue Sky Forevers influenser sträcker sig över ett brett spektra, från USA-hjältar som Carter Family, Johnny Cash, Bob Dylan och annan amerikansk rotmusik till skandinavisk visa.

Rolig kuriosa är att radiobekantingen Åsa Gustafsson gästar på munspel. One är ett lyckat album som inte skäms för att visa upp en mogen, avslappnad, trendbefriad musik.

Ulf ”M” Andersson: It´s about time (Rootsy/Border)

Good-time-and-some-bad-times-too-musik med Ulf »Masken« Andersson som med stöd av kompkompisarna i Wild Bunch sent omsider släpper sitt första soloalbum. Lyssnaren bjuds en trygg blandning av gammeldags rock ’n’ roll, svängig blues och steel-armerad country. Andersson var under 1960-talet en av sångarna och därtill trummis i gruppen Gonks som brukade härja fritt i Malmö på den tiden.

Som Rune Häger så träffande beskriver Ulf ”Masken” Andersson i cd-omslagstexten är Delbert McClinton en god referens – om nu svenskarna bara kunde lära sig vem den storheten är. Låtarna är lånade av nämnde McClinton men även av namn som Charlie Rich och Karen Staley.