Realtid.se besöker kommunen utan invånare

– Jag besöker min kommun ett par gånger i veckan, berättar Jean Laparra, när han kör genom skogen, förbi en och annan åkerlapp. Till slut tar Borgmästaren in på en liten grusväg.

Han parkerar framför ett kapell skuggat av höga träd. Vi travar iväg över en träbro till Grande rue. Men ”Storgatan” i Bezonvaux är bara en liten stig, som slingrar utmed en bäck. Bortsett från kyrkobyggnaden finns här inte ett enda hus.

– Jo. Det kan förstås tyckas lite märkligt att styra över en kommun utan några invånare, säger Jean Laparra. Men han tar sitt politiska uppdrag på stort allvar.

Det handlar inte om ett lustigt påfund i ett av Europas mest splittrade länder vad gäller lokalt styre. Av Frankrikes cirka 36.500 kommuner är lejonparten små. Några har bara en handfull invånare. Men Bezonvaux är en av sex byar i nordöstra Frankrike, som är helt folktomma. I år firar man ett sorgligt 90-årsjubileum.

– Här bodde 149 personer före första världskriget, säger Jean Laparra och pekar på en skylt. Där kan man läsa att här fanns två krogar, en tobakshandlare, en handelsbod, ett professionellt tvätteri, flera bönder och några välbärgade personer som levde på räntor. I utkanten av byn låg ett slott. Men de flesta av invånarna flydde hals över huvud i början av 1916. Det var då, som tyskarna bestämde sig för att gå vägen över Verdun, för att senare inta Paris. Men trots ett ihärdigt granatregn kom de inte längre än hit.

Slaget om Verdun pågick i tio månader. Fronten flyttades några hundra meter fram och tillbaka inte mindre än sexton gånger. I december 1916 upphörde det ihärdiga skjutandet.

– Sedan låg fronten kvar en kilometer ovanför byn. Även om det stora slaget var över fortsatte stridigheterna här ända fram tills krigsslutet 1918. Då och då föll en granat, berättar Jean Laparra.

Efter kriget var området norr om Verdun helt ödelagt. Bezonvaux såg ut som ett träsk.

Det enda som fanns kvar av byn var husgrunder, begravda under jordhögar och en och annan svartbränd buske. Men fortfarande 90 år senare existerar kommunen. Jean Laparra är alltså borgmästare och i hans kommunfullmäktige sitter ytterligare två personer.

Bortsett från att han utses av landshövningen och inte genom allmänna val, drivs Bezonvaux, som vilket annat franskt samhälle som helst. Kommunen har en budget med inkomster från olika källor, som jaktarrenden, fastighetsskatt från en lantbrukare, bidrag och donationer.

Jean Laparra har just inlett ett andra mandat på fem år. Han är ålagd att se till att krigsmonumentet, kapellet och terrängen hålls i skick. För besväret får han ett reglementsenligt arvode på tusen kronor i månaden. Trots sina 86 år är den före detta teknikern vid France Telecom oerhört aktiv. Under de senaste åren har han förvandlat sin kommun till ett friluftsmuseum.

– Här bodde grisuppfödaren och här var grisarnas bås, säger han och pekar på några husgrunder, som han har låtit gräva fram. Här och var i terrängen ligger bitar av taggtråd eller några meter sönderskjuten järnvägsräls. I betongplattor spridda över området har borgmästaren gjutit delar av gamla vapen, en sönderskjuten mjölkkanna, porslinsrester…

På några ställen finns bara konturerna av föremål kvar.

– Folk stjäl, säger Jean Laparra och rycker på axlarna. Han stannar till och plockar upp en blypatron och en krukskärva, som ligger utmed stigen.

Det soliga sommarvädret, fågelkvittret från träden och rofullheten här mitt i skogen står i stark kontrast mot det förflutna. I en annan av de folktomma kommunerna, Fleury-devant-Douaumont, pågår däremot full aktivitet. Några trädgårdsarbetare håller på att göra i ordning en ny allé, som snart ska invigas.

I Fleury är Jean Laparras son, Jean-Pierre, borgmästare under samma premisser som sin pappa. Han berättar att det är förbjudet att gräva i området.

– Terrängen är som en enda stor kyrkogård. Marken var så förorenad efter kriget att det först är under de senaste åren, som man har kunnat plantera något annat än granar, säger han och pekar på det otal små kullar, som är en rest från granatregnet.

Hans pappa berättar att man samlade ihop ett och ett halvt ton ammunition i grannkommunen, när man nyligen anlade ett nytt monument över stupade muslimska soldater.

– Då och då hittar man också döda kroppar, säger han.

Exakt hur många soldater som stupade i Verdun vet man inte. Man talar om omkring 700.000 dödade och skadade. Det var inte första världskrigets blodigaste slag.

Men det har blivit en symbol över krigets absurdhet. Under 20-talet bestämde man att de folktomma kommunerna skulle fortsätta att existera, som minnesmärken. Europatanken föddes och här i närheten träffades tiotusentals tyska och franska soldater, som hade slagits mot varandra, för att deklamera ”Aldrig mera krig”.

– Ja, vi vet ju hur det gick sedan, säger Jean-Pierre Laparra.

Men de båda borgmästarna tror att deras kommuner kan bidra till att vi slipper uppleva samma sak igen. De har ett passionerat förhållande till sina små riken och gör allt de kan för att turister ska fortsätta att besöka området, trots att kriget nu ligger så långt tillbaka i tiden.

Flera gånger om året organiserar de ceremonier och fester, där bland annat ättlingar till de forna invånarna deltar. I år firas det extra med tanke på 90-årsjubileet.

– Vår existens är väldigt symbolisk. Idag skyddas vi mot liknande konflikter av EU. Men genom att förklara för yngre generationer hur människor levde här före kriget, hoppas vi att de kommer att kämpa för att inte upprepa historien. Dessutom handlar det förstås om respekt för de döda. Både de som bodde här och de som dog i kriget.