Riksbanken kör offpist igen

KPI sjönk till en årstakt på  1.9 procent i januari, vilket var ner från 2,0 procent i december. Den för Riksbankens styrning mer relevanta KPIF, det vill säga exklusive ränteförändringar, sjönk från 2,2 till 2 procent. Tittar vi på kärninflationen, det vill säga rensat för de volatila energipriserna, så är den nu nere på 1,4 procent. Den senare har inte varit uppe på 2,0 procent på två år nu. Det är ändå där som det måste börja röra sig om Riksbanken ska kunna nå sitt inflationsmål.

Men mest anmärkningsvärt är att Riksbankens egen prognos pekade på att inflationen skulle stiga till 2,4 procent. Visserligen kan alla trampa snett en enskild månad, men om vi tittar tillbaka så har Riksbanken trampat fel, överskattat framtida inflation, närmast systematiskt under de senaste tio åren.

Vi ser nu en fortsatt avmattning av den svenska och europeiska ekonomin. Det är allt mera uppenbart att vare sig Riksbanken eller för den delen ECB kommer att nå sina inflationsmål. Och att båda står i praktiken helt utan ammunition att få den att lyfta.

I en komplex verklighet går det knappast att få tydligare bevis på att penningpolitiken inte räcker till för att nå de uppsatta målet om prisstabilitet och en inflation på 2 procent. Sveriges och Europas ekonomier är helt enkelt riggade för att skapa disinflation. Att detta därmed även skulle skapa risk för deflation var inget man tänkte på när man skapade regler för att bekämpa tidigare årtiondens krig mot inflationen.

Lösningen heter en mera expansiv finanspolitik. Det vill säga i det svenska sammanhanget är överskottmålet fullständigt obsolet och rent av destruktivt för den ekonomiska utvecklingen. Inom euroområdet är det lika illa, med  tyskarnas ”Schuldenbremse” som symbol över snedtänket. Att det i Sverige endast ä vänsterfalangen inom socialdemokraterna, de så kallade reformisterna, som driver på om ett avskaffande av överskottsmålet, säger en hel del om det intellektuella höjden in den svenska ekonomiska debatten.

Läs gärna MIT-ekonomen och IMFs förre chefsekonom Olivier Blanchards inlaga i debatten om hur höga statsskulder ett land kan ha; Public Debt and Low Interest Rates.

https://piie.com/commentary/speeches-papers/public-debt-and-low-interest-rates

Eller varför inte min egen husgud  Adair Turners; Case for Monetary Finance https://www.imf.org/external/np/res/seminars/2015/arc/pdf/adair.pdf