"Sex, missbruk och våld på Carnegie"

Black Box Publishing är det bokförlag som gett ut ”Ondskans herrar”. Bonniers bokförlag tackade nej.

– Boken är till stora delar baserad på verkligheten, men att kalla det en nyckelroman vore att ta i, säger Black Box förläggare Stefan Eichenholz.

I boken använder Adamovic aliasnamn på allt och alla, men det är uppenbart att det är Carnegie boken handlar om. Carnegies informationschef Andreas Koch har sagt att boken är en ”partsinlaga”, vilket kan tolkas som en bekräftelse på att den har med Carnegie att göra.

Redan tidigt i boken får läsaren inblick i att Adamovic hjälpt Carnegies handlare ”Jonny” att komma till rätta med alkoholism och kokainmissbruk.

Jonny hade ertappats med att använda pulver under företagets resa till Marbella tidigt hösten 2006. Han brukade dricka mycket och ofta vara bakfull på jobbet och satt och sjöng.

Carnegie hade enligt Adamovic för vana att låta kockarna ställa fram Coca-Cola på torsdagsmorgnarna, för att så många anställda då var bakfulla.

Adamovic skriver om Carnegies ”ökända utekvällar” där firman bekostar notan och kunderna festar loss. Nästa dag sitter halva avdelningen bakfull på jobbet och är helt slut. Och det flera gånger i veckan.

– Härligt produktivt, skriver Adamovic.

Han anser i boken att Carnegie inte hade bra chefer som byggde upp bra stämning bland de anställda , ”men något firman däremot var bra på var däremot fester, supande, champagnesprutning och bordeller” skriver Adamovic.

En konferensresa med personalen gick till Island där de anställda spårade ur. Adamovic själv hade tröttnat på att supa skallen i bitar och jaga kvinnor i främmande städer ”när fruarna var hemma med barnen”.

Adamovic fick order av sin chef Dick att beställa in så mycket champagne han orkade.

– Aktieägarna betalar hälften vet du! sa Dick varpå Adamovic beställde in femtio flaskor Cristal och Dompa.

Alla blev nästan illamående av anklever och tryffel, och gick vidare till en nattklubb, för att senare dra vidare till en strippklubb nere vid hamnen. En del drog vidare till en bordell.

Senare upptäcktes i ett hotellrummen, att Carnegies anställde Folke låg i sängen med ett tiotal kvinnor från Kambodja.

– Har du båtflyktingförläggning hos dig, sa en kollega som knackade på och ”tog tillfället i akt att även han förlusta sig lite”.

På en annan resa till Marbella serverades drinkar och champagne från klockan 11, och de flesta som skulle lyssna på ett föredrag var så berusade att de satt och sov.

Jonny var så full att han höll på att välta bardisken.

Kvällen därpå bjöds på drinkar och ”drinkbordshoror” dansade för männen mot att de fick dricka gratis.

Senare på en strippklubb tog Jonny med sig en kvinna till en kollegas hotellrum där flera andra anställda från Carnegie mötte upp.

Jonny hade beställt pulver och hällde upp vad som nästan blev ”ett berg” på soffbordet.

Flera av kollegorna flockades kring pulvret ”och tillsammans drog de några linor”, skriver Adamovic.

Samtidigt satt en annan kollega i morgonrock framme vid tv:n och masturberade framför betalporr på tv:n.

– Det var finans på hög nivå, skriver Adamovic i sin bok.

Senare på morgonen hade ”morgonrocken” gått till hotellfoajén och bett om en taxi till en bordell.

En annan gång hade Carnegie-folket åkt till Irland.

Där spydde Jonny ner hela bardisken och medan en annan anställd återigen slagit rekord i supande innan han däckat.

Adamovics chef Dick hade druckit så mycket Cristal-champagne han orkade, och en av de andra hittade två thailändskor som han tog med sig upp på rummet.

En riktig grabbkultur beskrivs ha gällt på tradingavdelningen när Adamovic började där. Den enda kvinnan, ”Kajsa”, blir sexmobbad av killarna tills hon blir helt knäckt.

Språket i handlarrummet var ofta grovt och ”att skrika könsord tycktes vara en del av verksamheten”, skriver Adamovic.

Killarna vid mäklarbordet skojade om vilka killar Kajsa haft sex med. Till slut vände hon sig till Adamovic som tog ett snack med killarna. Efter det började de kalla henne för ”dolken”.

Carnegie satsade enligt Adamovic inte på de anställdas familjeliv. Många anställda hade skilt sig och ”tog inte sällan sin tillflykt till strippklubbar och bordeller”. ”Där behövdes ingen charm, pengar köpte allt”, skriver Adamovic.

Carnegie hade anställt en före detta medlem i legosoldattruppen ”Främlingslegionen” som säkerhetschef. Han dök upp tillsammans med personalchefen på förstutrappen där hemma om man fick sparken, vilket skrämde Adamovic.

Chefen ”Peder” tog en gång in handlaren ”Niklas” i ett enskilt rum. Niklas hade tidigare pratat med Adamovic om den dåliga stämningen på firman.

Plötsligt tryckte Peder upp Niklas mot väggen med vild blick.

– Nu ska du berätta exakt vad du snackade med honom om, sa Peder och angav att allt var inspelat.

Niklas var överraskad över tillgreppet, eftersom Carnegie-ledningen annars brukade köra med ”psykisk terror” mot de anställda.

Vid ett tillfälle hade Peder kommit till handlarrummet och talat inför alla.

– Det är någon här inne som golar, sa han och angav att firman gjorde allt för att hitta vem.

Att skvallra om Carnegie gör ingen ostraffat hade Peder sagt, och varnat folk för att tänka sig för ”jävligt noga”.

Carnegies vd Stig Vilhelmson presenteras i boken som ”Jan” som tog makten i Carnegie efter att ha vunnit maktkampen mot förre vd:n Karin Forseke som i boken kallas ”Kitty”.

Vilhelmson beskrivs som en inkompetent latmask som helst vill spela golf, och inkassera sin bonus från vinsterna som de anställda genererar.

Vilhelmson vill enligt boken att Adamovic ska hjälpa honom och styrelsen med insideraffärer, vilket Adamovic inte vill.

Vilhelmson och hans bekanta hade enligt Adamovic hållit på med detta i tio år, och insiderhandlat i bland annat medicinteknikföretaget Gambros aktie. Inga noteringar hade gjorts om dessa affärer i Carnegies böcker, och pengar förts över till Luxemburg för hemlig direkttransferering till andra konton.

Det första Vilhelmson gör när han tillträder är att ta bort så mycket administration han kan. ”Administrationen är död”, säger han, vilket han senare får äta upp när han sparkas av Finansinspektionen just för att Carnegie haft bristfällig administration som kan övervaka och hålla kontroll på verksamheten.

Bland annat rev Vilhelmson den känsliga ”kinesiska muren” mellan Carnegies analysavdelning och avdelning för rådgivning vid företagsköp. Av etiska skäl brukar dessa avdelningar i banker hållas helt separata.

Vilhelmsons ”hotfulla ledarstil där människors tystnad köptes för pengar om så behövdes, genomsyrade alla avdelningar”.

Under alla år hade Vilhelmson och Carnegie köpt människors tystnad. Han var inte van vid människor ”som inte gav vika inför pressen att behöva sticka ut och blotta sig i den lilla ankdamm där de alla befann sig”, skriver Adamovic.

Som Adamovic beskriver det får Vilhelmson plötsligt infallet att paniksälja firmans tradingportfölj på 50 miljarder kronor till vrakpris.

Adamovic begriper ingenting men antar att ledningen vill försämra resultatet 2007 för att ge stora resultatökningar och bonusar kommande år enligt det nya bonusprogrammet.

Adamovic och två andra handlare utses till syndabockar så att Carnegie motiverar sitt agerande för utomstående. Och även för att Adamovic i början på 2007 svek Carnegie och skulle börja på isländska Straumur-Burdaras. Att gå till en konkurrent var det värsta brottet man kunde göra på Carnegie.

Vilhelmsons mediadrev mot Adamovic gör att Straumur-Burdaras drar åt sig öronen och inte vill anställa Adamovic längre. Han blir arbetslös och får gå till arbetsförmedlingen.

Carnegie vill inte betala ut hans insamlade bonuspengar, som han på Vilhelmsons inrådan lagt i en kapitalförsäkring hos Carnegie.

Förluster på 700 miljoner kronor uppstår vid panikförsäljningen av tradingportföljen, men det värsta av allt är enligt Adamovic de stora vinster Carnegie därmed gick miste om ifall portföljen legat kvar.

Det märkliga är enligt Adamovic att det är Jonny som får ansvaret för att snarast möjligt sälja ut tradingportföljen. När Adamovic och hans två närmaste medarbetare lämnat tradingavdelningen, har Jonny otippat tagit över och baktalar sin förre chef som hjälpte honom med drogmissbruket.

Adamovic förutspådde enligt boken kursraset i Ericsson, och hade sedan länge inriktat portföljen på detta scenario. Han beräknar att portföljen bara en enskild dag skulle tjänat 350-450 miljoner kronor åt Carnegie om den ej avvecklats.

Efter Finansinspektionens granskning framkom att handlarna inte gjort något fel. I stället får Vilhelmson sparken för bristfälliga kontrollrutiner.

Nu förbereds enligt boken en jättestämning mot Vilhelmson i London. Bakom stämningen sägs ligga en utländsk grupp av aktieägare i Carnegie, främst hedgefonder och anglosaxiska fonder.

Hela processen ska enligt Adamovic drivas av en ”Mark Splendid” i London.

Boken avslutas med att Adamovic och hans familj flyger iväg till varmare trakter, där han ska börja på ny kula och sitta och handla efter det mardrömsår de varit med om.

Och enligt uppgift till Realtid.se flyttar familjen Adamovic nu utomlands.

Ian Hammar

ian.hammar@realtid.se

08-545 87 151