Skivfönstret slår igen

50 procent på allt. I annonsen på Skivfönstrets hemsida gråter David Bowies figur Aladdin Sane.

En härdad skivkonsument är skeptisk. 50 procent. Det blir ju ungefär samma pris som på skivbörsarna, där färska skivor ofta finns till just det priset.

Men det är klart att jag ska gå och titta. Ett av Sveriges mest anrika, ännu överlevande, skivaffärskoncept går ju i graven.

Skivfönstret har i dag tre butiker. Två i Stockholm, varav huvudbutiken ligger längst ner på Götgatan, vid Skanstull. Om ni varit där så minns ni. Det sitter handskrivna lappar med rekommendationer lite överallt. Varvat med urklippta recensioner.

Den andra huvudstadsbutiken finns i shoppingkomplexet Fältöversten. Och så finns det en butik i Nynäshamn som är fristående men ändå hänger ihop på många sätt.

Nu säljs hela klabbet ut för halva priset. Naturligtvis går jag direkt till skyltfönstret på Fältöversten-butiken där exklusiva utgåvor, boxar och dvd-godbitar står. De där utgåvorna man suktat efter sådär lite lagom men väntat med för att plånboken hållit en på halster.

Det är blandade känslor som far genom kroppen när jag står i den trånga butiken som blir varmare och varmare ju fler musikintresserade som trängs bland hyllraderna. Skitkul att fynda, för det är inte bara vanliga Statoilskivor och karaoke-dvd härinne utan också många fina utgåvor i bokform i begränsad upplaga och sånt. Men det hela känns också en smula sorgligt för att den fysiska kontakten med själva produkten håller på att försvinna.

Creation Records grundare Alan McGee sa en gång något i stil med att sörja cd-skivor är som att vara nostalgisk över kondomer.

Jag tycker att det räcker att titta på utgåvorna med Squarepusher och Amiina. Eller till och med de där sistasucken-specialedition-utgåvorna av klassiska och halvklassiska album som multibolagen just nu vräker ut.

Det räcker för att inse att det ändå finns en estetisk nivå kvar i designelementet kring musikutgivningen. Något som tilltalar. Till och med när Universal och EMI månglar ut Dexy´s Midnight Runners och Blondie på nytt.

Skivbutiker är inte bara själva produkterna, skivorna. Nej, här är man tvungen att nöta armbågarna mot andra levande varelser också. Fast just det kanske inte alltid är A1 on the jukebox.

Här finns de obligatoriska originalen – och då menar jag inte förstapressningar av gammal psych. Eller så är det exakt det jag menar. (Shit, det där var lite för skivsamlarnördigt.) Ni vet, herrar med jagad blick och lite ovårdat yttre.

Här finns också damen med pepitarutig dragvagn, ämnad för livsmedelsaffären snarare än Skivfönstret. Fast hon kanske fattat någon detalj i Morrisseylåten Shoplifters of the world unite som jag aldrig greppat.

Och så finns här Dylansamlarna och bluesgubbarna. Och så har vi den unga indiestudenttjejen som ska ha The Jesus and Mary Chain på världens billigaste cd, för hon läste om dem i ett gammal nummer av Pop som hon köpte för en tia på Stadsmissionen. Och så technokillen som inget hittar, för allt redan är så förbaskat utplockat.

För är det något Skivfönstrets utförsäljning visar är det att folk är intresserade av skivor. Fortfarande. Även om det uteslutande är de osexiga laserfrisbees som vi kallar cd som säljs i buitiken. Okej, det finns en tiotummare – eller snarare flera stycken av samma titel – på vinyl med Paul Weller men den är det ingen som köper. Pet Shop Boys-tolvan har dock försvunnit sedan i går.

En dam kliver in i butiken och frågar efter en skiva. Nesto, som driver butiken i några dagar till, svarar att de ska stänga för gott.

– Är det den nya värden? frågar damen.

Nej, det är den nya världen, tänker jag tyst för mig själv.

Allt medan jag fingrar på några Babyshambles-singlar. Ni vet, två olika utgåvor med samma huvudlåt och så disparata ”B-sidor” för att få folk att köpa fler exemplar av samma titel. Funkar bra. Jag tar dem, så anal är jag.

Det går fortfarande att fynda. Jens bakom kassan sträcker till mig en box om 13 cd. Mindrocker heter den och samlar ihop en serie med gammal obskyr garagerock från sextitalet och går för flera tusen på nätet. 575 spänn och den är min. Ingen har varit intresserad av att köpa boxen till fullpris.

Jens är en av flera ingredienser i Skivfönstretbesöket som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Nyligen fick Annika Norlins projekt Säkert! – där Jens är musiker – två grammisar. Några dagar senare står samme Jens och delar ut skivor till halva priset när en av branschens mer musikvänliga och insatta institutioner klappar igen.

Jag hinner inte mer än reflektera över detta innan en annan i personalen kommer bärandes på en brun pappkartong fylld med halvtrasiga, genomskinliga cd-fodral. Det ser ut som om han är en del i en begravningprocession.

När jag återvänder till butiken i dag står en medelålders man från SVT med en g-i-g-a-n-t-i-n-s-k tv-kamera över axeln. Han sveper runt i butiken och filmar ställen och raderna med cd-skivor.

Jag hör Nesto fråga honom om det ska sändas i kväll.

– Nej, svarar STV:s kameraman. Det är till senare.

Jo jo, det är alltid bra att ha arkivmaterial över utdöende företeelser.

Jag kan nästan höra den käcka kommentatorrösten från SF-Journalen från anno dazumal:

”Se hur de svenska medborgarna fortfarande köpa fysiska produkter när de skola avnjuta de melodier som bedåra för dagen…”

Fotnot: När jag ringer till Skivfönstret i Nynäshamn, som har en enskild ägare i Stefan Grönlund, nås jag av beskedet att den butiken går bättre än tidigare. I november 2007 ökade försäljningen med 20.000 kronor jämfört med samma månad året innan.

– Det är många unga människor som kommer in och de köper sånt som The Doors. Lite skamset säger de att de laddat ner tidigare men att det inte är något värde i de skivorna. De vill ha riktiga skivor med omslag och allt, säger Stefan Grönlund.

På Skivfönstret i huvudstaden pratas det om att eventuellt öppna en butik i Hornstull, i området där Mickes Skivor har två välbekanta skivbörsar och det dessutom finns en dj-inriktad vinylaffär. Men det är bara lösa planer än så länge.