Republikaner väljer Obama-vän

Musiken är en viktig beståndsdel i politikernas kampanjer i USA. Med musikens hjälp vill politikerna ge en extra dimension till sitt budskap och sin image.

Utan valsång är politikern strandad.

Så har det varit ända sedan slutet av 1700-talet. Landets allra första president George Washington var populärare än någon av dagens popstjärnor – om vi ska tro historieböckerna. Washington använde sig av en liten trudelutt som kallades God save George Washington. Ja, det var en version av Englands nationalsång.

Och det där går igen än i dag.

Minns bara Bill Clinton. Han använde sig av Fleetwood Macs medryckande hit Don’t stop (Thinking about tomorrow) i kampen om väljarna och det slog väl ut. Två gånger, till och med: 1992 och 1996.

Kanske inte så fantasifullt men varför ändra ett vinnande team, som redan de gamla grekerna sa när den defensiva fotbollen uppfanns.

Fantasi, ja. Presidentkandidaterna är inte direkt kända för att använda så mycket av den varan när de väljer kampanjlåtar. Och ibland blir låtvalen katastrofala rent textmässigt när kandidaterna inte varit uppmärksamma på vad vokalisten sjunger om.

Flanellskjorteklädde rotrockaren John Mellencamp har på senare tid fått stå ut med att McCain använt sig av hans låt Pink houses, men uttryckte sina invändningar och fick ett slut på det hela. Pink Houses har dessutom en text om missade möjliogheter och annat negativt, så det är knappast en lämplig låt i sammanhanget. Dessutom har Mellencamp framträtt till stöd för både Baracka Obama och John Edwards, så McCain var helt ute och cyklade där.

I år har republikanen Mitt Romney valt att använda Journeys smöriga Don’t stop believing och Bachman Turner Overdrives medryckande hit You ain’t seen nothing yet. Romneys republikanske konkurrent John McCain har kört hårt med Chuck Berrys rockklassiker Johnny B. Goode (såklart, med den refrängen) och inga mindre än ABBA:s Take a chance on me.

Från ABBA-lägret kom dock signaler om att det senare låtvalet inte var så lämpligt. John McCain skämtade till det med uttalanden om att det kunda föreligga risk för försämrade relationer mellan USA och Sverige om han använde sig av ABBA-musik.

John McCains ABBA-beundran har gått så långt att han på Sveriges nationaldag intervjuades av en lokal radiostation i hans delstat och talade ut om sin i vissa kretsar bespottade musiksmak. Republikanen brukar ladda upp inför sina framträdanden med att pumpa ABBA på hög volym.

Att andra ser snett på hans osofistikerade musiksmak verkar McCain inte bry sig om, och efter att musikalen Mama Mia! gjort succé känner han tydligen att han kan säga Thank you for the music utan att skämmas.

Men Chuck Berry är inte någon McCain-anhängare. Chucken är glad att det äntligen finns en möjlighet att USA får en svart president i Barack Obama.

Demokraten Hillary Clinton gjorde sak av att låta hennes väljare välja kampanjlåt åt henne. Ett tiotal slagdängor var nominerade – bland annat U2:s Beautiful Day och Rock this Country av Shania Twain. LIte vågat med Bush-kritiserande Dixie Chicks låt Ready to Run också.

Enligt någon tidningsrapport jag läst så ska också Tom Pettys sköna rockpärla American girl ha ljudit ur högtalarna när Clinton varit i farten. Ni vet, låten som The Strokes lånade lite av till sin genombrottslåt Last nite.

Till slut blev det i all fall kanadensiskan Celine Dions svulstiga You and I som fick bli Clintons officiella låt. Att det blev just en kanadensisk artist orsakade ett visst rabalder, så att John McCain fimpade ABBA är kanske inte så konstigt.

Nu har de här låtarna ganska oförargliga texter. Inga tvetydigheter – så vitt jag kan utröna – som så många andra låtar politikerna valt genom åren.

Ronald Reagan bestämde sig 1984 för att blästra Bruce Springsteens då färska Born In The USA under sin återvalskampanj till Vita huset på prärien. Ron kan inte haft någon större pejl på Bossens budskap i låten, med en text som handlar om en allt annat än helnöjd Vietnamveteran.

Springsteen bad kort och gott Reagan sluta använda hans låt. Den gode Ronald kunde väl lika gärna ha valt Born to run och trott att den handlade om att ”run for president”?

Isaac Hayes blev också gramse när hans Soul man nyttjades av Bob Dole i dennes kampanj 1996 – under det putslustiga namnet Dole man.

Och Barack Obama?

Ja, han kommer aldrig att våga. Men nog vore det illa fräckt om han lät högtalarmembranen spricka till tonerna av Funkadelics 70-talsfunkbomb One nation under a groove?

One nation under a groove

Gettin´ down just for the funk of it

One nation and we´re on the move

Nothing can stop us now

Funkadelic, där Clinton faktiskt var medlem. George Clinton i och för sig, men ändå.

Hans andra band hette för övrigt Parliament.

Obama väljer dock att spela U2:s Beautiful day när han äntrar scenerna.

Kanske hoppas han så småningom bli förevigad i sång på samma vis som Martin Luther King i irländarnas låt Pride (In the name of love)?