"Mina tusen ton blev meningslösa"

Utöver spekulationerna behöll Lennart Ramberg utsläppsrätter för tusen ton koldioxid för egen del, menat som en välgärning.

Handeln med utsläppsrätter är ett sätt för EU att klara kraven på minskade utsläpp i Kyotoprotokollet. Första omgången pågår till slutet av 2007. Men industrin har inte behövt strypa utsläppen. De fick fler utsläppsrätter än de behövde.

Andra omgången börjar 2008 och slutar 2012.

– Jag känner mig snopen att mina tusen ton blev meningslösa, så i veckan som gått har jag köpt två tusen nya för 33.000 euro, säger Lennart Ramberg till Realtid.se.

För att spekulera?

– Förra gången var det frestande. Marknaden var omogen, jag såg hur priset gick upp. Det var lätt att köpa och sälja. Nu satsar jag på rätter från projekt där västerländska företag minskar utsläpp i tredje världen. Pengarna för de två tusen ton som jag köpt går till ett vattenkraftverk i Indien. Allt är genomkontrollerat. Den som köper tecknar separata avtal som partner i projekten. Så det passar inte särskilt bra för snabba affärer.

Så det går inte att spekulera?

– Någon gång kanske det kommer en börs för det också, men inte än.

Lennart Ramberg kan inte registrera sig som privatperson den här gången. Handeln sköts av ett företag i Stockholm.

– Det kommer att dröja innan det blir ett officiellt register för den här typen av utsläppsrätter i Sverige.

Handlar det om att visa upp sig?

– Nej, det här är två tusen färska ton som inte bara är en pappersgrej. Men ibland är det väl mer uppenbart en samvetsgrej. När man köper ett par hundra kilo inför en flygresa eller så.

Du har följt debatten om utsläppsrätter som nutidens avlatsbrev?

– Det blev avlatsbrev, med god avsikt, i första omgången. När pengarna slussas till nåt som verkligen blir av så känns det inte lika artificiellt. Projektet i Indien ersätter bevisligen kolkraft med vattenkraft. Anläggningen finns där. Den skulle inte finnas där om det inte vore för Kyotoprotokollet.

– Det första upplägget som Naturskyddsföreningen körde med för att beröva andra rätten att släppa ut, dyrt som tusan, det är mer avlatsstuk.

Vad är poängen med utsläppsrätter om Fortum, Eon och Vattenfall bara höjer elräkningen lika mycket som de bötar?

– Kan producenterna få fram strömmen med mindre utsläpp så kan de alltid kränga rätterna till andra. Det blir ju gratispengar. Konsumenterna lär väl dra ned på förbrukningen, även om det är helt kass kolkraft i botten.

Lennart Ramberg är på ett oemotståndligt humör, på samma gång ivrig och godmodig. Men nu antyder han en suck. Kanske finns det fler som i utsläppsrätter sett möjligheten att påverka och synas, men bara han handlade. Det gör honom inte ansvarig för ett system som EU skapat.

– Lite som med de tidigaste hybridbilarna. På sätt och vis lite taffligt, man kan hacka på det, men man måste ju börja någonstans.

Det började som bakgrundsforskning för en bok.

Bredband bygger på fiberoptik. En laser skickar ljus genom en fiber av glas. Ljuset håller en exakt färg. Våglängden skiftar bara ett par hundra nanometer. Företaget Altitun gjorde en laser som höll sig inom ett par nanometer. I maj 2000, dagar innan IT-kraschen, köptes Altitun. Lennart Ramberg var vd.

– Det jag gjort sedan dess som är mest likt ett jobb är riskkapitalinvesteringar i Ryssland. Det har ju gått ganska bra.

Nu fanns det tid och pengar. Lennart Ramberg ville skriva en roman.

– Alltså, jag har hållit på i många år med boken. Handlingen bygger på att grejer som varit gratis fått stort värde. Ett värde som det kan vara lönt att begå brott för.

Som utsläppsrätter. När första omgången utsläppsrätter kom igång hade han redan läst allt om Kyotoprotokollet, som research för boken. Så klart att han måste prova att köpa utsläppsrätter själv.

Nu är boken är klar, lagom till att utsläppsrätterna fördubblar elpriset.

– Tajmingen känns ju rätt bra, säger Lennart Ramberg.