Punken går för stora summor på auktionshus

Ansedda auktionshuset Christie´s har nyss avslutat en auktion med punkprylar från förr. Enkla hiphop-flyers gick för 100.000 kronor – och punkgrupper som Ramones och Sex Pistols står högt i kurs.

Läs mer efter veckans tävling.

Fredagstävling

Tävlingen är nu avgjord. Vinnarna underrättas via mejl. Rätt svar var alternativ 2.

Den har redan hunnit höjas till skyarna, den färska dubbel-CD:n från The Soundtrack Of Our Lives. Göteborgsbandet har träffat rätt i en kreativ åder med sin nya dubbel Communion (Akashic/Warner).

Realtid.se har fem ex som våra läsare får tävla om. Svara bara på frågan och mejla svar till timo.kangas@realtid.se senast onsdagen den 3 december kl 13. Märk mejlet med ”TSOOL” och glöm inte att skicka med din adress.

Tidigare Soundtrack-medlemmen Björn Olsson har gjort en serie soloalbum, men förknippas också starkt med en folkkär svensk artist. Björn Olsson ligger bakom många av artistens låtar.

Vem är det?

1. Stefan Sundström.

X. Olle Ljungström.

2. Håkan Hellström.

Fredagskrönikan

Auktionshuset Christie´s i New York genomförde en historisk auktion i måndags. Temat var punk och rock. Gott om billigt stencilerade flyers för spelningar, många nötta, gamla T-tröjor och liknande.

En del av de över 350 loterna som erbjöds innehöll artefakter från den gängse, aningen mer godkända rockhistorien – John Lennons orgel, Bob Dylans munspel, Bruce Springsteens peruk – men det som stack ut var alla punkrelaterade loter.

Något som en gång betraktades som en dagsslända, som destruktivt och förhatligt har nu höjts upp till nutida kultur. Korta, snabba chocker och energikickar blir – 1, 2, 3 – till förstelande men fortfarande vibrerande museiföremål till de hem som har råd med dem.

Den tidiga punken har nått det där stadiet då det – som helhetsuttryck – betraktas som jämlike med Elvis och mopptopparna från Liverpool.

Christie´s lockade med Vivienne Westwood-designade bondagebrallor, hardcorepunk-tischor, Lou Reed-foton, stencilerade fanzines, Buzzcocks-badges att fästa på punkrockslaget. Det senare ser vi ju för övrigt ofta på Håkan Hellström.

En del av de kreativa själarna som kom fram vid den här tiden har blivit kända namn inom den etablerade konstvärlden och annorstädes. Westwood är ett vedertaget namn inom modevärlden och Black Flag-gitarristen Greg Ginns brorsa Raymond Pettibon en erkänd konstnär.

Bland allt brötbråte på Christies fanns en särskilt sällsynt sjutumssingel med Sex Pistols som en svensk samlare lämnat in till Christie´s. Runt 50.000 kronor var utrop.

Men är människor verkligen beredda att punga ut för punk i dessa recessionstider? Kunde Christie´s utvinna ”cash from chaos” som Pistols-managern Malcolm McLarens mantra löd?

Tja, många som bevistade förhandsvisningen tyckte att priserna var resonabla. Samtidigt var det bara 243 låter som blev sålda.

Bland köparna fanns allt från en byggherre – som köpte Clash-affischer och Patti Smith-poesi – till Hairspray-musikalens kompositör Scott Wittman.

Ett intressant resultat är en bunt om 36 tidiga hiphop-flyers, från sent 70-tal och tidigt 80-tal, som gick för 100.000 kronor – faktiskt högre än punkprylarna. Så är det sällsynt memorabilia också. Som ovan nämnda svenska Pistols-singelägare faktiskt råkar ha skrivit en bok om.

Det dyraste punkrelaterade var stort färgfotografi av Blondie-sirenen Debbie Harry, signerad och med handskrivna textrader från låten One way or another. Den gick för cirka 8 gånger utrop. 56.000 kronor betalade en köpare som tydligen mumlade ”One way or another/I´m gonna getcha/Getcha, getcha, getcha”…

Sex Pistols är ett fortsatt intressant investeringsobjekt, tydligen. Fyra klassiska Pistols-posters från tiden då det begav sig inbringade samma summa som Debbie-fotot. Det är cirka 2-3 gånger över utrop.

En affisch från den berömd konsert med Ramones och The Flamin´ Groovies på Roundhouse i London – den så kallade ”amerikanska invasionen” 1976 – gick för 30.000 kronor, långt över utrop.

Jag noterar dock att flera av mina favoriter inte mötte sitt utrop. Bland annat några slipsar från tiden precis innan prepunk, från Malcolm McLaren och Vivienne Westwoods numera legendariska Londonbutiker.

Och Johan lär ha fått ta hem sin Pistolssingel och låsa in i kassaskåpet igen. That´s yer lot.

Hur det gick med ”Fuck your mother”-tröjan? Jo, denna originaltröja från Westwood/McLaren hade ett urop på 8.000-12.000 kronor men gick för blott 2.000 kronor.

Auktionsförrättaren Tom Lecky sa:

– Jag tror att det är första gången jag har sagt detta här uppe. Faktum är att jag är säker.

Lecky tyckte tydligen det var så roligt att han upprepade titeln ett par gånger.

Hmmm… Lägg till två snabba, korta verser och du har en punklåt.

Fotnot:
Auktionen på Christie´s innehöll saker relaterade till David Bowie, Iggy Pop, Lou Reed, The Velvet Underground, Patti Smith, Richard Hell, Ramones, Television, Blondie, Sex Pistols, The Clash, Buzzcocks, Germs, Black Flag, Fear, Raymond Pettibon, The Dead Boys, Bad Brains, The Damned, Misfits, Devo, New Order, The Cure, The Smiths, Bob Dylan, Joan Baez, Nirvana, Bob Marley, Jimi Hendrix, Beastie Boys, The Beatles, James Brown, Prince, The Rolling Stones, Led Zeppelin, The Who, The Grateful Dead, Andy Warhol, Jean-Michel Basquiat, Bruce Springsteen, Red Hot Chili Peppers, Daniel Johnston och fotografen Mick Rock.

Nya skivor

Christian Walz: The corner (RCA/Sony BMG)

Han har hunnit med en hel del sedan den självbetitlade albumdebuten 1999, Christian Walz. Inte bara i Sverige utan även i Norge, Danmark, Finland, Holand och Belgien. 2005 fick han en svensk Grammis som Årets bästa artist och hans låtar har spelats sönder och samman i radioapparaterna. I fjol turnerade han runt med Flesh Quartet, med vilka han delade på sånginsatserna med andra hyllade artister som Anna Ternheim, Nicolai Dunger och Freddie Wadling förstås. På sina egna skivor gör Walz sin egen slags soul, med utvikningar åt alla möjliga håll men alltid lättillgängligt och poppigt. Han skriver låtarna själv, arrar och producerar – Prince-sjukan kallas det visst.

Greg Weeks:
The hive (Wichita/Bonnier Amigo)

Greg Weeks tar några veckor ledigt från sitt medlemskap i omtalade psych-folk-gruppen Espers och gör en soloplatta. Han släpar in en Mellotron, och får därmed till ett sound som andas mer 60-tal och psykedelia än någonsin. Det ekar av Pink Floyd och djupa skogar och ibland tangerar Greg Weeks nästan de lugnare ögonblicken hos The Soundtrack Of Our Lives. Och hans ödsliga version av Madonnas danshit Bordeline tar bort de flesta markörer från originalet på ett skickligt vis. Feeling från Philadelphia.

Jackson Browne: Time the conqueror (Inside Recordings/Hemifrån)

Jackson Browne driver numera eget skivbolag, Inside Recodrings. Och han fortsätter att kritisera de styrande i USA, att angripa orättvisor och att göra softad mogenmusik. Time the conqueror är Brownes första nya studoplatta sedan 2002 och det är en lite märklig upplevelse att ta del av den här skapelsen. Jackson Browne är musikaliskt lika finslipad och sandpapprad som någonsin en singer-songwriter varit. Allt är trevligt och vänligt – tills du börjar lyssna på texterna där missnöjet pyser över på alla bredder.

Towers Of London: Fizzy pop (Vibrant/Border)

Sångaren Donny Tourette (jodå) har synts i Celebrity big brother på brittisk tv. Kanske inte det bästa draget om man ska ha sin rockarkredd i behåll. Towers Of London verkar dock skita högatkningsfullt i dylikt. Istället klampar de på enligt eget huvud med sin brittiska uppdatering av tidiga Guns N´ Roses möter Generation X:s glampunk och skräpig 70-talsglam. Nu lägger ju Hanoi Rocks, de finska pionjärerna på området, ned så visst öppnas en lucka för Towers Of London.

Los Campesinos!:
We are beautiful, we are doomed (Wichita/Bonnier Amigo)

Andra albumet i år från Los Campesinos! från Wales, home of Tom Jones och Manic Street Preachers. Fast den här septetten minner mer om den gängliga brittiska C-86-popen. Ni vet, den som också kallats allt från anorak till indie. Jämfört med debuten är gruppen inte lika fryntligt skrikiga. Istället koncentrerar den sig på att koka samman en väldigt brittisk dekokt på The Pastes, Pixies, The Wedding Present och band så obskyra att stavningskontrollen får tupjuk.

Ja, just det. Los Campesinos? Jo, det betyder ”bönderna” på spanska.

The Priests: The Priests (Epic/Sony BMG)

Fader Martin och Fader Eugene från Nordirland satsar på att göra vacker musik ihop med Fader David. Och det verkar gå bra för herrarna. En miljon pund är skivkontraktet värt och stora Sony BMG väntar sig nog återbäring i jul. De tre prästerna sjunger Ave Maria, Panis angelicus, Pie Jesu och O holy night så att frosten stannar till och lyssnar utanför decemberfönstret. Il Divo säljer multum just nu och det finns ingen orsak att inte The Priests skulle kunna bli en utmanare till årets mjuka hårda paket.

The Hi-Fly Orchestra:
Mambo atomico (Ajabu/CDA)

Tyska Hi-Fly Orchestra får sin skivor släppta på Malmöbolaget Ajabu, som även har Sofi Hellborg och A Bossa Elétrica i sitt stall. Den här högtflygande orkestern diggar groovy musik, i stil med 1950- och 1960-talens Blue Note-jazz, hard-bop, latin och samba. Sextetten växlar mellan den dominerande easy listening-kulören och det mer handfasta svänget. De vågar skoja till det lite och även om det i dag knappast är överraskande längre med ”oväntade” versioner av gamla låtar så fungerar konceptet Jimi Hendrix-låt (Crosstown traffic) i latinjazzdräkt. Ajabu-kollegan Miriam Aïda står för sången på två låtar och visar återigen att hon har en mäktig pipa.

Roman Andrén: Juanita & beyond – Live studio sessions (Ajabu/CDA)

Bossa nova, jazz, soul, latin funk och easy listening. Roman Andrén har huvudet, hjärtat och munnen full av musik. Han blickar kärleksfullt tillbaka mot 1960- och 1970-talen och minns farsans vinyler med allt från Deodato via Sergio Mendes och Marcos Valle till Quincy Jones. Det mest framträdande draget är dock easy listening-draget vilket därmed förenar Andrén med ovan nämnda stallkamraterna i The Hi-Fly Orchestra. Snygg skiva detta, från Möllevångens meste mingeljazz-maestro, som ofta spelar live eller DJ:ar på fester och bröllop.

Bonus beats:

November månads bästa reklamfilm måste väl ändå vara Nokia N96-reklamen med Bruce Lee.

Fredag kväll innebär en liten högtidsstund för vänner av vidareutvecklad indiekultur. Då spelar Neil Halstead på Svenska Musikklubben, som är inhyst på Debaser i Stockholm. Musikdiggare känner honom från Slowdive, ett av 90-talets främsta shoegazerband som gav ut skivor på Creation Records. Men Halstead har även varit verksam i Mojave 3. Numera är han soloartist och senaste albumet Oh mighty engine släpptes i somras år på Brushfire Records. Fint besök av en man som kallats saker som Englands bästa låtskrivare och Englands bäst hållna hemlighet.

Förband är hajpade Skansros från Göteborg – som haft hjälp av tidigare Soundtrack-medlemmen Björn Olsson i studion – och skotskpoppiga Blind Terry från Stockholm.

Debaser Medis konkurrerar med heta engelska Metronomy och färgglad indiepartyelectro. Då kan man kolla vad hajpen går ut på. Metronomys album Nights out kom tidigare i år och ledaren Joseph Mount har gjort uppmärksammade remixar åt Klaxons, Kate Nash, Franz Ferdinand och Gorillaz. På lördag spelar Metronomy på Debban i Malmö.

På lördag blir det finfint i alldeles nyöppnade Hornstullstrand i Streets gamla lokaler i huvudstaden. Då gör Dungen sin första Sverigespelning på två långa år. Nyligen släppte Gustav Ejstes och hans Dungen-vänner det briljanta albumet 4 (Subliminal Sounds/Border). Den tidigare psykedelian har utvecklats ytterligare och det är bara att kapitulera inför ett av Sveriges musikaliska under. Fans som The Flaming Lips och Ebbot i The Soundtrack Of Our Lives (han höll upp Dungens 4 som årets julklapp i Metro nyligen) har rätt i sin beundran.

Hornstullstrand har ett imponerande program överlag, med Anna Järvinen i kväll fredag och Neneh Cherrys nya band CirKus på officiella öppningsfesten torsdagen den 4 februari. Extra kul att engelska The Magic Numbers sätter upp sin julshow där den 18-19 december.

I kväll fredag kan den hugade se kaliforniska kultbandet The Residents på Trädgår´n i Göteborg och på söndag på Kägelbanan i Stockholm. De fyra ögonprydda herrarna är inte lika spännande som på 70-talet eller 80-talet men det kan nog bli ett spektakel som heter duga. The bunny boy (Mute/EMI) heter årets album och det är den föreställningen The Residents tar ut på vägarna. Schizofren scenografi utlovas, där aktörerna kan gå in och ut mellan musikaliska, teatraliska och filmiska världar.