Trots pågående bombningar och stängda sund pågår i praktiken en intensiv förhandling mellan Iran och USA, menar Valtteri Ahti, chefsstrateg på Evli. Han räknar med att Hormuzsundet öppnas igen, men varnar för att klockan tickar.
"Den största uppgörelsen på 40 år": Irankriget är en förhandling
Konflikten mellan Iran och USA bör förstås som en förhandlingsprocess snarare än ett konventionellt krig, anser Valtteri Ahti, chefsstrateg på den finländska investmentbanken Evli.
“Det här är förmodligen den största förhandlingen på 40 år av konflikt. Hela serien av händelser ska tolkas som en förhandling”, säger Ahti.
Missa inte: Oväntad vändning i Hormuz – oljepriserna reagerar direkt. Realtid
Ahti menar att förhandlingen tog fart efter förra sommarens krig, då Iran visade sig vara svagare än väntat och Israel kunnat bomba landet utan nämnvärt motstånd. Det gav USA och Israel ett fönster för att pressa fram en uppgörelse.
“Iran bluffade om att stänga Hormuzsundet och det visste alla. Då de inte gjorde det efter att de blivit bombade var frågan: i vilket läge skulle de egentligen stänga sundet? Det är därför det till slut hände. Iran var tvunget att återupprätta sin trovärdighet”, säger Ahti.
Trump desperat efter deal
Ahti bedömer att USA:s president Donald Trump nu är desperat efter ett avslut på konflikten. Bensinpriserna på fem dollar per gallon pressar hans opinionssiffror, och inflationen är väljarnas viktigaste fråga inför mellanårsvalet.
“Trump är absolut desperat att komma ur det här. Hans godkännandesiffror var dåliga innan kriget, och de är värre nu”, säger Ahti.
Läs även: De tjänar miljarder på Iran-kriget. Dagens PS
Iran å sin sida befinner sig under hårt ekonomiskt tryck. Landets oljefält är gamla och eftersatta på grund av decennier av sanktioner, och oljeintäkterna utgör ryggraden i såväl statsbudgeten som finansieringen av Revolutionsgardet.
“Båda sidor är ”on the clock”. USA på grund av valtrycket, och Iran för att ekonomin redan är i spillror”, säger Ahti.
Väntar sig öppet sund inom ett halvår
Det är en klassisk förhandlingssituation, menar Ahti. Parterna vill i grunden nå samma mål, ett öppet Hormuz och flödande olja, men arbetar taktiskt för att få bästa möjliga villkor.
“Iran vet att Trump vill ha en deal. Då kanske det är värt att hålla ut en vecka till för att få bättre sanktionslättnader eller slippa frysa kärnvapenprogrammet lika länge, säger han.
Missa inte: Putin i kläm: Ekonomin viker – det kan vara räddningen. Realtid
Ahti tror att sundet kommer att öppnas igen inom överskådlig tid och att ett formellt avtal, eller åtminstone ett de facto-avslut, är det mest sannolika utfallet.
“Det viktiga är inte om det blir ett formellt fördrag. Det viktiga är om Hormuzsundet öppnar och oljan flödar igen. Och det tror jag att det kommer att göra”.
Kina förlorar mest – Ryssland vinner
Bland stormakterna är det Kina som har mest att förlora på att konflikten drar ut på tiden, enligt Ahti. Kina är världens största energiimportör och står för runt 30 procent av global industriproduktion, och är därmed extremt känsligt för oljeprischocker.
“Kina vill att konflikten tar slut. De är en energiimportör och en industriell stormakt. En stor oljechock är det sista de behöver just nu”, säger Ahti, som nyligen besökte landet.
Läs även: Guld och silver: ”Efter Iran börjar uppgången igen”. Dagens PS
Han noterar att kinesisk stats-TV visade en ensidig bild av konflikten under hans vistelse, med amerikanska soldater som skurkar och iranska civila som offer, men att Pekings verkliga intresse är ett snabbt slut på striderna.
Ryssland är däremot den enda aktör som gynnas av ett utdraget krig, menar Ahti. Höga oljepriser fyller statskassan, och USA:s militära resurser, inklusive Patriotmissiler och luftvärnsrobotar, binds upp i Mellanöstern på bekostnad av stödet till Ukraina.
“Ryssland är ett av få länder i världen som vill att det här fortsätter”, säger Ahti.
Långsiktig konsekvens: Gulfstaternas pipelines
På längre sikt tror Ahti att konflikten kan få en paradoxal effekt: att Gulfstaterna äntligen investerar i att bygga ut alternativa oljeledningar och därigenom kringgå Hormuzsundet permanent.
Saudiarabien har redan en öst-västlig pipeline med kapacitet för sju miljoner fat per dag, och Förenade arabemiraten har liknande infrastruktur.
Men den verkliga risken är att en sådan utveckling undergräver Irans sista strategiska trumfkort.
“Om de förlorar kontrollen över sundet som påtryckningsmedel kan det i förlängningen tvinga Iran att i stället satsa på kärnvapen – precis det som USA ville förhindra med kriget.
