Oasis rena öknen i jämförelse

Eder reporter har besökt Ugglan, den fina Stockholmsklubben som nu återuppstått. I väntan på att den kan flytta in i Streets lokaler vid Hornstull, där högsta Ugglan-hönset Conny Lindström är en av de som går in för att rädda stället, har Ugglan haft några arrangemang på Mosebacke.

Fångade Heikki, ett av The Concretes-medlemmen Maria Erikssons alla musikaliska projekt. Att Heikki återuppstått är en stor källa till glädje, med dess finstämda men ändå skönt oslipade folkrock-variant-för-nutiden. Bland annat gör de en fullständigt knäckande vacker version av gamla favoriten The Hammond song som The Roches spelade in redan 1979. Tre damer som sjunger så vackert i stämsång men hela tiden utan att sockra – det är bara snyggt. Extra stilpoäng för att en av de av dem hinner dricka med sugröret ur sin drink mellan de olika sånginsatserna i låten.

Att Heikki är tillbaka är extra glädjande då det kanske inte är det första man tänker sig att två ex ska ta sig för. Maria Eriksson var nämligen ihop med gitarristen Jari Haapalainen (Bear Quartet-medlemmen som även är flitigt anlitad producent åt såna som Eldkvarn, Ed Harcourt och Laakso) tidigare. Numera är hon ett par med Ugglan-bossen Conny Lindström, som peppat Heikki att göra comeback, så det är lugnt. Nu vill jag höra en ny Heikki-skiva.

Ett annat av Jari Haapalainens ex, Anna Maria Espinosa, är på G med sitt solodebutalbum i oktober. Och hon är redan förhandshajpad, så räkna med massmediauppbackning när plattan kommer ut. Anna Maria höll ett litet showcase på Pet Sounds Bar förra veckan, och även om besökarna officiellt sett var där för att smyglyssna på ett visst Manchesterbands nya album så var det nog snarare Anna Maria än Oasis som hägrade.

För somliga är hon redan bekant som sångerska i Moder Jords Massiva och Club Killers. Anna Maria har också lånat ut sig röst till allt från Laakso och The Plan till Petter och Eldkvarn. Glowing with you heter plattan som släpps av BonnierAmigo, med låtar av såna som Andreas Mattsson, Theo Jensen (Broder Daniel, The Plan) och The Concretes.

Nämnda The Concretes har också en ambitiös klubb kallad Licking Fingers, samma som deras skivbolag alltså. Dit hann inte Realtid.se nu senast, men väl till Falling and laughing, gamle Sound Affects- och Pop-journalisten Terry Ericssons klubb på Debaser Medis. Orsaken var förstås att skotska The Vaselines återupptått. Ni vet, bandet som Kurt Cobain älskade till den grad att Nirvana spelade in åtskilliga Vaselineslåtar, som Jesus doesn´t want me for a sumbeam, Molly´s lips och Son of a gun.

Jag har faktiskt suttit och snackat med Eugene Kelly i en bar en gång på 1990-talet, men jag känner inte igen karln i dag. Är detta The Vaselines eller The Hairlines?

Att medlemmarna i denna sköna popgrupp fått högre hårfäste förtar dock inget av musikens inneboende styrka. Det låter inte mossigt eller gammalt – utan alltid rått, alltid rätt. De tre nya musikerna är inlånade från skotska kollegerna Belle & Sebastian och det låter förbaskat bra.

En annan comeback som jag bevittnat är Dennis Lyxzén och David Sandström från Refused. De har hittat gnistan igen och börjat lira hardcore-punk. Korta, aggressiva låtar med stor precision är melodin – eller snarare maskin – för bandet AC4. Som begick debut på klubben What we do is secret, anordnad av tidningen Denimzine på Debaser.

Lyxzén far omkring som en vältajmad galning på scen. Återigen med största precision i alla rörelser, vare sig han svingar sig från ett rör eller kommer farande som en oljad blixt för att sedan slänga iväg mikrofonen i sladden och fånga den för att vräka ur sig nästa textrad.

Minor Threat, Bad Brains, Black Flag – och Refused – har fått en fullvärdig arvtagare. Fråga bara Amanda Jenssen som stod i publiken med sina väninnor och diggade.

”Vi är ingen jukebox, inget retroband” sa Dennis Lyxzén från scen. The shape of punk to come hette visst ett numera klassiskt album från ett band han var med i tidigare.