Ny spelplan i Europa växer fram

Fotboll stavas inte längre på italienska, engelska eller holländska. Vi får lära oss nya efternamn som spanska Fernando Torres och ryska Andrej Arsjavin. Och schlagern är inte brittisk, utan georgisk…eller nja…i alla fall rysk.

Två stora slag har precis avgjorts i Europa.

Det ena handlade om fotbollen och där tog Fernando Torres sitt Spanien i går till den första stora fotbollssegern på 44 år. Tyskarna spelade bra, som de alltid gör, men det räckte inte, som det ofta blir. Spanien var rätt otippat, men blev ändå Europasegrare.

I Belgrad avgjordes nyligen en annan Europafinal, där en helt ny schlagernation presenterade sig. Ryssland tog hem segern och fick sura brittiska krönikörer att tala om att vi nu borde ha en egen schlagerfestival i västeuropa så att England kunde vinna igen som förr.

Europa har blivit större. Om det inte har märkts tidigare, så har vi sett det nu under de senaste veckorna när det uppträder stjärnspelare från en stad som alltför länge hette Leningrad och där en ny rysk generation inte bara sjunger pråmdragarsånger.

Den kulturella gemenskapen vidgas och växer samman och jag håller inte med mina engelska krönikörkolleger att detta skulle vara något negativt. Tvärtom välkomnar jag att schlagersångare från gamla öststater har kommit ur sina folkdräkter och att en uppstickare som Spanien visar att lagspel är vägen till framgång. Vi, som tillhörde det forna västeuropa får nu fler att sjunga med, lyssna till och spela boll med. Fler lekkamrater, som har lust att spela på vår gård.

Ibland betyder det att vi förlorar, det är aldrig kul, men vi får ändå i det hela mycket roligare.

Det innebär också att vi i dag inte kan gå och hänga läpp och förtörnat sura över de nya nationerna som har utmanat svenska storhetsideal. Det är klart att hoppas vinna både i Belgrad och i Wien, men samtidigt ska vi nog kasta in lite matematisk sannolikhetslära i leken.

I melodifestivalen var det 43 länder som ville vinna, sannolikheten för en nation att ta hem spelet var 2,3%. Och för dem som hade gått till final sedan var sannolikheten trots allt inte mer än 4%. Det var alltså 96% sannolikhet att komma hem som förlorare. Allt annat lika. Ändå hade vi pumpat upp en nationell svensk yra där vi trodde att vi var bäst i världen och skulle vinna allt. En inställning som självklart är bra att ha, men i besvikelsen kanske vi ska inse hur stora oddsen egentligen var.

I fotbolls-EM har vi nu snart varje kväll sett förlorare efter förlorare åka hem. Det känns som om EM är fler förlorare än vinnare, vilket är fullt korrekt. Fram med räknestickan igen. Av 16 nationer i slutspelet var det bara en som kunde vinna. Femton förlorade. Sannolikheten är visserligen lite större än i sångspelet, men ändå, chansen att komma hem som vinnare var bara 6,25%. Det innebär att 93,75% av spelarna i slutspelet åkte hem som förlorare. Men även här var vi inte särskilt nyktra om våra chanser, utan skapade en förväntan som snabbt förbyttes i raseri när landslaget inte levererade.

Så en dag som denna ska vi inte glömma procenten, det gör att vi lättare kan glädja oss åt ryska och spanska framgångar.

Att den nya kartan i Europa öppnats för nya spelare påverkar inte bara sång och spel, utan hela ekonomin och det politiska samtalet. I dag är det fler som utvecklar, växer och söker nya spelplaner. Det är något vi verkligen kan glädjas åt.