Molnet? Säg internet!

Om it i molnet betyder detsamma som it över nätet – vad är då poängen med ett fluffigt begrepp som molnet?

Frågan är retorisk och ställs i en krönika av Lee Gomes för Forbes.

Han svarar sig själv: Lägg ner allt prat om molnet och säg internet istället. Det är inte bara korrekt, alla begriper dessutom omedelbart vad som avses.

Nyhetsbrev om Teknik, Media och Telekom varje tisdag.

Ok, svarar Jan Fry på Data Center Dialog blog, men missa inte att molnet innebär att du nu kan hyra och anpassa din datorkraft istället för att chansa och låsa upp dig.

För programmerarna innebär molnet att 1980-talsarkitekturen client-server tar över, om än servern blir virtuell. Den fysiska burken finns i ett bergrum med reservkraft och egen brandkår någonstans långt borta. Webbläsaren blir operativsystem.

Det finns inte längre någon anledning att trassla med sladdar på huvudkontoret.

För säljarna är molnet outsourcing. It-avdelningen behöver inte bekymra sig om hårdvaran – den köper man in från någon som tar bättre hand om den, någon som investerar i infrastruktur i monsterklass.

För säljarna är molnet också ett sätt att paketera om hårdvara och mjukvara på ett aptitligare sätt – lite som med Ica och köttfärsen.

Det går förstås att ta mer betalt för samma gamla mainframe om man kallar det cloud computing services.

För kunden är molnet ett sätt att slippa undan dyra licenser för något man bara använder en bråkdel av.

Molnet kan vara ljuset i det eviga mörkret av uppdateringar, säkerhetshål och patchar.

Men visst är molnet ett buzzword. Det är också ett logiskt nästa steg i värdekedjan.

Sälj infrastruktur som en tjänst istället för att låta det bara vara hårdvara, så kan du behålla mer av marginalerna själv. Sälj mjukvaran som tjänst istället för som konsulttimmar. Sälj allting som tjänst, everything as a service, helst utan att det märks vem som betalar.

Känner du igen affärsmodellen? Det är så här Google tjänar pengar. Sveriges Radios API (programmerar-verktyg) från januari är ett annat exempel på förhoppningen att webbtjänster ska frälsa världen.

Innan molnet var webbtjänsttänket det hetast möjliga. Tjänstorienterad arkitektur, SOA, skulle piffa upp både myndigheter och basindustri.

Också här fanns megalomanin med. Värdekedjan skulle erövras med Business Process Managment – it-avdelningen visste bäst hur verksamheten skulle skötas.

Webbtjänsterna ligger numera bakom alla storföretags kundkontakter genom webb, telefon och brev. Som konsument, efter att ha dribblats bort av ärendehanteringssystemet en gång för mycket, känns väl revolutionen sådär.

Kanske blir det roligare i molnet? The Economist ser molnet som ”början på en episk kamp mellan Microsoft, Google, Apple och andra”. Storföretagen ”flyttar sin tyngdpunkt”. Molnet ”ändrar spelreglerna för hela branschen”.

Begreppet molnet antyder att gränsen mellan vem som sköter resurserna skulle komma att lösas upp, att användarnas content skulle flyta runt på något magiskt sätt. Det är knappast möjligt så länge någon har en säljbonus att bevaka.

Däremot kanske det blir mindre tydligt för kunder och användare vem det är som bär ansvaret när det krånglar.

Microsoft kräver nu nya EU-lagar för att kunna hantera att ip-adresser, e-post och telefonsamtal i unionen i själva verket lagras utanför EU.

Otydligheten blir överväldigande när Google beskriver vad molnet-tjänsten Google Wave är eller ska bli.

De danska uppfinnarbröderna Lars och Jens Rasmussens mastodontpresentation av konceptet för Googles egna anställda den 28 maj 2009 var legendariskt krånglig, och sedan betalanseringen i höstas har det knappast klarnat.

Uppenbarligen ligger det i säljarens intresse att argumentera för att kunden inte ska behöva bekymra sig för praktikaliteterna. Men det hanldar inte om en altruistiskt open source-community där alla hjälps åt för ett fritt internet.

En maktkamp kring den öppna deklarationen Cloud Computing Manifesto i fjol ledde till att HP, Sun, Cisco, IBM och SAP gaddade ihop sig mot Microsoft, Amazon, Google och CRM-experten Salesforce.com.

Men marknaden styr lojaliteterna. HP och Microsoft berättade senast den 13 januari om gemensamma moln-investeringar på ett par miljarder kronor över tre år. Microsoft hoppas nu komma loss med moln-operativet Windows Azure.

Den episka kampen har ju alltid funnits där. Och teknikutvecklingen har pågått i flera decennier, från stordatorer till decentraliserade persondatorer och tillbaka till smartphones.

Suns nittiotalsslogan ”The Network is the Computer” har femton år senare förvekligats av Apple i Iphone och i förra veckan med Ipad.

Innan streamingen till läsplattan tog över fildelning till Ipoden, innan webb-tv i mobilen, såg det ut som om superdatorerna skulle bli omkörda av den samlade, samordnade kraften hos alla gamla hemmaburkar. Peer-to-peer var framtiden.

Distributed Denial of Service var ett verkligt terrorhot. It-attacker från grupper av kapade datorer, botnät, drabbade mer eller mindre godtyckligt multinationella jättar och hela nationer.

Men med snabbare processorer och nätverk går det numera att köra det mesta över internet. Det finns ingen anledning att ha servrar i källaren om någon annan kan sköta dem bättre. Det ger såklart skaldriftsfördelar, blir säkrare, tryggare, kanske till och med billigare.

Det känns avslaget att lägga tusentals kronor på en stor låda under skrivbordet om man ändå måste ha en netbook med överallt.

Så datorkraften koncentreras förstås till de största bolagen. Google har just börjat bygga ett gigantiskt datacenter i finska Fredrikshamn.

Finns det någon som kommer att kunna mäta sig med Google?

Swedish Standards Institute, SIS, tycker fortfarande att det här med molnet är lite diffust och har haft två möten om begreppet, om säkerheten och om avtalsfrågor i januari.

Google vill inte vara med, men Microsoft, IBM, Siemens, och Salesforce.com är med och bevakar sina positioner.

SIS vill ta med dem till ett internationellt möte i Peking i maj.

Standardisering kan förlösa teknikutvecklingen, men kan också kväva den. Utan mångfald ingen kreativitet. Kanske ett argument för lokala uppstickare? Och det finns såklart en bortre gräns också för skalfördelar.

– Skulle det vara billigare att tillverka alla bilar i världen i en och samma fabrik?

Frågan är retorisk och kommer från svenska Ipeers vd Johan Hedlund.

Han är övertygad om att det finns en framtid för familjens serverhall i Karlstad.

– Det har alltid funnits nationella spelare som växt upp och blivit större. Nya möjligheter uppstår där större spelare inte hänger med.

Enligt Johan Hedlund skulle de flesta svenska företag tjäna på att bara betala för de it-resurser som de verkligen behöver utan att låsa upp sig. Skalbarhet, säger han.

Och samtidigt som det gäller att inte låsa in sig hos Microsoft eller Google, kan det straffa sig att framhärda med egenutvecklade system. Någonstans däremellan ligger Ipeer.

– Vi ser en väldigt stor möjlighet med de nya tjänsterna, säger Johan Hedlund.

Ipeer har ett datacenter där små och medelstora företag kan hyra in sig som på ett webbhotell. Man sysslar med hosting helt enkelt.

– Visst, webbhotell är en sorts cloudtjänst. Google är också en cloudtjänst, säger vd Johan Hedlund.

Från och med nu är det molnet som gäller, med hjälp från Dell, Parallells och Microsoft.

It-företag som själva vill sälja sina produkter själva kan låta dem snurra i Karlstad utan att kunden märker något.

Ipeer gör jobbet, kunden paketerar. Konceptet kallas white label, lite som verkstadsindustrins OEM eller som när HTC tillverkar Xperia och låter Sony Ericsson ta äran. Quietly brilliant.

Eller kanske mer som när Axfood och Ahold säljer makaroner på Willys och Ica under eget varumärke från samma fabrik.

Varför fungerar det? Tekniken och marknadsföringen har kommit ikapp. Men i slutändan hänger det på att någon är beredd att betala – eller upptäcker att det blir billigare.

– Vi märker att kunderna är mer mogna nu än för några år sen, säger Johan Hedlund.

– Företagen har accepterat att lägga ut sina servrar. Det är en mognadsprocess.