Ola Lauritzson i ny bok: Lyckas som entreprenör

Att vara entreprenör är en livsstil. Det är definitivt inte den lättaste vägen att välja, men vansinnigt mycket mer spännande än att traggla runt i ett företag och en organisation som försöker styra dig i en riktning som du inte själv bestämt; ofta med chefer som har oändliga synpunkter på vad du gör (eller inte gör) och medarbetare som inte alls lever upp till de förväntningar som du har. Politik och maktspel gör att beslut kan kännas irrationella, rent av vansinniga. Så skulle du aldrig ha gjort om du själv ägde bolaget och var den som bestämde.

Själv har jag gått igenom processen att söka finansiering för mina olika bolag vid ett antal tillfällen. Jag borde vara något av en expert på det vid det här laget kan man tycka. Jag minns inte exakt, men nog har jag genomfört ett tiotal nyemissioner och totalt tagit in ungefär 150 miljoner kronor i riskkapital från externa finansiärer i de bolag som jag varit engagerad i under åren.

Om du inte varit igenom den processen ännu, så låt mig börja med att varna dig: Det är en frustrerande övning! Det tar tid, du blir ifrågasatt, tappar inflytande, får mycket mer att göra (som inte har med bolagets kärnverksamhet att göra). Och framför allt: du späder ut ditt ägande.

Så blev jag GI-guru

När jag skrev min första bok om GI-metoden var jag varken hälsoexpert eller dietist, ännu mindre näringsfysiolog eller läkare, eller ens författare (svenska var mitt sämsta ämne i skolan). Men jag var otroligt intresserad av ämnet.

Dels för att jag själv hade lyckats gå ner i vikt när jag lärde mig om sambandet mellan snabba kolhydrater, blodsocker och insulin, dels därför att jag var förbannad över att de böcker jag tidigare hade läst i ämnet bara utgick ifrån att jag skulle äta mindre och röra på mig mer.

Att undvika fet mat tycktes vara det viktigaste budskapet. Jag bestämde mig för att lära mig allt jag kunde och slukade böcker, intervjuade läkare och kostexperter. Det slutade med att jag skrev en bok om hur jag själv lyckats bli av med mitt sockersug och minska midjemåttet. Inom loppet av några månader var jag mer påläst om GI-värden, hormoner och fettförbränning än de flesta andra, inklusive en lång rad dietister. Jag hade blivit en expert på mitt område.

När boken lanserades och blev en storsäljare började alla möjliga frågor strömma in via mejlboxen, både från läsare och från journalister. Eftersom jag var intresserad av ämnet var det kul att gräva sig ner i böcker, studier och webbsajter för att hitta svaret på frågorna. Min inlärningskurva var brant och snart fick jag epitetet ”GI-guru” i några svenska tidningar.

Lärdomen av detta är att det inte tog särskilt lång tid för mig att gå från ingenting till efterfrågad auktoritet som författare och föreläsare inom ett område som jag 12 månader tidigare inte kunde ett skvatt om. Efter tio böcker (som sålts i hundratusentals exemplar och översatts till ett antal språk), mängder av föreläsningar och webbföretaget GI Viktkoll, är jag glad över att jag tog steget och gav mig in på ett helt okänt territorium.

Djävulens advokat

En god vän till mig kom en dag med rosiga kinder och förklarade att hon hade kommit på en affärsidé som hon verkligen trodde på. Hennes ögon tindrade när hon berättade att hon nyligen varit i USA och besökt en butik som sålde lyxiga fruktdrinkar som gjordes ”à la minute”.

”Det här är precis vad som saknas i Stockholm, det ligger helt rätt i tiden – nyttigt, fräscht och gott”, kvittrade hon. Jag kunde inte annat än att ryckas med av entusiasmen och hålla med om att det säkert fanns potential för en juicebar i Stockholm som komplement till alla kaffeställen och ölhak som svämmar över staden. Min kompis nickade glatt och tog varje ord som en bekräftelse på att hon var helt rätt ute.

”Det här blir en succé”, hojtade hon och sprang hemåt, redo att göra slag i saken.

Lite senare på kvällen kunde jag inte släppa tanken på hennes nya affärsidé, och jag satte mig ner för att göra precis det som jag just uppmanade dig att göra, det vill säga att ta ett djupt andetag, nyktra till och göra en överslagsberäkning för att se hur verksamheten kunde bli lönsam.

Efter en stund var entusiasmen borta och jag sträckte mig nervöst efter telefonen och ringde min kompis. Hur jag än vände och vred på siffrorna kunde jag inte få ihop det – chansen att juicebaren skulle bli en ekonomisk succé kändes avlägsen när jag började räkna på hur många juicer som måste säljas bara för att täcka de rörliga kostnaderna.

I min kalkyl antog jag att ett rimligt pris för en nypressad juice var 25 kronor exklusive moms och att ingredienserna kostade 10 kronor (det krävs ganska många frukter för att få en halv liter juice). Täckningsbidraget för varje såld juice skulle följaktligen bli 15 kronor. Anta att det fordras två personer som arbetar i juicebaren under rusningstid och att de, inklusive arbetsgivaravgifter och semesterersättning, kostar 120 kronor per timme (ett perfekt jobb för studenter).

Jag tänkte mig att baren skulle öppna redan på morgonen för att inte missa frukostgästerna, och hålla öppet till kvällen för att fånga in folk på väg hem från jobbet. I snitt räknade jag med personalkostnader motsvarande 20 timmar per dag eller 2.400 kronor. Hyra, el, värme, försäkringar och andra administrativa kostnader uppskattade jag till cirka 1.000 kronor per dag (vi talar ju om en attraktiv lokal där mycket folk passerar).

Avrundat uppåt blir det kostnader på ungefär 2.500 kronor per dag, vilket innebär att juicebaren måste sälja uppemot 200 juicer per dag bara för att täcka de rörliga kostnaderna. Lägg därtill investeringar i utrustning, inredning och lokaler på några hundra tusen kronor, kostnader för marknadsföring och egen tid.

För att det ska bli en någorlunda hälsosam affär innebär det att den dagliga försäljningen måste uppgå till ungefär 300 juicer, och det låter mycket i mina öron, hur goda och nyttiga de än är. Rätt eller fel, men för mig skrek siffrorna sitt tydliga veto: juicebaren skulle fordra massor av jobb utan att ge någon särskilt bra avkastning!

Naturligtvis blev min kompis nedslagen av mitt råd att lägga affärsidén åt sidan och fundera på något annat. Mer än så, hon blev faktiskt förbannad. In i det längsta vägrade hon acceptera att idén inte var så bra som hon i sitt rusiga sinne ville tro.

Men till slut gav hon med sig efter att vi tillsammans hade gått igenom min överslagskalkyl. Hur gärna vi än önskade något annat kunde vi krasst konstatera att det förmodligen fanns ett mycket bra skäl till varför det inte existerade någon utpräglad juicebar i Stockholm, enligt den amerikanska förebild hon utgick från. Det tog några veckor för henne att återhämta sig från ”baksmällan”, och i efterhand har hon tackat mig flera gånger för att jag räddade henne från ett liv som frustrerad juicepressare.

Visst finns det en möjlighet att juicebaren kunde ha blivit en succé och att min kompis skulle vara mångmiljonär idag. Men motsatsen är mer sannolik. Genom en enkel sannolikhetskalkyl kan du bespara dig mycket arbete och minska risken för att sluta utblottad. Det finns så många andra bra idéer och det är onödigt att slösa tid på en som inte har tillräckliga förutsättningar för att bli den framgång som du förtjänar.

Alla nyheter är bra nyheter

– även om det inte känns så i början

När det gäller just den här punkten har jag själv lärt mig läxan efter ett antal svettiga kvällar och nätter när jag trott att världen skulle gå under för att jag inte var nöjd med vad som skrevs om mig. Ett intressant exempel är när jag vid ett tillfälle på bästa sändningstid i TV blev porträtterad som en bluffmakare och kvacksalvare.

Jag hade blivit uppringd av en producent som ville träffa mig för att de arbetade med ett reportage för ett TV-program om GI-metoden. Man ville skildra hur metoden som jag förespråkade hade blivit så populär, närmast en folkrörelse, och självklart vore det lämpligt med kommentarer från mig i egenskap av en förgrundsgestalt för det ”nya”. Producenten var snabb att lägga till att de redan arbetade med programmet och att det skulle sändas oavsett om jag var med eller inte.

”Det är ju mycket bättre om du får din röst hörd i reportaget”, lockade han.

Några dagar senare knackade programmets reporter på dörren med en kameraman i släptåg. Planerna hade ändrats och nu ville man följa mig under en dags arbete i stället, och det var väl inget problem, undrade de? Oanandes gick jag rakt i fällan. De fäste en mick vid min krage och så började cirkusen. Reportern följde varje steg, och kameran var aldrig längre bort än att jag kunde känna hur den smekte nackhåren. Reportern kastade in lite frågor här och där som jag försökte svara på efter bästa förmåga.

Efter fem timmars filmande var jag glad när reportern sa att det var dags att avsluta och kameramannen lyfte ner kameran och försvann ut någonstans i lokalen.

”Gud vad skönt att det är över”, sa jag uppriktigt och sträckte på mig och gäspade. ”Jaså, tyckte du det var så jobbigt”, frågade reportern inställsamt. ”Ah, du vet, alla frågor har jag ju inte stenkoll på”, sa jag och gjorde någon fånig grimas.

Två veckor senare sändes programmet. Och det blev allt annat än vad jag hade föreställt mig. Ordet katastrof räcker inte långt för att beskriva vad jag kände.

Redan i programmets trailer sattes tonen när speakerrösten ställde den retoriska frågan ”GI-metoden – bluff eller frälsning?”

Jag var en kvacksalvare som tjänade pengar, mycket pengar, på människors olycka, att de var överviktiga. Budskapet ackompanjerades av (o)lämpligt utvalda film- och ljudklipp från den dagen som kameran förföljt mig.

Genom att klippa och klistra i fem timmars filmmaterial kan du framställas som trött, arg, glad, sympatisk, grym, romantisk, intellektuell, älskvärd – ja, det är bara att välja. I det här fallet hade naturligtvis producenten från början bestämt sig för hur jag skulle gestaltas. Det handlade inte alls om att försöka ge en korrekt bild, utan en bild som passade vinklingen på programmet. Och det var inte precis till min fördel.

Det visade sig att intervjun inte alls var avslutad när reportern sa det. Jag, mitt nöt, gick fortfarande omkring med mikrofonen på kragen. Kameran rullade i smyg och jag filmades genom en glasvägg, effektfullt skuggad av en växt som hängde framför. Jag gäspade, sträckte på mig och förklarade att jag inte hade koll på alla frågor – det passade perfekt i programmet.

Kombinerat med ett klipp av två överviktiga kvinnor som producenten hittat i en avlägsen stuga i Småland, och som kunde intyga att den enda effekt som GI-maten gett var illamående och förstoppning, blev poängen än mer tydlig. De hade minsann inte gått ner ett enda kilo och kände sig lurade på de 150 kronor som de hade betalat för boken. Därtill kryddades anrättningen av en läkare med tjusig titel som förklarade hur skadligt det kunde vara att följa GI-metoden. Det här var bara bluff och båg, tyckte han.

Som avslutande knock-out visades filmklipp från en tidigare releasefest för en boklansering. Där stod jag och drack champagne och kindpussades, något som utmärkt matchade ett antal inklippta bilder som producenten hittat på min privata hemsida från fester och semestrar och som illustrerade vilken oerhörd lyx jag levde i – naturligtvis på alla överviktigas bekostnad. Alltsammans ackompanjerat av en speakerröst som rapporterade hur mycket omsättningen och vinsten hade ökat i mitt företag och vilken inkomst jag deklarerade för.

Men världen gick inte under. Absurt nog innebar inslaget att jag sålde fler böcker än någonsin. Många hade sett programmet, inte minst eftersom de snaskigaste bitarna även visades i nyhetssändningarna den dagen. Redan efter några veckor hände något intressant. Många som jag träffade kom ihåg att de hade sett mig på TV, men de kunde inte minnas exakt vad som hade sagts, bara att jag varit i rutan under 30 minuter på bästa sändningstid. Och de kopplade det till något positivt.

Slutsatsen är att medial uppmärksamhet är positiv på lång sikt, även om det är svårt att tro det när man känner sig drabbad och kränkt. Media har ett uttalat syfte att sälja. De vinklar rubriker och löpsedlar för att fånga uppmärksamhet. I den hårda konkurrensen om konsumenternas uppmärksamhet räcker det inte med att säga något lagom spännande. De måste överdriva. När tidningarna under ett par års tid hade skrivit om GI-metoden som något nytt och spännande, då var det dags för en ny vinkling. Helt enkelt för att det fordrades för att väcka uppmärksamhet.

Mönstret är tydligt. I början höjer media dig till skyarna, och när du väl nått dit måste journalisterna ändra strategi för att ha något nytt att sälja. Ju fortare du accepterar spelets regler, desto lättare gör du det för dig själv. Om du idag frågar mig om jag ångrar att jag accepterade att träffa reportern för TV-programmet som sändes om mig, är svaret nej. Jag inser att det förmodligen var det bästa som kunde hända mig.

Sluta röka-sajten Nicokoll ett fiasko

För några år sedan startade jag tillsammans med några vänner en sluta röka-sajt som hette Nicokoll. Inspirationen var hämtad från GI Viktkoll och affärsmodellen byggde på prenumerationsintäkter från medlemmarna. Tillsammans med en av Sveriges ledande läkare hade vi arbetat fram ett 3-stegsprogram. Skrivbordsanalysen såg attraktiv ut – allt talade för att marknaden fanns där.

Vi hade tecknat ett samarbetsavtal med en stor mediepartner som satsade ett antal miljoner på annonser och vi hittade duktiga medarbetare och teknikpartners som programmerade webbtjänsten. Nicokoll lanserades ett par veckor före jul – i god tid före nyårslöftena. Med spänd förväntan satt vi framför skärmarna redan på nyårsdagen för att se hur många som kom till sajten för att teckna ett abonnemang.

Först var vi övertygade om att det var något fel på betalningssystemet: när vi summerade första dagen hade två personer blivit medlemmar. Det kunde ju inte stämma. Till GI Viktkoll kom 800 personer första dagen, och då hade vi inte ens lika mycket marknadsföring. Andra dagen trillade fyra in. Tredje dagen en, fjärde dagen ingen alls. Efter trettonhelgen kom fem betalande medlemmar till sajten.

Den 20 januari, en månad efter vi hade lanserat tjänsten, kunde vi konstatera att Nicokoll hade fått färre än 50 betalande medlemmar, samtidigt som vi hade haft annonser i kvällspressen till ett värde av två miljoner. Du behöver inte vara någon Einstein för att begripa att den kalkylen inte håller. Snabbt kallade vi ihop ett möte med alla aktieägare och presenterade resultatet. Vi kände oss både snopna och besvikna.

Nu stod vi inför ett val: att fortsätta gneta på, försöka driva tjänsten med minimala kostnader och hoppas att fler skulle hitta till sajten, eller att svälja stoltheten och lägga ner verksamheten för att rädda vad som räddas kunde av aktieägarnas pengar. Vi valde det senare. Om folk inte var beredda att betala för tjänsten efter nyår när motivationen borde vara som högst, ja, då var chansen att de skulle göra det framöver minimal, resonerade vi.

Visst var Nicokoll ett misslyckande. Det berodde inte på att vi hade gjort en dålig marknadsanalys eller hade investerat i en felaktig teknikplattform eller rekryterat fel personer. Tvärtom. Enligt skolboken hade vi gjort ”allt rätt”. Men när det väl kom till kritan var ingen beredd att betala för tjänsten. Och det är ju helt avgörande för att lyckas. Visst ska du vara beredd att fightas, men framgångsrikt entreprenörskap handlar också om att inse när ett slag är förlorat.

Konsten att ta in riskkapital

Att ge råd om hur du ska värdera ditt företag är svårt. Men som referens kan jag nämna några exempel på de företag där jag själv varit inblandad. Hudvårdsmärket KEB Skincare genomförde våren 2008 en nyemission på 3 miljoner kronor där ett riskapitalbolag stod för investeringen. Bolagets grundare hade lagt ner nästan ett år av förberedelser och tagit fram prototyper på förpackningar och receptur på de fyra första produkterna inför lansering hösten 2008.

Ett annat exempel är Crustum AB. I det fallet var det tre förmögna privatinvesterare som tillsammans sköt till 3 miljoner kronor i riskkapital. Vi hade då arbetat i drygt sex månader och investerat en del pengar i marknadsföring, vilket var ett krav för att få agenturen från det amerikanska företaget.

Epo.com var det första företag där jag tog in externa aktieägare. Eftersom jag kom direkt från skolbänken hade jag själv inga pengar och var i behov av riskkapital för att överhuvudtaget kunna förverkliga mina visioner. För att ”slå två flugor i en smäll” började jag med att fråga de personer som accepterat en styrelseplats om de ville investera en mindre slant till en attraktiv nivå, dels som tack för deras engagemang, dels för att ge mig möjlighet att komma lite längre innan jag genomförde en större nyemission.

Totalt kom Epo.com att ta in över 100 miljoner i riskkapital under de kommande två åren, varav den sista emissionen gjordes till en värdering på 400 miljoner kronor. Investerarna var då så entusiastiska att de inte nöjde sig med den tilldelning de fick, utan gav dessutom ett kontantbud på alla andras aktier som värderade företaget till över en halv miljard.

De aktieägare som varit med från början och sålde sitt innehav fick en avkastning på 20.000 procent på bara 2 år! Som sagt, det var galna tider. Även om jag inte hoppas att de kommer åter, så kan jag ändå komma på mig själv med att längta tillbaka till den tiden. Ingenting var omöjligt.

Ett ytterligare exempel är musiksajten Ubetoo.com där jag sitter i styrelsen och vi i skrivande stund planerar att göra en nyemission på 5 miljoner för att finansiera en internationell expansion. Skillnaden mot de tidigare exemplen är att vi i det här fallet har kommit längre och det finns kunder, trafik och intäkter.

Den gemensamma nämnaren i ovanstående exempel är att den första finansieringsrundan har motsvarat mellan 20 och 35 procent av ägandet i bolagen, vilket är en ganska vanlig nivå. Om du inte har kommit så långt i utvecklingen av ditt företag, eller om detta är första gången du söker kapital, får du acceptera en lägre värdering.

Har du däremot kommit en bra bit på väg, investerat egna pengar, har en unik konkurrensfördel och intäkterna redan strömmar in i bolaget – då kan värderingen förstås vara betydligt högre.

Det hela är en balansgång och självklart en förhandlingsfråga. Du ska vara självsäker och visa att du är övertygad om att du kommer att lyckas. Du är helt enkelt bäst på det du gör och kommer att lägga ner all din energi på att se till att företaget blomstrar. Men samtidigt måste du visa ödmjukhet. Det gäller att du väl förvaltar andra människors pengar och deras förtroende för dig.

Acceptera att finansieringsarbetet tar tid och försök organisera bolaget så att någon av dina kollegor tar över en del av ditt ansvar i företaget. Undvik att all din tid går åt till investeringsprocessen genom att avsätta särskild tid att arbeta med den, samtidigt som du förklarar för investerarna att de måste ha realistiska förväntningar på din tillgänglighet. Så länge som du kan motivera skälet till att inte alltid stå på tå för dem accepterar de det, och inget skäl är bättre än att du ägnar tid åt bolagets operativa verksamhet.

Låt mig nämna ett smärtsamt och mycket dyrbart exempel från min egen bank av erfarenheter. Det var våren år 2000 och Epo.com som jag hade grundat två år tidigare och var VD för skulle gå samman med ett tyskt bolag med liknande verksamhet.

Företagen passade varandra perfekt. Epo.com hade vuxit snabbt och etablerat kontor i Frankrike, Italien, Finland, Storbritannien, Sverige och Spanien. Det tyska bolaget var marknadsledande i Tyskland och hade i stället för att expandera internationellt fokuserat på att öka bolagets intäkter på hemmamarknaden. Omsättningen och vinsterna från det tyska bolaget tillsammans med Epo.com:s snabba tillväxt och geografiska spridning kompletterade varandra.

En rådgivare prognostiserade att värdet på bolaget skulle vara värt ”north of 500 millon dollars” (kom ihåg att detta var under dotcom-tidens absoluta crescendo). Arbetet med förberedelserna för sammanslagningen slukade all min tid. Det var ett ständigt resande och oändliga möten med jurister, rådgivare, aktieägare och journalister. Faktum var att jag inte gjorde något annat än att ägna mig åt arbetet med fusionen – jag blev totalt uppslukad och mitt fokus på den operativa verksamheten i Epo.com försvann. Jag hade helt enkelt inte tid, och dessutom kändes arbetet med sammanslagningen så mycket mer spännande än trilskande kunder eller organisationsfrågor.

Jag tror du kan ana vartåt det barkade. Mycket riktigt, Epo.com började gå sämre. Det som tidigare varit vårt starkaste kort i förhandlingen, att företaget expanderade och tog nya marknadsandelar, existerade inte längre, eftersom verkligheten förändrades under de sex månader som jag ägnade den operativa verksamheten minimal uppmärksamhet. Jag hade försummat mitt eget bolag!

Den 16 oktober 2000 damp brevet ner på mitt skrivbord. Där stod det att det tyska bolaget inte längre ville vara med och leka, åtminstone inte på de villkor vi hade kommit överens om tidigare. Fördelningen av ägande var inte längre rättvis och förutsättningarna hade ändrats, resonerade de. Detta var långt efter att alla avtal undertecknats och champagnekorkarna flugit i luften – rent juridiskt var det ett avtalsbrott. De amerikanska aktieägarna i Epo.com var inte sena att börja stimma om stämningsansökningar.

Men verkligheten var att Epo.com då var i så dåligt skick att vi var i akut behov av likvida medel för att driva bolaget vidare. Vi hade inte råd att driva en utdragen stämningsprocess med mindre än att vi gick till aktieägarna och begärde mer pengar. Och vilka aktieägare vill skjuta in pengar i ett bolag om syftet är att de ska användas till en juridisk process? Sådana investerare finns inte. Detta var ett av de största misslyckandena i min historia som entreprenör – på mindre än en vecka åldrades jag tio år. Vi fick bittert gilla läget, samla ihop styrkorna och köra vidare på egen hand, skadskjutna som vi var av sex månaders kostnader och bristande fokus på den operativa verksamheten. Det hela slutade med att Epo.com såldes till en brittisk konkurrent för en spottstyver av den värdering som några av bolagets rådgivare tidigare hade angivit.

Jag ägde drygt 20 procent av företaget. Värderingen var förvisso inte lika hög som den hade varit ett halvår tidigare men det handlade ändå om mycket pengar. På papperet. Jag och de övriga aktieägarna fick nämligen betalt i aktier i det köpande företaget. Problemet var att det inte fanns någon möjlighet att sälja dem. IT-bubblan sprack och chansen att få några ”riktiga pengar” för aktierna minskade för varje dag som gick.

Efter några år likviderades företagsgruppen och aktieägarna fick dela på det som fanns kvar. I förhållande till försäljningsvärdet var det en bråkdel som vi till slut fick i handen.

Expansiva företag använder gärna sina egna aktier som valuta när de köper andra bolag. Ofta är företagen noterade på mindre marknadsplatser med liten omsättning. Inte sällan är kurserna inflaterade genom spekulation om framtida affärer.

Om du hamnar i en liknande situation som jag gjorde är det lätt att förblindas av lockande köpeskillingar. Var försiktig! Försäkra dig om att du verkligen kan sälja dina aktier och inte – som jag – blir inlåst i en icke likvid tillgång som du inte har någon möjlighet att kontrollera. Se dessutom till att du inte hamnar i en ogynnsam skattemässig situation.

När du säljer ditt företag innebär det att du realiserar en vinst (även om du får betalt i aktier i det uppköpande företaget). Och som bekant ska du betala skatt på dina vinster – det går inte att betala med aktier. Har du riktig otur blir dina nya aktier värdelösa. Kvar blir en stor skatteskuld till staten.

Låt denna dyrköpta läxa bli en lärdom för dig i finansieringsprocessen. Du får aldrig glömma bort ditt eget företag, inte ens när du är som mest upptagen av investerarmöten och avtalsförhandlingar. Har du inte en sund grundverksamhet och ständigt fokus på kundnytta och försäljning är risken stor att du misslyckas med finansieringen.

* * *

Har du vad som krävs för att starta eget? Och är du beredd att ta risken att göra det fullt ut, medveten om att du kommer att arbeta mer än du någonsin gjort, aldrig vara ledig, åldras snabbare än dina vänner och svära dig till sömns många nätter? Du behöver inte svara direkt. Men när du funderat färdigt – och om svaret är ja – då ska vi se till att du har rätt förutsättningar att lyckas. Att du får uppleva den euforiska känslan av att ”ha gjort det”. På egen hand. Det är upp till dig, ingen annan kommer att göra jobbet åt dig. Det är den första lärdomen i livet som entreprenör.

Copyright: Ola Lauritzson och ICA Bokförlag, Forma Publishing Group AB

(Bokutdraget här är en sammanställning från flera olika kapitel ur boken)