Ny avslöjande roman

En bit in i boken befinner sig huvudpersonen Hanna på en konferens som gästas av den advokatbyrå som boken är inspirerad av, författarinnans tidigare arbetsplats, advokatbyrån Mannheimer Swartling.

”Välkomna allesammans. Jag heter Carl Magnus Persson och jag är er nye ed.”

Eftermiddagen inleddes med ett tal av den så kallade exekutive delägaren, den person som fungerade som byråns verkställande direktör.

Det var en smålänning i fyrtioårsåldern med vågigt hår och ett leende så brett att tandköttet verkade befinna sig ett par centimeter från överläppen.

Han ansågs tillhöra den nya generationen advokater, någon som förstod betydelsen av att entreprenörsanda, nytänkande och konservativa värderingar måste få plats i en och samma organisation.

Vad det nu kunde betyda, brukade Hanna undra.

Utan slips och med kavajen oknäppt, stod han bredbent mitt på scengolvet och blickade ut över havet av medarbetare med sina klara blåa ögon.

Över tvåhundratjugo jurister hade kommit till konferensen, det var nästan sextio procent av byråns totala styrka.

Längst fram satt som vanligt två av byråns äldsta delägare, Fingal och Erik, ett radarpar och en kvarleva från tiden då samtliga jurister på Lemmel & Davidsson kunde allt från att skriva avtal och driva processer, till att förhandla och förlika.

Fingal och Erik älskade alla former av juridik, åtminstone affärsjuridik, och skulle hellre ha begärt utträde ur Advokatsamfundet än att specialisera sig på ett enskilt rättsområde.

Att de numera ansågs som Sveriges enda specialister på fideikommiss, var snarast en slump och inte något som de valt själva.

Vid varje byråtillställning satt de längst fram och Hanna brukade kontrollera hur lång tid det tog för dem att somna.

I dag hade hon inte ens hunnit se på klockan. Redan när Carl Magnus Persson harklade sig i den lilla mikrofonen som satt fast på hans kind med hjälp av en hake över ena örat sov Fingal djupt, med armarna knäppta över bröstet och hakan lätt sänkt mot skjortbröstet.

”Jag har STORA förhoppningar! Och förväntningar. På helgens aktiviteter, på OSS. Jag har stora förväntningar på ER!”

Carl Magnus Persson klev ett halvt steg längre fram på scenen och blickade uppfordrande ut över sin publik, sina medarbetare.

”Ni är Sveriges bästa jurister och jag hoppas att vi idag ska kunna se vad andra redan vet, vad konkurrenterna, vad klienterna vet, vad vi vet, att vi är den främsta byrån i Sverige! Men det räcker inte, inte för oss. Vi står inför en kursändring. Något ska hända. Vi måste göra ännu mer, bli ännu bättre. Lemmel & Davidsson: en aggressivare byrå!”

Carl Magnus tog ytterligare ett steg ut mot scenkanten, så långt att tåspetsarna stack ut över kanten. Han gungade på hälarna och knöt handen.

”Mer optimism och som någon sa, jag fattar inte hur någon gammal styrelsemedlem kan vara så optimistisk, men det är ganska LÄTT ska ni veta. Det är ganska lätt. Åtminstone med det här gänget. Åtminstone med ER.”

Han höjde näven och stod stilla ett par sekunder med armen höjd som en hälsning från en annan tid. I salen var det tyst. Någon hostade punkt.

”Och så hoppas jag att vi ska ha KUL!”

Fingal vaknade plötsligt till, huvudet åkte upp med ett ryck och han torkade sig om munnen med baksidan av handen innan han lutade sig tillbaka och somnade om. Det hördes några spridda applåder.

Hanna ville plötsligt busvissla eller kanske gapskratta. Hon gjorde varken det ena eller det andra. Istället böjde hon sig ner och började bläddra i den mapp som funnits på hennes plats när hon kom.

Med en av de pennor som låg på fällbordet framför henne började hon rita av Fingal. Hon var inte speciellt duktig på att teckna men det brukade lugna ner henne. All denna entusiasm gjorde henne oförklarligt nervös.

”Mina damer och herrar.” Carl Magnus bytte tonläge. Rösten blev mörkare. Han drog dramatiskt efter andan, tog ett par kliv tillbaka och lät armen åka ut med en svepande gest åt sidan. ”Låt mig presentera styrelsen.”

Fyra män i mörka kostymer och välputsade italienska skor gick upp på scenen. De satte sig, nästan exakt samtidigt bakom den rad av skrivbord som ställts på scengolvet.

Lemmel & Davidssons styrelseordförande, den man som tagit plats i mitten, lutade sig fram och trummade med pekfingret ett par gånger på den lilla mikrofonen.

Han harklade sig torrt och började sedan läsa innantill ur ett dokument som sammanfattade valda delar av styrelsens senaste möte.

Dokumentet hade legat ute på intranätet en dryg vecka och de flesta i salen lutade sig tillbaka. Det här var något som de intresserade redan kände till och de andra inte brydde sig om. De som inte passade på att vila middag försökte därför sköta lite arbetsrelaterad korrespondens.

Det klickades frenetiskt på stumma handdatorer och några personer började viska animerat.

Två personer gick hukande ut ur föreläsningssalen med mobiltelefonerna som höjda svärd framför sig. Under tiden fortsatte styrelsens ordförande att mässa, monotont och ogenerat.

De övriga styrelsemedlemmarna ritade eftertänksamt i det block som låg framför dem. Då och då tittade de upp och ut över församlingen.

Knappt tio minuter senare sattes en bildskärm igång och efter en stunds förvirring klickade styrelsens ordförande igenom några stapeldiagram med siffror över de olika kontorens och verksamhetsgruppernas omsättningssiffror.

Ungefär samtidigt som Skånekontorens resultat flimrade fram på skärmen somnade Erik, de andra av de äldre delägarna på främre raden. Hanna tyckte hon kunde höra hur han snarkade men det var säkert inbillning.